Heavy Underground

  Järnbörd fortsätter att följa upp sin fullängdare "Gör om, gör fel" från 2021 med släpp tillsammans med andra. Den här gången tillsammans med tre andra band: Fading Trail (Finland), Horornisdiphonevalley (japan) och Abanglupa (Filippinerna). Alla tre har utmärkta bidrag om man gilla kaosartad grindcore men vi lämnar dem därhän och koncentrerar oss på Järnbörd.  Jag kan bara konstatera att Järnbörd fortfarande är ett av landets mest intressanta grindcoreband. De har ett helt eget sound och att sången är på svenska gör att det i mina öron blir lite punkigare. I orkanen av blastbeats finns även utrymme för dynamik och tungt riffande vilket gör att Järnbörds grindcore blir en upplevelse som är varierad och spännande. Jag gillar det jag hör och är glad för det här släppet men jag hoppas på att bandet snart släpper en fullängdare. Världen behöver mer Järnbörd.  /Magnus Tannergren

Lucifers femma.  En av de starkaste doom/heavy metal/rock-skivorna som kommer släppas under 2024.  ”Men lugn nu Sjöstrand, vi är bara i januari än så länge”, tänker ni. Må så vara, jag står fortfarande fast vid det. Jag hittade Lucifer när andra albumet släppts och jag föll så totalt för hela konceptet. Vid tredje albumet hade man verkligen hittat och cementerat sin stil och identitet. Någonting hände vid fjärde släppet. En liten dipp neråt men trots det behöll man kursen och nu har Johanna med sina underbara musiker hittat gasen rejält och man trycker på den här gången. Lucifer V har allt. Förförisk sång, text med ett tydligt tema, fet basgång, otroliga gitarrer med solon som ger mig ståpäls och sist men inte minst Sveriges egentliga konung bakom trummorna. Alla låtar har något unikt som ger helheten ett ordentligt toppbetyg. Den här gången har man jobbat hårt och noga med att få till det snygga och så väldigt svängiga soundet som kännetecknar Lucifer. I år har bandet funnits i 10 år

På ett sätt hakar den här filmen på en annan film nämligen "Ebba The Movie" från 1983. För Balsam Hellströms film börjar med Ebba Gröns kollaps och tar oss direkt in i de händelser som börjar med Rymdimperiet, fortsätter med Imperiets vingliga framgångssaga med turnéer, skivkontrakt, storpolitik och slutar i musikalisk oenighet, ekonomisk misär och splittring. Imperiet var onekligen ett av Sveriges intressantaste band på 80-talet och att ingen berättat deras historia förrän nu är obegripligt.  "Vad man än gjorde var man en sell out" konstaterar Thåström i filmen. Imperiet var inte riktigt tänkt att ligga på Svensktoppen men så blev det med den enormt kända Bellamantolkningen "Märk hur vår skugga" som mest var tänkt som en rolig grej men som gjorde bandet och inte minst Thåström folkkära. Han kände sig inte bekväm med vare sig Svensktoppen eller att vara folkkär. Men det där vet vi ju redan. Därför är det skönt, och en av filmens stora styrkor, att de övrig

Att Västerås varit en död stad i många år vad gäller rockmusik är ingen hemlighet. Men nu börjar det röra på sig. Vi har Västerås Doomfest i juni och Bulgasal Metal Fest senare på sommaren i år och dessutom har sportbaren O'Learys plötsligt öppnat en scen i källaren som tar in 800 personer och där det liksom smugits igång någonting som kan bli riktigt bra.  När Mimikry tar med sig Västeråsbördiga Världen Brinner är det lite upp till bevis för stan. Kommer någon att bry sig? Svaret blev ja. Över makalösa 600 biljetter såldes och bara det är värt en stående applåd för arrangören PAFF.  Mimikry kan vi lämna därhän. Det är Världen Brinner som står för den verkliga rockupplevelsen den här kvällen. Jag skulle kunna gå så långt och säga att bandet är något av det bästa man kan se på en scen idag. Det är hög energi, ett snyggt samspelt band som verkligen håller ihop det hela till en helhet åt frontkvinnan Malin Sandberg som är en mänsklig orkan på scen. Det studsas runt, klättras, crowdsur

  Det är spännande att tänka på hur djupt inristad viss musik är i ens medvetande. Slayer har jag levt med i mitt huvud sedan andra halvan av 80-talet. Det är gott och väl 35 år som Slayers musik levt i mig och varit en viktig del i mitt musiklyssnande. Jag kan varenda riff, varenda melodislinga, varenda frasering i sången.  Att då konfronteras med den här musiken i en helt annan skepnad där man hör att det är Slayers musik men att det låter helt annorlunda är ett totalt mindfuck som i början är svårt att komma runt när man ska lyssna på Slower som utgörs av Bob Balch (Fu Manchu), Amy Barrysmith (Year of the Cobra), Laura Pleasants (Kylesa), Peder Bergstrand (Lowrider), Scott Reeder (Kyuss) och Esben Willems (Monolord). Samtidigt är det ju väldigt spännande att lyssna på det här. För det blir ju delvis en ny bild av Slayers musik som jag får. Det börjar ju redan i första spåret där Slower ger sig på "War ensemble" som ju som alla vet är en av Slayers snabbaste låtar. Här blir

Sverige, Polen och Grekland beslutade sig för att gå ihop och göra gemensam sak i spliten ”Drakonian Elitism” som släpptes 22 december förra året. Utrymmet på spliten är tio stycken låtar där Ofermod och Black Altar får mest plats med fyra låtar var och Acherontas dom två kvarvarande spåren. Odium Records som ger ut den tredelade spliten beskriver sig själva som ett litet, elitistiskt bolag som fokuserar på extrem underground black metal. Bara den raden av ord borde locka in mig direkt. Är då släppet knivskarpt? Vi bjuds på en rätt rak åktur som dock avslutas med en liten dikeskörning… Ofermod är först ut i detta triolopp och sätter direkt fart med brinnande frenesi. Snabbt, tight och en inbjudande start. Valet av låtar är bra och liksom tryggt. Det var ett bra tag sedan jag aktivt lyssnade på Ofermod men dom här lyssningarna kommer att ändra på det. Black Altar har gnuggat på sedan 1996 och håller en stark och tydlig linje. Här vaknar mitt ordentliga intresse till liv! Det kan till oc

På Krylbo Mangel sommaren 2023 så stod jag helt oförberedd på den totala överkörning som det för mig okända bandet Xion skulle bjuda på. Ut på scen rusar det här gänget med ett självförtroende värdigt ett väletablerat och erfaret band och jag var tvungen att googla hur många skivor de släppt.  Inget visade det sig. Jag fick någon sorts kortslutning i huvudet samtidigt som sångaren Robin Björk la av ytterligare ett falsettskrik och poserade vilt likt en kombination av Bruce Dickinson och Paul Baloff samtidigt som basisten Johan Berg som hade fått av sig skjortan rusade runt scen som vilken Frank Bello som helst.  Det stämde liksom inte att ett band som släppt några låtar digitalt skulle vara så här svinigt bra på scen.  Xion släpper nu äntligen fullängdaren som bjuder på thrash metal med vissa inslag av klassisk heavy metal. En potent kombination och bandet har överfört energin från livescenen till skivan. Det är fruktansvärt snyggt producerat och ekon från klassiska band som Forbidden

Jag tror det var våren 2018 jag på riktigt upptäckte podcasten Nere På Noll. Jag låg nedbäddad i influensa, hade tråkigt och laddade ner avsnitt 81 om Seattles hardcorescen. Jag visste inget om Seattles hardcorescen. Jag visste inte mycket om hardcore överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men Nere På Noll förändrade allt det där. Nu har det sista avsnittet på en tio år lång resa annonserats och Nere På Noll kommer att lämna ett rätt stort hål i mitt musiknördhjärta.  För få poddar har varit så sprängfyllda med nördig information om en musikscen som den här. Varje avsnitt som Robin Lindbladh, Daniel Nätterdal och David Olsson, med rötterna i HC-scenen i Örebro, släppt har varit en guldgruva för den som vill lära sig mer om hardcore. Det har varit skivbolag, band, scenen i olika städer i Sverige och runt om i världen eller företeelser inom scenen som dissekerats och plockats isär. Ibland med pålästa gäster och ibland med intervjuer. En av de absolut största ögonblicken var nog resan de t