Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Ny låt: Filth is Eternal - Zed

Filth is Eternal hette förut det svårgooglingsbara namnet Fucked And Bound och vad namnbytet kommer sig av vet jag inte men det kommer nog att göra att fler hittar den här kvartetten från Seattle. Jag hoppas verkligen det för jag gillade deras debut "Suffrage" och nya singeln är en helt rimlig fortsättning.  Här snackar vi ultrarå harcorepunk med nerverna på utsidan av huden som inte tar några fångar. Skillnaden från förut är inte så stor musikalisk men möjligen har vokalisten Lisa Mungo tonat ner sina värsta skrik en aning vilket egentligen bara gör det hela ännu råare i uttrycket. Man ser fram emot mer musik.  ZED by Filth is Eternal

Recension: Blood Sermon - Never stop the madness (Svensk Hardcorekultur)

Jag har svårt att inte ryckas med i stockholmarna Blood Sermons hardcoremarinerade crossover på bandets andra släppet. På dryga 31 minuter lyckas bandet skapa konstant hårt tryck på tio spår utan att för en sekund lätta på det. Det är moshvänliga partier varvat med rens som lär riva varenda kravallstaket när det framförs live.  Men även om det vid en första genomlyssning känns betonghårt så bjuder "Never stop the madness" på en varierad lyssning bär även lite black- och death metal smyger sig in i mixen på ett väldigt trevligt sätt. Lyssna bara på "Funeral clown" så fattar ni vad jag menar. Och ett besök av Kirunarapparen Skarp V i låten "Milking the goat" visar att hardcore är en genre som tillåter väldigt många uttryck om den vill.  Never Stop The Madness by Blood Sermon

Intervju: Cult Of Luna har aldrig kompromissat

Få band svenska band har så stor respekt som Cult of Luna. Det handlar till viss del naturligtvis om den musik bandet gör. Storslagna postmetalverk med intrikata teman och koncept som det tar lång tid att dyrka upp som lyssnare. Men det finns också en atmosfär runt bandet som gör att känslan man får är att Cult of Luna är större än sin musik eller sina medlemmar. Att det är en ointaglig enhet som få har tillträde till och att musiken är någonting heligt som inte får behandlas hur som helst. Därför är ju kontrasten ganska bjärt när jag kopplar upp mig digitalt med sångaren och gitarristen Johannes Persson. Jag hamnar i hans sovrum hemma i Umeå dit han återvänt sedan något år. Rummet bär alla kännetecken av en småbarnsfamilj med det kaos som följer. Vår pratstund inleds med att Johannes som är ensam hemma med barnen denna kväll försöker förklara dem att han ska göra en intervju. – Ni får bara avbryta mig om det brinner eller nått, förmanar han barnen och konstaterar att han älskar sina b

Klassiker: Judas Priest - Painkiller

När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken. 90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp. Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest.