Intervju: Cult Of Luna har aldrig kompromissat

Få band svenska band har så stor respekt som Cult of Luna. Det handlar till viss del naturligtvis om den musik bandet gör. Storslagna postmetalverk med intrikata teman och koncept som det tar lång tid att dyrka upp som lyssnare. Men det finns också en atmosfär runt bandet som gör att känslan man får är att Cult of Luna är större än sin musik eller sina medlemmar. Att det är en ointaglig enhet som få har tillträde till och att musiken är någonting heligt som inte får behandlas hur som helst.
Därför är ju kontrasten ganska bjärt när jag kopplar upp mig digitalt med sångaren och gitarristen Johannes Persson. Jag hamnar i hans sovrum hemma i Umeå dit han återvänt sedan något år. Rummet bär alla kännetecken av en småbarnsfamilj med det kaos som följer. Vår pratstund inleds med att Johannes som är ensam hemma med barnen denna kväll försöker förklara dem att han ska göra en intervju.
– Ni får bara avbryta mig om det brinner eller nått, förmanar han barnen och konstaterar att han älskar sina barn men att de inte allt är bäst. Allt sagt med den kärlek som man känner till sina barn naturligtvis innan vi börjar vår intervju.

I år är det ju 20 år sedan Cult of Luna släppte sin självbetitlade debutplatta. Om du tittar tillbaka på den tiden och den tid som gått sedan dess vad tänker du på då?
– Jag har inte ens tänkt på att det är jubileumsår men det stämmer ju. Det kanske är en klyscha men det känns faktiskt inte som om det gått så lång tid. Jag har väldigt tydliga minnen från när vi spelade in den där skivan. Jag tänkte på det där nyligen, vilket engagemang det var då. Vi repade varannan gång i Umeå och varannan gång i Skellefteå eftersom bandet bodde på båda orterna och vi åkte buss fram och tillbaka. Så sov vi över hos varandra och spelade Tony Hawk på Playstation. Då repade vi ju för att det var kul. Missförstå mig rätt nu för det är inte tråkigt att repa idag men de senaste 15-16 åren har vi ju repat för att skriva ny musik eller inför en turné. Men vi repar inte bara för att det är kul och för att spela musik som hobby. De första åren repade vi och skrev musik utan att veta vad det skulle bli för någonting.

Enligt Johannes så märkte knappt bandet hur saker och ting växte efter debutplattan. Saker bara hände och det bara rullade på under de första åren. Cult of Luna har aldrig fått ett stort lyft eller plötsligt genombrott även om bandet nu är högst medvetna om att man  befinner sig på en annan plats idag än i början av 2000-talet.
– Det är fortfarande lika kul att skriva musik. Det är exakt samma känsla nu som då. Det är ju saker som filtreras genom min hjärna och det är mina känslor så i det avseendet har det inte hänt något. Det jag dock har märkt är att ju mer musik man skriver desto mindre blir fältet att utforska. Man vill ju utvecklas och inte stagnera men det blir ju svårare och svårare med tiden. Jag såg en intervju som jag gjorde i början av vår karriär på tv där jag sitter och raljerar över power metal-band som spelar samma musik nu som när de var i 20-årsåldern. Och fast forward så sitter man där själv 20 år senare och gör i stort sett samma sak. Och visst jag förstår att folk som ser oss utifrån kan tänka att vi gör samma sak idag som vi gjorde 2001. Men jag tycker att det känns som att det går framåt hela tiden, jag tycker att det känns roligt och jag tycker att det ger mig någonting. Vi försöker att hitta nya angreppssätt för att inte göra samma sak.

Finns det några röda trådar som finns kvar i musiken idag som också fanns där på debuten som följt er genom åren?
– Alltså debuten var ju lite speciell för det var ju så att vi spelade in alla låtar som vi hade för att få ihop en fullängdare. Men efter den så har vi nog varit väldigt jobbiga att ha att göra med eftersom vi aldrig har kompromissat. Vi har varit konsekventa hela tiden med vår musik och varit beredda på att slåss för den. Så är möjligtvis något som alltid funnits där så är det väl integriteten.

Den där känslan av integritet är ju ganska tydlig när man ser på er utifrån. Vad kommer den ifrån tror du?
– Dels så handlar det ju om vem jag som individ är som person. Jag är nog ganska bestämd. Men sen finns det ytterligare en sak som varit svinviktig för oss som band och det är att vi bestämde oss tidigt för att det här bandet aldrig skulle vara ett liv som vi skulle leva fullt ut. Målet med bandet har inte varit att ha det som leverbröd. Ja, det är någonting vi älskar att göra men det är ingenting vi vill göra oss ekonomiskt beroende av. Det priset med allt arbete det innebär är ingen av oss beredda att betala. Och det som hände när vi tog det beslutet var att vi inte hade någonting att förlora. Vi har alltid haft valet att bara skita i det om det har blivit tjafs eller bråk om vad som ska göras eller om det ställs orimliga krav på oss. Och det är nog en av förklaringarna till att vi kunnat göra det här på våra egna villkor.

Har ni genom åren utvecklat någon sorts intern ideologi eller vision i bandet som ni har utgått i från?
– Vi är ju rätt många i bandet och det är bra. Jag tror att det har hjälpt till att göra att sammanhållningen i bandet så stark och att vi har haft ett så bra stöd av varandra. Vi hade en liten kris i bandet runt 2007-2008 då vi runt den här tiden försökte skriva lite mer demokratiskt. Jamma fram låtar tillsammans och så. Men det gick ju helt åt helvete. Men därefter och fram till idag så har vi haft ett arbetssätt där den som har en låtidé måste få realisera den själv så mycket som möjligt innan vi andra kommer in och börjar skriva om saker. För det gör vi ju sen. Men det viktiga är att personen som kommit med grundidén måste få vara kapten på skutan just där och då. Och det har hjälpt oss jättemycket. Vi har inga konflikter längre, konstaterar Johannes.

Intrycket man får av Johannes Persson i Cult of Luna är att han är en mycket ödmjuk person som funderar mycket på sitt band och på sin musik. Vi har ett väldigt löst och ledigt samtal där Johannes gärna diskuterar det mesta med stor entusiasm. Vi har diskuterat de 20 år som gått sedan debuten släpptes och fortsätter nu vårt samtal om Cult of Luna idag och i framtiden. Men vi börjar med att prata om hans egen ångest inför att leva upp till andras förväntningar.
– Jag har ju alltid lidit av konstant ångest när vi har spelat in skivor. Jag vet inte om det berott på att jag ställt för höga krav på mig själv eller rädslan att göra folk besvikna. Det kan vara svårt att skilja på ibland. Jag fick panik varje gång vi skulle skicka iväg en en mastertejp till skivbolaget. Men jag har en massa visa människor omkring mig i det här bandet som stöttar i det här. Och de säger till mig att om vi som band tidigare har gjort konstiga grejer eller chansat med vår musik och att folk ändå har gillat det och om vi gillar vårt nya material, ja då kommer de nog att gå bra nu också. Och för min del så har den vetskapen inneburit betydligt mindre ångest när det gäller sånt här de senaste åren. 

2019 släppte Cult of Luna sin senaste fullängdare “A dawn to fear”. En mäktig platta som klockar in på över 75 minuter musik. Men till den inspelningen så skrev bandet musik som inte kom med på skivan av olika anledningar. Och det material har nu bandet arbetat vidare med och resultatet är “The raging river”. Johannes berättar lite om bakgrunden till varför det här materialet inte passade in på “A dawn to fear”.
– Det hänger ihop lite med det vi pratade om tidigare hur vi har jobbat med våra skivor fram till “Mariner” då vi hela tiden skrivit musik i sessioner för en specifik platta. Det börjar med att vi bestämmer vad vi vill kommunicera, vad vi vill berätta och hur vi vill berätta det med texter, musik, videos och så vidare. Så har vi jobbat utifrån det. Sen har man gått vidare till nästa platta.

Och vad var skillnaden nu då?
– I och med “A dawn to fear” ville vi skriva lite mer intuitivt. Mer med känsla och utan förutbestämd tanke om hur det skulle berättas. Vi lät vårt undermedvetna ta oss var det nu tog oss och det resulterade i en jävla massa musik. Det hade kanske också med omgivningarna vid Ocean Sound Recordings att göra som ligger ute på en pir i norra delen av Norge med bara hav, berg och norrsken omkring sig. En fantastisk miljö att vara kreativ i. Men när vi började spela in skivan så upptäckte vi ju ganska snart att vissa låtar inte riktigt passade in. Man lägger vissa låtar i en “kanske”-hög och jobbar vidare med det som funkar helt och hållet. Det betyder inte att låtarna är dåliga, bara att de inte funkar dynamiskt i helheten. Plus att skivan inte kan bli hur lång som helst.

Men materialet fanns kvar i bandets arkiv och efter USA-turnén som avslutades strax innan coronan tog över världen så gick bandet tillbaka till låtarna som blev över och började fundera på vad de kunde göra med dessa.
– Vi fick ju ställa in festivalsommaren och en massa turnéer som vi hade planerat men inte marknadsfört än. Vi fick en väldig massa egen tid helt enkelt. Jag flyttade ju också upp till Umeå igen i somras så att bandet kunde ses lite oftare för att repa och träffas. Så vi tog tag i det här materialet som blev över och det väckte något som jag bäst kan beskriva som en kreativ tsunami. Vi gick in i en studio här i Umeå och spelade in de här låtarna och lite nytt material som vi skrivit efteråt också. Så blev det vad det blev.

Pekar det här även på vägen framåt för vad som kanske kommer sen från Cult of Luna?
– Jag vet inte riktigt vad detta innebär än men jag har ju en massa idéer och har skrivit en massa musik både för Cult of Luna och för andra projekt. Det finns ju bland annat en timmes musik som skulle ha framfört tillsammans med James Kent från Perturbator på Roadburn förra året men som då aldrig blev av. Så jag har ju inte legat på latsidan. Men vad som händer sen det får vi se.

(Publicerad i original på Slavestate.se februari 2021)