Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Young Acid - Murder at Maple Mountains + fem frågor till Alex Stjernfeldt

Young acid består av ett gäng extremt rutinerade herrar. Vad sägs om Arvid Hällagård på sång (Greenleaf), Alex Stjernfeldt på gitarr (Grand Cadaver, Novarupta), Martin Wegeland på bas (Domkraft), Andreas Baier på gitarr (Besvärjelsen, Vordor) och Svante Karlsson på trummor(The Moth Gatherer).  Rutin och kompetens saknas ju verkligen inte vill jag påstå. Samtidigt så är det ju verkligen ingen ovanlighet att man blir besviken när kända musiker startar ett band och ger ut en platta. Så det var lite med andan i halsen jag närmade mig Young Acid vid första genomlyssningen. Sådana tankar försvinner dock fort när man lyssnar på ”Murder at Maple Mountains” för det är en urstark platta med punkig rock som ganska så omedelbart fann sin plats i mitt hjärta.  Jag har levt med denna skiva ett antal veckor när denna recension publiceras och jag har med stor glädje lyssnat igenom den ett oräkneligt antal gånger. Det är svårt att finna några svagheter alls när allt, och då menar jag precis allt är så

Krigsstigen - Samling i särklass

Jag har haft ögonen på Krigsstigen ett tag. Mest för att de har haft en väldigt stark närvaro i sociala medier och varit förband och spelat typ överallt det senaste året. Musiken har inte riktigt fastnat på mig även om det har varit helt okej trallpunk som levererats. Kanske har det känts lite för utstuderat ibland.  Men nu är ju fullängdaren här och som den trallpunksälskare jag är så ger jag naturligtvis den yngre generationen en chans.  Värt att notera är att plattan är inspelad av ingen mindre än ikonen Mart Hällgren från De Lyckliga Kompisarna vilket är en snygg cirkel som sluts. Och nog hörs det i låtarna att det är från den typen av band som Krigsstigen hämtar sin energi.  Trallvänlig melodier, hög energinivå och vassa ofta tänkvärda texter är vad “Samling i särklass” handlar om. Och det är på det hela taget ett snyggt hantverk. Det är svårt att inte charmas efter ett tag. Jag gillar det jag hör.  Så gillar du svensk punk som ger dig en positiv spark i röven i dessa mörka tider

Wormwood - The Star

Tio år som band och tre album. Så ser Wormwoods historia ut än så länge. Inom kort finns fyra album utgivna och vad gör The Star med bandets diskografi? Det fjärde verket är mer sammanhållet samtidigt som det finns mycket utrymme för kreativitet i låtarna. En tydlig väg har stakats ut i hur ljudbilden och atmosfären ska levereras till lyssnaren. Lägg dig med fördel ner med lurar och njut av åkturen. Ett mer moget tillskott till tidigare trion av album men med en stor lekfullhet som visar att bandet har jobbat noga med The Star. Jag upplever lyssningarna som rätt komplexa. Dock på ett skönt och bra sätt. I den upprepande melodin ryms intressanta avstickare i form av vackra körer och riff. Inspirationen till musikskapandet tas från lite allt möjligt som pågår i världen. Det mer abstrakta inspirerar till texterna. Variationen på låtarna är uppfriskande. Från skönsång till djupt growl ger en känsla av att låtplacering är något man har lagt tid och tanke på. Jag kanske inte alltid tittar oc

Nestor - Teenage rebel

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gita