Heavy Underground

  Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst.  --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.  Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.  Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då  tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är Cool Britannia som gäll

Då Dulls debut "Dive deep down" snabbt blev ett favoritsläpp förra året med sin intensiva och medryckande alternativpunk så är det glädjande att konstatera att den här EP:n med fyra nya låtar fortsätter på den inslagna vägen med intensiv gitarrdriven punk och nu med ännu mer attityd.  Jag gillar att bandet håller fast vid sitt sound som känns eget och befriande enkelt även om enkelheten är lite bedräglig. Texterna är smarta och ofta fyndiga utan att för den delen bli just bara det. Här finns en underton och ett budskap som är värt att ta till sig.  Dull, som fick Manifestgalans pris för bästa punk 2023, har framtiden för sig och jag tror inte att vi har sett bandets fulle potential än. Så det är bara att njuta av vad ett av landets absolut bästa band tar sig för härnäst. /Magnus Tannergren  

  Jag har följt Horndal sedan de släppte debutplattan ”Remains” 2019 som jag gillade. På uppföljaren ”Lake Drinker” som släpptes två år senare så hade en rejäl utveckling i rätt riktning skett. Lyckligtvis så hade de hållit fast vid sin tematik kring hembygden och sin prosa kring bruket och arbetarklassen. Musikaliskt så kändes det som att de hade funnit sin riktning, sitt tema och sitt sound. Kort sagt så var uppföljaren många snäpp bättre än debutverket. Nu är det det dock dags för den tredje plattan att släppas och kan en skiva ha en coolare och råare titel än ”Head Hammar Man”? Jag tror fan inte det. Lyriken om arbetarklassens kamp ligger lyckligtvis fast även denna gång. Vi får följa fackledaren Alrik Andersson och hans kamp i en stor strejk som bröt ut 1909. Det hela slutade med att han tvingas emigrera till USA. Skulle det vara så att du vill fördjupa dina kunskaper om det hela efter att han följt Alriks resa genom plattans tio spår så släpps det även en bok med samma titel som

  Blanda döds, black och melodier så får du den själva essensen av vad som är "Mourninghoul". Det är så bandet själva beskriver deras senaste album. Sarcasm har efter en lite svängig tur av att fundera på om man ska existera eller inte bestämt sig för att just existera som band sedan 2015. Det här med blandningen är intresserat samtidigt som den är svår.  På den positiva planhalvan finns argumenten för att här finns något för alla. Albumet innehåller allt från instrumentala lugna låtar till brutalare bitar och ibland riktigt stiliga riff. Här och där sticker den som oftast tighta instrumentdelen på en liten otight tur precis som den ibland liiite sura tonen i sången.   Jag höjer dock ett finger och vill förtydliga att jag lyssnar hellre på metal med dom ingredienserna än superpolerad och tillfixad blankmetal. Album där det bjuds på någotsånär varierad ljudmatta är alltid uppskattat av mig men här är det lite för yvigt och rörigt för mig, tyvärr.  Om du gillar att ett a

I introt av sista låten “Dead end street” deklarerar en röst att “brutal” kan betyda grov, rå eller våldsam och någon som använder sig av styrka. Allt stämmer in på Big Brutes debutalster “And then there were two”.  Att hitta info om detta band är inte helt lätt eftersom de är helt osynliga på sociala medier och trots ett intensivt googlande så är det svårt att hitta några ledtrådar mer än att det är Patrik Rydbrand och Anders Carlström med bakgrund i briljanta band som Lingua och Come Sleep som är inblandade. Så då vet man i alla fall att hantverket är gediget.  Och det tar ju inte många sekunder av inlednings spårets monotona och kompakta huvudriff förrän jag inser att det här är en noiserockskiva utöver det vanliga. Jag var inställd på att ge Haystack hedersplatsen på årslistan i den genren men har nog omvärderat detta då Big Brute knäpper veteranen på fingrarna i nästan alla avseenden. Här blandas influenser från tidig Neurosis med Helmet och väldigt mycket Unsane fast med ett helt

Trallpunken lever kan man väl konstatera efter en kväll med Lastkaj 14. De har liksom lirkat ut precis allt det som var bra med genren och satt ihop det till modern punkrock som attraherar en stor bred publik. Som överlevare av den första vågen på 90-talet är det naturligtvis kul att se och höra. Här är bildbevisen från spelningen.  /Magnus Tannergren

När Esben Willems beger sig utanför den trygga musikaliska ram som man förknippar honom med i Monolord där han spelar trummor till vardags så tänjer han verkligen på gränserna.  Det första jag tänker på när jag lyssnar på den här skivan är att det inte alls låter som jag förväntar mig. Sen tänker jag att jag nog inte visste vad jag skulle förvänta mig. Det oförväntade ger extra energi i den här plattan kan jag bara konstatera så här i efterhand.  Det är i alla fall rock vi snackar om. Vilken sort är dock lite flytande. Det är lite punk, postpunk, alternativ rock eller bara rock. Låtstrukturerna är lite udda ibland vilket också får mig att tänka på band som Primus eller artister som Tom Waits. Att hålla ihop ett sånt här koncept kan ju bli problematiskt och splittrat men Esben lyckas skapa någonting ganska unikt och sammanhållet.  Som sångare tycker jag att han hittat sin egen unika röst vilket förstärks med texterna som kommer från ganska mörka och personliga tankar men som här blir ti

Dröög är tillbaka med en ny skiva och vi på Heavy Underground är glada att kunna presentera ett första smakprov från denna skiva som släpps senare i vår av Majestic Mountain Records . Vad som finns att säga om låten "Det stora oväsendet" berättar bandet själva: "Likt vemodet, rullar snart nu oväsendet in. Över åsar och genom sänkor, över stock och sten, ska detta mörker sänka sig, omfamna och lamslå detta rikets befolkning. Inge dessa människor med en fruktan och som ska lämna även de närmst stående med en naggande aning av oråd och förtvivlan. Det stora oväsendet sätter lyriska modstämningen för den kommande fullängdaren med samma namn. Denna efterföljare ger ingen respit, är inget undantag, utan är fortsättningen på debutalbumet." Premiärlyssna på låten här:

Det är 21 år sedan nu som jag tog mod till mig och skickade några recensioner som arbetsprover till Close Up Magazine. Inte för att jag trodde att något skulle hända men för att det var en dröm att få skriva för tidningen. Jag började läsa den när jag pluggade i Linköping. Så det var väl runt 1997 och jag satt och gratisläste den på stadsbiblioteket. Några år senare började jag prenumerera och det gjorde jag sedan fram till slutet 2019.  Close Up var den enda musiktidningen som verkligen betydde något. Jag litade blint på recensionerna, lustläste intervjuerna som var skrivna av de vassaste skribenterna och planerade skivinköp efter Soundchecksektionen. Man kan gott säga att Close Up lärde mig allt om undergroundscenen under alla de där åren. Ett annat sorts universitet. En dag på jobbet ringer telefonen. I andra änden av luren hör jag hur han presenterar sig på östgötska: “Ja tjena det är Robban på Close Up. Du ville skriva i tidningen. Det är klart att du kan få göra det.” Och så blev

S kraeckoedlan är i en klass för sig oavsett vilken genre man väljer att placera dem i. I och med förra plattan “Earth” så eleverade bandet upp på en nivå som få andra band når upp till. Allt från sound, låtsnickrande, texter och tematik. Allting var genomarbetat och finslipat till perfektion och en historia om döda sjömän med mystiska tatueringar, rymdbläckfiskar och annan mystik vävdes ihop till en storslagen rockopera.  Så frågan var hur de skulle toppa det här. Det tog fem år att få svaret. Och nu är bandet tillbaka. Soundet känner ni direkt igen. Snygga melodier över en stonergrund som dock är större än den genrebeteckningen. Det är ett mjukt och varmt sound som ändå har en tyngd i klass med ett svart hål. “Vermillion sky” är dessutom ett rymdepos där allt från tematik till omslag och tillhörande datorspel (!), serietidning(!) och bok(!) finns att tillgå som mumsigt tilläggsmaterial. Man bara gapar över kreativiteten.  Musikaliskt tar sig Skraeckoedlan vidare på den inslagna vägen

Skraeckoedlan är ett sådant band som jag tyvärr misslyckats se live. Jag har haft chansen några gånger, men det har alltid krockat med någonting annat. Nu senaste så var det en förkylning från helvetesbyn som tvingande mig hemma på soffan under bandets framträdande på Viva Sounds i vintras. Och innan jag ens tryckt på playknappen måste jag erkänna att jag lever med föreställningen att tung och modern riffrawk ska avnjutas live och snorhögt, och inte genom moderna streamingapparater. Så nu är det helt enkelt upp till Skraeckoedlan att motbevisa mig. Skivan börjar med ett intro som kastar lyssnaren ut på en resa till det okända, eller rymden om man så vill. Det fortsätter in i en melodiös riffmacka som får mig att tänka folkmusik och jag börjar bli nyfiken. När tredje låten Mysteria träffar hörlurselementet åker min snart-gubbe-nacke omedveten fram och tillbaka i en gungande takt och jag är motbevisad. Modern riffrawk modell Skraeckoedlan passar fin-fint även i hörlurar. Om jag förstått

Fem långa år har förflutet sedan Skraeckoedlan förra platta ”Earth” släpptes. Så att påstå att världen suktar efter ny skiva från detta band är nog att betrakta som en grav underdrift. Nu är dock väntan äntligen över och nya verket ”Vermillion Sky” är här till allas glädje.  Det är faktiskt svårt att hitta ord för att beskriva en platta som ”Vermillion Sky” då allt som dyker upp i huvudet när man ska skriva känns futtigt och orättvist. En platta av denna kaliber måste givetvis upplevas! Helst på hög volym och hela vägen från a till ö i ett svep. Att rycka loss fragment (låtar) från helheten av detta verk känns inte bra och gör att man missar delar av den upplevelse som helheten ger en. Det är lite som att gå och se Dune del två innan man sett ettan. Det är helt enkelt ett verk som förtjänar och bör upplevas i sin helhet då ”Vermillion Sky” utan tvekan är ett resultat av ett band som befinner sig på toppen av all kreativitet och dessutom har förmågan och ambitionen att förverkliga den. 

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf