I introt av sista låten “Dead end street” deklarerar en röst att “brutal” kan betyda grov, rå eller våldsam och någon som använder sig av styrka. Allt stämmer in på Big Brutes debutalster “And then there were two”.
Att hitta info om detta band är inte helt lätt eftersom de är helt osynliga på sociala medier och trots ett intensivt googlande så är det svårt att hitta några ledtrådar mer än att det är Patrik Rydbrand och Anders Carlström med bakgrund i briljanta band som Lingua och Come Sleep som är inblandade. Så då vet man i alla fall att hantverket är gediget.
Och det tar ju inte många sekunder av inlednings spårets monotona och kompakta huvudriff förrän jag inser att det här är en noiserockskiva utöver det vanliga. Jag var inställd på att ge Haystack hedersplatsen på årslistan i den genren men har nog omvärderat detta då Big Brute knäpper veteranen på fingrarna i nästan alla avseenden. Här blandas influenser från tidig Neurosis med Helmet och väldigt mycket Unsane fast med ett helt eget sätt att göra det på. Kanske är det nötandet av just riffen som gör det nästan hypnotiskt att lyssna på den här skivan. Precis som när man lyssnar på band som Domkraft, som har samma förmåga att hitta exakt rätt känsla i repetitionens magi.
Produktionen är som sagt kompakt som betong men har ändå väldigt mycket dynamik i ljudbilden. Mycket tack vare små detaljer som orgel, elektroniska ljud och några ljudklipp som vävs in nästan obemärkt ibland men som ger små strimmor av lättnad i den skoningslösa ljudmattan som gitarr och trummor står för. Lägg också till den desperata sången och du har en i det närmaste perfekt mix för noise.
Imponerande och galet bra.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar