---
Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.
Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.
Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är Cool Britannia som gäller. Allt annat är ointressant för anglofilen Lokko. Det är grymt underhållande att läsa recensioner av idag klassiska plattor men som då var någonting nytt och revolutionerande. Det ger så här 30 år senare ett nytt perspektiv på musiken och kulturen och är en fin påminnelse om vilken fantastisk tid det var.
Åren 1999 -2009 som utgör det andra bandet känns därför lite mindre intressant. Inte för att Lokkos penna har blivit slöare utan för att populärkulturen övergick i någonting annat och var lite bakfull. Men analyserna är fortfarande knivskarpa och engagemanget är fortfarande stort i texten.
Andres då och nu
Åren 2010 - 2019 som är den tredje volymen är kanske den intressantaste egentligen. Här har Andres Lokko blivit äldre och klokare. Kanske på grund av olika livserfarenheter han fått. Idag är Lokko en nestor inom svensk musikjournalistik med eget program på Sveriges Radio P2 och han får ständigt kommentera populärkultur på grund av sin ålder och erfarenhet. Det är den Andres Lokko vi ser växa fram i den tredje samlingen texter. Det är mognare men samtidigt finns den där unga hungriga pennan där som vi lärde känna i tidningen Pop. Nyfikenheten finns kvar och språket är något som vilken musikskribent som helst skulle dö för. Dessutom har han nu fått en nästan tre decennier stor egen referensbas att basera sitt skrivande på. Det är magiska texter på många sätt som väcker min egen nyfikenhet på musik och kultur till liv även om han skriver om saker som jag egentligen inte har någon som helst koll på. Och i det finns det stora i Andres Lokkos gärning.
Så även om du inte uppskattar indiepop, reggae, soul eller Paul Weller utan föredrar obskyr grindcore eller satanisk black metal men ändå gillar populärkultur så tycker jag att du ska läsa de här tre samlingsvolymerna. Läs allihop eller välj en och ha som blädderläsning då och då. Eller lyssna på hans program Lokko i P2 för den delen. Det är värt din tid och du kommer att lära dig massor. Dessutom kanske du upptäcker något du inte visste att du gillade.
Kommentarer
Skicka en kommentar