Skraeckoedlan är i en klass för sig oavsett vilken genre man väljer att placera dem i. I och med förra plattan “Earth” så eleverade bandet upp på en nivå som få andra band når upp till. Allt från sound, låtsnickrande, texter och tematik. Allting var genomarbetat och finslipat till perfektion och en historia om döda sjömän med mystiska tatueringar, rymdbläckfiskar och annan mystik vävdes ihop till en storslagen rockopera.
Så frågan var hur de skulle toppa det här. Det tog fem år att få svaret.
Och nu är bandet tillbaka. Soundet känner ni direkt igen. Snygga melodier över en stonergrund som dock är större än den genrebeteckningen. Det är ett mjukt och varmt sound som ändå har en tyngd i klass med ett svart hål. “Vermillion sky” är dessutom ett rymdepos där allt från tematik till omslag och tillhörande datorspel (!), serietidning(!) och bok(!) finns att tillgå som mumsigt tilläggsmaterial. Man bara gapar över kreativiteten.
Musikaliskt tar sig Skraeckoedlan vidare på den inslagna vägen även om jag tycker att bandet har hittat en helt annan tyngd i musiken. Gitarrerna är större och drivet i trummorna intensivare. Och det låter fruktansvärt bra. Dynamiken är också mer genomarbetad. Från snygg ökenstoner till ren hård rock. Ibland övergår det i ren mörk Neurosisaggressivitet som i “Metagalactic void honcho”. Det är galet bra och varje gång jag lyssnar på hela den här skivan höjer jag volymen lite till.
Skraeckoedlan är som sagt i en klass för sig själv. Inget band gör det dom gör. Inte på långa vägar. “Vermillion sky” är en totalupplevelse för vem som helst som gillar musik och vi ska vara glada för den tid vi får tillbringa tillsammans med dem på den här planeten.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar