Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Emil Gustavsson)



Skraeckoedlan är ett sådant band som jag tyvärr misslyckats se live. Jag har haft chansen några gånger, men det har alltid krockat med någonting annat. Nu senaste så var det en förkylning från helvetesbyn som tvingande mig hemma på soffan under bandets framträdande på Viva Sounds i vintras.

Och innan jag ens tryckt på playknappen måste jag erkänna att jag lever med föreställningen att tung och modern riffrawk ska avnjutas live och snorhögt, och inte genom moderna streamingapparater. Så nu är det helt enkelt upp till Skraeckoedlan att motbevisa mig.

Skivan börjar med ett intro som kastar lyssnaren ut på en resa till det okända, eller rymden om man så vill. Det fortsätter in i en melodiös riffmacka som får mig att tänka folkmusik och jag börjar bli nyfiken. När tredje låten Mysteria träffar hörlurselementet åker min snart-gubbe-nacke omedveten fram och tillbaka i en gungande takt och jag är motbevisad. Modern riffrawk modell Skraeckoedlan passar fin-fint även i hörlurar.

Om jag förstått det rätt så var det fem år sedan bandet släppte sin senaste skiva Eorþe (Earth), och efter att ha lyssnat igenom Vermillion Sky från början till slut två gånger i tät följd så förstår jag att det har tagit tid att spela in och bli klara med den här given. För det är en riktig hantverksplatta. Från låtkonstruktion till produktion och färdig produkt, och det känns som att varje låt gömmer ett antal easter eggs som är upp till lyssnaren att upptäcka - om man hänger sig tillräckligt.

Jag brukar inte vilja nämna enskilda låtar, men för mig så sticker "Metagalactic Void Honcho" ut som skivans absolut största höjdpunkt, och blir därför också ett sätt att förklara hur jag tänker. Låten börjar med pukor och gastande sång, och det känns som att någon har fastnat i ett tomrum ensam i en främmande galax lämnad till sin egen ångest och öde. Från detta tänds hoppet med patenterade riff, och ett urstarkt melodispråk. Detta bryts sedan ned, och upp igen. En låt på åtta minuter, som lyckas vara intressant hela vägen. Och låten med sitt långa och svårstavade namn är inte ensam i att lämna den upplevelsen. Hela skivan är faktiskt väldigt intressant, och varje låt har sin egen grej att bidra med till rymdsagan.

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop knorren här, mer än att konstatera - och för den delen kapitulera till att Skraeckoedlan har tänt mina öron för stonerrock-scenen igen.  Och det gör mig glad. Vill höra mer, och kommer absolut att se dom live nästa gång jag ges chansen.

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som