Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Klassiker: Judas Priest - Painkiller



När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken.

90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp.

Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest. Inför inspelningen av "Painkiller" rekryterades ny trummis i form av den explosive Scott Travis (ex. Racer X) som ersatte den ganska tråkiga Dave Holland (han visade sig vara så tråkig att knappt någon märkte att han byttes ut mot en trummaskin på “Ram it down”).
Vidare byttes bandets mångårige producent Tom Allom som skapat mycket av bandets sound ut mot Chris Tsangarides som även han hade en lång historia inom hårdrocken och dessutom jobbat som ljudtekniker åt Allom på några tidigare Priestinspelningar. Resultatet av förändringarna blev en skiva som låter mer Judas Priest än någonsin men som ändå förebådade någonting nytt.

På många sätt är “Painkiller” den hårdaste Judas Priest-plattan av dem alla. Soundet är knivskarpt men rått och skoningslöst. Tempot är betydligt högre än på tidigare plattor och kanske kompenserar bandet för de två tidigare släppen “Turbo” (1986) och “Ram it down” (1988) som båda var både förvirrade och trötta.

På “Painkiller” har bandet lyckats putsa fram essensen i Judas Priest. Glenn Tiptons och K.K Downings gitarrer är felfria. Allt är ruggigt exakt och med en närmast kirurgisk precision läggs solon och riff som en bombmatta över lyssnaren. Och över allt detta svävar Rob Halfords röst som på den här skivan når sitt absoluta zenit. Det kanske berodde på att han vid den här tiden varit drogfri i något år och i och med det återfunnit sitt fokus.
Det finns inte en svag stund på den här skivan. Från den furiösa inledningen via pärlor som ”Nightcrawler”, ”Hell Patrol”, ”One shot at glory”, ”Beteween the hammer & the anvil”… ja inget spår är dåligt. Och bäst av alla är naturligtvis ”A touch of evil”.


Just den låten handlade om hur bandet blivit stämda i USA för en tonårings självmord i en fullständigt bisarr härva av anklagelser om dolda meddelanden på Judas Priests skivor. Bandet frikändes men man kan anta att detta inte förbättrade Judas Priests förutsättningar att fungera ordentligt.
Bandet hade åren innan “Painkiller” också genomlevt en turbulent tid med allt för omfattande turnerande och eskalerande konflikter inom bandet i kombinationer med Halfords missbruk och allmänt dåliga mentala hälsa. “Painkiller" var i mångt och mycket en comeback. Om än en kortvarig sådan.

90-talet var som sagt en brytningstid. Någonting nytt var på väg att hända. Och kanske var det en av anledningarna att Judas Priest tog med sig det då ganska okända Pantera på Europadelen av sin turné. Jag såg dem spela i Stockholm 1991 och Texasbandet tog inga fångar trots att man kan anta att de måste ha varit ganska överväldigande för dem att öppna för Judas Priest.

Jag vet inte om man kan skylla det som hände sedan på Pantera men “Painkiller” blev den sista plattan med Rob Halford på sång på 15 år. Efter världsturnén tröttande en nyrakad och nytatuerad Rob på de konflikter som alltid funnits i bandet och beslutade sig för att ta en paus för att göra någonting eget.
 
Pausen omvandlades snart till en uppsägning och Halford fortsatte in i 90-talet med sitt nya band Fight som lät betydligt hårdare än Priest med klara referenser till både Pantera och 90-talets övriga metalscen.
Debuten “War of words” (1992) är väl värd att lyssna på. Dessutom startade han industribandet 2wo där han verkligen tar ut svängarna även om det är betydligt ointressantare än Fight. Och Judas Priest? De slickade sina sår i sju år innan de anlitade Tim “Ripper” Owens som sjöng på två plattor och hade måttliga framgångar fram tills dess att Halford återvände till församlingen 2003.

När jag lyssnar på “Painkiller” idag hör jag som sagt ett band som står inför förändringar och jag hör en skiva som förebådar en ny tid trots att den är traditionell på många sätt. Den är som en sammanfattning av det som varit men som också pekar på vägen in i framtiden. Men framför allt är “Painkiller” en av de bästa heavy metal-plattor som någonsin gjorts med ett ben i historien och ett ben i framtiden.

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Låtpremiär: Dröög - Det stora oväsendet

Dröög är tillbaka med en ny skiva och vi på Heavy Underground är glada att kunna presentera ett första smakprov från denna skiva som släpps senare i vår av Majestic Mountain Records . Vad som finns att säga om låten "Det stora oväsendet" berättar bandet själva: "Likt vemodet, rullar snart nu oväsendet in. Över åsar och genom sänkor, över stock och sten, ska detta mörker sänka sig, omfamna och lamslå detta rikets befolkning. Inge dessa människor med en fruktan och som ska lämna även de närmst stående med en naggande aning av oråd och förtvivlan. Det stora oväsendet sätter lyriska modstämningen för den kommande fullängdaren med samma namn. Denna efterföljare ger ingen respit, är inget undantag, utan är fortsättningen på debutalbumet." Premiärlyssna på låten här: