Heavy Underground

Då sitter vi här igen och plitar på en text om en ny platta från Absurdeity. Känns som att det inte var alltför länge sedan jag gjorde det. Det var ju bara typ sex månader sedan de släppte den förra plattan ”Unspeakable butchery” som jag recenserade här på Heavy Underground.  Nu är det dags för en till dos köttig och slafsig death metal från Lord K. Philipson (all musik) och Jörgen Sandström (sång). Det nya verket heter ” The not so gentle act of severing limbs” vilket är en passande titel på ett finfint dödsverk av denna typ. Låttitlar av typen ”Body parts barbecue” och ”Gallbladder gargler” skvallrar ju en del om vilka musikaliska domäner vi är och trampar i.  Men det faktum att det är två herrar med svart bälte i kvalitetsdöds är ju en garant för att trumhinnorna kommer att få sig en rejäl omgång av mangel i den högre skolan. Ni som gillade den första plattan kommer givetvis också att gilla denna. Jag menar det är ju inte som att de uppfunnit hjulet på nytt med denna utgåva. De har

Precis som jag lovade tidigare under 2023 så kommer här tankar och ord om Black Birch. Det svåra är inte att hitta orden och få ner dom i skrift, utan det svåra är att veta var jag ska börja. Jag tycker så mycket om både musiken, texterna, budskapet och personerna som är Black Birch. Vi bjöds alltså på tolv stycken låtar under lila många månader och snacka om att vi fick fina presenter varje sista fredag i månaden! Den resan vi fick åka med på som Gina och Ulf skapade, var en ren och skär ynnest att få haka på. Att med vetskapen om att låtarna skapades löpande och var råa gav mig en känsla av ett slags privilegium om att få titta in i duons innersta. Allt kändes naket och utlämnade på ett så vackert sätt. Att det är atmosfärisk black metal Black Birch sysslar med är det enkelt att känna. Jag blir berörd och energifylld på ett sätt som det var längesedan jag blev av musik. Låtföljden är genialisk och jag tycker mig se en röd tråd i låtnamnen och dess handling. Från någonting nedbrutet o

Råpunk är ju ständigt aktuellt som genre inte minst efter publiceringen av David Anderssons utmärkta standardverk i bokform om den svenska råpunken på 80-talet. Genren lever och frodas idag och Nagasaki är ett utmärkt exempel på detta.  På den här fyra spår långa demon som har en total speltid på ca 5 minuter får ni en napalmladdad blandning av d-takt och brutal hardcore som inte rar några fångar. Det hela har en rå ljudbild som inte ber om ursäkt för det och har den där sköna replokalkänslan man vill åt när man lyssnar på misantropisk musik som denna.  /Magnus Tannergren S/T/ EP TAPE by NAGASAKI

2024 fyller Heavy Underground 10 år och samlar därför pengar till Suicide Zero. En tusenlapp per år är målet. Psykisk ohälsa är en av de viktigaste frågorna vi har att lösa. Och alla känner någon som lider av det. Väldigt många ber inte om hjälp med konsekvenser som är ödesdigra. Men det kan räcka med att prata med någon annan människa för att det ska vända men ibland behöver man annan hjälp. Den finns alltid att få. Genom musiken som Heavy Underground berättar om på  www.heavyunderground.se  och i podcasten hittar många en mening med livet i den gemenskap som finns i scenen. Men ibland räcker inte det och det är därför vi vill stödja Suicide Zero och deras viktiga arbete genom den här insamlingen. Här kan du lämna ett bidrag Tack! Magnus Tannergren Heavy Underground

  Punkrocken har nu 50 år på nacken (lite beroende på hur man räknar) och för att vara en genre som på något sätt representerar revolution och revolt så skulle man ju kunna tro att den har överlevt sig själv flera gånger. Och det har den kanske gjort och därav de vågor av punk som svept fram någon gång under varje årtionden sedan dess födelse i New York och London.  Och något finns det ju som fortfarande lockar i den här genren för det startas band hela tiden. 2018 startade Borgerlig Begravning och vid det tillfället var de tre kusinerna inte fyllda 16 än. De gjorde tidigt väsen av sig kanske på grund av sin späda ålder men också för att punken de spelade var väldigt bra. Oborstad klassisk punkrock utan finess men med stor charm.  Nu är den andra fullängdaren här och den inslagna vägen har man inte avvikit från utan de fortsätter att leverera punk så som den kanske lät i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Lite Asta Kask och Strebers plus en skvätt allsångsrefränger i Misfitssko

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Redaktör Tannergren fortsätter att sammanfatta vilka skivor han tycker är bäst i nådens år 2023. Del 2 av 3. Läs om plats 10 -6 här . Ett Dödens Maskineri - Kulturkriget Hur följer man upp ett mästerverk som debuten "Det svenska hatet"? Man gör en till som är minst lika bra. Och kanske bättre i det avseendet att dynamiken är bättre och att skivan utvecklar det som redan var så bra. Och sällan har väl en skiva varit så välplacerad i sin samtid. En termometer i politikens röv som visar att samhället är sjukt.  Kulturkriget by Ett Dödens Maskineri Vännäs Kasino - st Ibland behöver det inte vara så jäkla svårt. Man tar ett gäng kompisar som gillar samma saker som du och så går man in i replokalen och spelar in en punkplatta. Det gäller alla. Även folk som Dennis Lyxén som tillsammans med sina vänner spelat in den här självbetitlade plattan där Sara Almgren äntligen kliver fram igen och frontar på sång och bas. Allt släppt med egentryckt skivomslag i minimal upplaga. Punkmagi. Vän

  Redaktör Tannergren listar sina tio favoritskivor från året som gått. Och nu hinner du köpa någon av dessa, eller alla, som julklapp till dig själv eller någon annan. Del 1 av 3. Mezzrow - Summon thy demons 33 år efter debuten så kommer nu uppföljaren. Mezzrow är en legend i svensk thrashhistoria som nu får en välförtjänt comeback som inte känns onödig utan snarare välkommen och logisk. Modern thrash blandas snyggt med den gamla skolans känsla vilket gör att det här känns som en fräsch platta som konkurrerar med alla yngre förmågor.  Memoria - From the bones Det är svårt att sätta fingret på genren när man hör Memoria. Är det synth eller är det rock? Darkwave säger någon. Men det spelar ingen roll. Det är storslagen musik som förhäxar och för dig bort till en annan värld. Lite som på film. Dramatiska refränger och ett episkt anslag som imponerar. From The Bones by Memoria Introspektivet - Att få flyga bort Med alla nerver utanpå huden och med bröstkorgen på vid gavel så att hjärtat ä