Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Emil Gustavsson)

Skraeckoedlan är ett sådant band som jag tyvärr misslyckats se live. Jag har haft chansen några gånger, men det har alltid krockat med någonting annat. Nu senaste så var det en förkylning från helvetesbyn som tvingande mig hemma på soffan under bandets framträdande på Viva Sounds i vintras.

Och innan jag ens tryckt på playknappen måste jag erkänna att jag lever med föreställningen att tung och modern riffrawk ska avnjutas live och snorhögt, och inte genom moderna streamingapparater. Så nu är det helt enkelt upp till Skraeckoedlan att motbevisa mig.

Skivan börjar med ett intro som kastar lyssnaren ut på en resa till det okända, eller rymden om man så vill. Det fortsätter in i en melodiös riffmacka som får mig att tänka folkmusik och jag börjar bli nyfiken. När tredje låten Mysteria träffar hörlurselementet åker min snart-gubbe-nacke omedveten fram och tillbaka i en gungande takt och jag är motbevisad. Modern riffrawk modell Skraeckoedlan passar fin-fint även i hörlurar.

Om jag förstått det rätt så var det fem år sedan bandet släppte sin senaste skiva Eorþe (Earth), och efter att ha lyssnat igenom Vermillion Sky från början till slut två gånger i tät följd så förstår jag att det har tagit tid att spela in och bli klara med den här given. För det är en riktig hantverksplatta. Från låtkonstruktion till produktion och färdig produkt, och det känns som att varje låt gömmer ett antal easter eggs som är upp till lyssnaren att upptäcka - om man hänger sig tillräckligt.

Jag brukar inte vilja nämna enskilda låtar, men för mig så sticker "Metagalactic Void Honcho" ut som skivans absolut största höjdpunkt, och blir därför också ett sätt att förklara hur jag tänker. Låten börjar med pukor och gastande sång, och det känns som att någon har fastnat i ett tomrum ensam i en främmande galax lämnad till sin egen ångest och öde. Från detta tänds hoppet med patenterade riff, och ett urstarkt melodispråk. Detta bryts sedan ned, och upp igen. En låt på åtta minuter, som lyckas vara intressant hela vägen. Och låten med sitt långa och svårstavade namn är inte ensam i att lämna den upplevelsen. Hela skivan är faktiskt väldigt intressant, och varje låt har sin egen grej att bidra med till rymdsagan.

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop knorren här, mer än att konstatera - och för den delen kapitulera till att Skraeckoedlan har tänt mina öron för stonerrock-scenen igen.  Och det gör mig glad. Vill höra mer, och kommer absolut att se dom live nästa gång jag ges chansen.

/Emil Gustavsson