Läs fler artiklar

Klassiker: Judas Priest - Painkiller



När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken.

90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp.

Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest. Inför inspelningen av "Painkiller" rekryterades ny trummis i form av den explosive Scott Travis (ex. Racer X) som ersatte den ganska tråkiga Dave Holland (han visade sig vara så tråkig att knappt någon märkte att han byttes ut mot en trummaskin på “Ram it down”).
Vidare byttes bandets mångårige producent Tom Allom som skapat mycket av bandets sound ut mot Chris Tsangarides som även han hade en lång historia inom hårdrocken och dessutom jobbat som ljudtekniker åt Allom på några tidigare Priestinspelningar. Resultatet av förändringarna blev en skiva som låter mer Judas Priest än någonsin men som ändå förebådade någonting nytt.

På många sätt är “Painkiller” den hårdaste Judas Priest-plattan av dem alla. Soundet är knivskarpt men rått och skoningslöst. Tempot är betydligt högre än på tidigare plattor och kanske kompenserar bandet för de två tidigare släppen “Turbo” (1986) och “Ram it down” (1988) som båda var både förvirrade och trötta.

På “Painkiller” har bandet lyckats putsa fram essensen i Judas Priest. Glenn Tiptons och K.K Downings gitarrer är felfria. Allt är ruggigt exakt och med en närmast kirurgisk precision läggs solon och riff som en bombmatta över lyssnaren. Och över allt detta svävar Rob Halfords röst som på den här skivan når sitt absoluta zenit. Det kanske berodde på att han vid den här tiden varit drogfri i något år och i och med det återfunnit sitt fokus.
Det finns inte en svag stund på den här skivan. Från den furiösa inledningen via pärlor som ”Nightcrawler”, ”Hell Patrol”, ”One shot at glory”, ”Beteween the hammer & the anvil”… ja inget spår är dåligt. Och bäst av alla är naturligtvis ”A touch of evil”.


Just den låten handlade om hur bandet blivit stämda i USA för en tonårings självmord i en fullständigt bisarr härva av anklagelser om dolda meddelanden på Judas Priests skivor. Bandet frikändes men man kan anta att detta inte förbättrade Judas Priests förutsättningar att fungera ordentligt.
Bandet hade åren innan “Painkiller” också genomlevt en turbulent tid med allt för omfattande turnerande och eskalerande konflikter inom bandet i kombinationer med Halfords missbruk och allmänt dåliga mentala hälsa. “Painkiller" var i mångt och mycket en comeback. Om än en kortvarig sådan.

90-talet var som sagt en brytningstid. Någonting nytt var på väg att hända. Och kanske var det en av anledningarna att Judas Priest tog med sig det då ganska okända Pantera på Europadelen av sin turné. Jag såg dem spela i Stockholm 1991 och Texasbandet tog inga fångar trots att man kan anta att de måste ha varit ganska överväldigande för dem att öppna för Judas Priest.

Jag vet inte om man kan skylla det som hände sedan på Pantera men “Painkiller” blev den sista plattan med Rob Halford på sång på 15 år. Efter världsturnén tröttande en nyrakad och nytatuerad Rob på de konflikter som alltid funnits i bandet och beslutade sig för att ta en paus för att göra någonting eget.
 
Pausen omvandlades snart till en uppsägning och Halford fortsatte in i 90-talet med sitt nya band Fight som lät betydligt hårdare än Priest med klara referenser till både Pantera och 90-talets övriga metalscen.
Debuten “War of words” (1992) är väl värd att lyssna på. Dessutom startade han industribandet 2wo där han verkligen tar ut svängarna även om det är betydligt ointressantare än Fight. Och Judas Priest? De slickade sina sår i sju år innan de anlitade Tim “Ripper” Owens som sjöng på två plattor och hade måttliga framgångar fram tills dess att Halford återvände till församlingen 2003.

När jag lyssnar på “Painkiller” idag hör jag som sagt ett band som står inför förändringar och jag hör en skiva som förebådar en ny tid trots att den är traditionell på många sätt. Den är som en sammanfattning av det som varit men som också pekar på vägen in i framtiden. Men framför allt är “Painkiller” en av de bästa heavy metal-plattor som någonsin gjorts med ett ben i historien och ett ben i framtiden.

Kommentarer