Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt.
Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.
För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gitarrhjälte och en frontman som sjunger som en gud. Den här skivan gick på repeat oavbrutet i flera dagar när jag fick promon. Jag kunde inte sluta lyssna. Nostalgiknarket gick rakt in i varenda cell i min kropp och gjorde saker med mig som jag inte visste att jag kunde känna 2024.
Det är svårt att skriva något vettigt om den här skivan som skulle kunna förklara varför den är så bra. Jag skulle kunna skriva om hur bandet skrivit refränger som låter som något jag hört tidigare men inte alls låter som någonting som gjorts förut. Jag skulle kunna skriva om de mäktiga trummorna och pumpande basen i låtar som “Unchain my heart” eller det svinsnygga gitarrsolot som kommer efter breaket i “We come alive”. Eller hur jag nästan går ner på knä varje gång när sångaren Tobias Gustavsson håller ut tonen och sen höjer tonarten i slutet i vilken låt du än väljer på den här plattan.
Men allt det där är så svårt att förklara med ord. Det är en känsla som bara som finns där. En magisk känsla som fanns i all hårdrock man lyssnade på för 40 år sedan men som vi glömt bort någonstans på vägen genom vuxenlivet. Men Nestor har likt magiker åkallat alla dessa gudar som en gång i tiden vandrade på den här planeten och åter tänt den eviga flamman i hårdrockens tempel. Det är bara att dyrka Nestor mina vänner. Det är bara att kapitulera och dyrka Nestor.
/Magnus Tannergren
Jag (som också var 12 år 1984) kan inte göra så mycket annat än att hålla med. Nu har jag bara hört de fyra spår som finns ute ännu, men jag hade köpt plattan även om det inte fanns något mer än de fyra på den! Världsklass deluxe.
SvaraRadera