Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Podcastpremiär: Stagedive To Hell


Jag gillade hårdrock från det ögonblick Dee Snider skrek “I wanna rock” för första gången i svensk TV. Det var 1984. Sen följde de klassiska banden som Kiss, Iron Maiden, Helix, Judas Priest, Ozzy och så vidare. Tills en dag 1986 då en kompis i skolan stack åt mig en kassett med Metallicas ep “Creeping death”. 

Sedan det ögonblicket har jag älskat thrash metal. Snabbt upptäckte jag band som Anthrax, Testament, Sacred Reich, Exodus, Slayer och Kreator via tacklistorna på skivorna. Och vi får inte glömma Metal Church, Overkill, Znowhite och många andra. De flesta av de här banden hörde jag för första gången på Sveriges Radios klassiska hårdrocksprogram Rockbox. Pär Fontander spelade alla dessa band, intervjuade Tom Araya, Lars Ulrich och några till från de här stora banden som inte var särskilt stora då. 

Det var nog också på Rockbox som jag hörde svenska thrashband för första gången. Ofta som demos som banden själva skickat in. Mezzrow, Damien och Maninnya Blade hörde jag nog där. Kanske också Midas Touch. Minnet sviker. Och snart insåg jag att det även fanns thrashband i närheten. I grannbyn Surahammar fanns Tribulation och lite längre norr ut i Fagersta så härjade Kazjurol. 

Fagersta ja. Där hade vi Rockborgen dit många av thrash metals nu mer legendariska band spelat. Forbidden, Sacred Reich, Kreator, Sepultura ja listan kan göras lång. Det var märkliga tider där mellan åren 1986/87 till tidigt 90-tal. 

Men just svensk thrash metal blev aldrig särskilt stor som scen. Den hann aldrig växa till sig riktigt trots att det fanns väldigt många bra band både på demostadiet och som fick ge ut skivor. Förklaringen finns nog att hitta i death metal dit många inklusive thrashfolket drogs runt 1990. And the rest is history och den vänstra handens väg blev också vägen in i en viss glömska för svensk thrash. 

Men det ska vi förhoppningsvis råda bot på nu. För i den här poddserien som jag kallat Stagedive To Hell, ska jag prata med några av thrashbanden, folket runt om dem om den svenska thrashscenen. Hur såg den ut? Vilka var de som drev på? Var kom den ifrån och vad hände sen? 

Del 1: Tribulation från Surahammar

Magnus Forsberg från Tribulation 2022

Först ut är Tribulation som kommer från bruksorten Surahammar i Västmanland som är i närheten av  den här poddens hemtrakter. Tribulation beståend av Steven (gitarr),  Hojas (bas), Forsberg (trummor) och Tossa (sång och gitarr). Bandet blev lokala hjältar när de landade ett skivkontrakt med Black Mark, bolaget som mest är känt för att ha släppt Bathorys skivor. I ryggen hade bandet en rad demos som bjöd på thrash metal med inslag av både hardcore och punk. 

I det här poddavsnittet möter vi bandets trummis Magnus Forsberg som idag spelar i band som Puffball och Bombs Of Hades i en replokal i Västerås som här berättar om Tribulations historia och sin upplevelse av den svenska thrashen. 

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som