Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Viva Summer Sounds och For the Revival of beautiful arts

 


Vår skribent Emil Gustavsson redogör för junis första helg. 

------

Jag vill börja med att varna alla eventuella läsare för att det här är en artikel som kommer att spreta åt alla olika håll och kanter, med ambitionen att beskriva helgen som varit. 

Det är fredag och klockan står på 16.15. Jag hastar ihop några sista leveranser på jobbet och springer mot spårvagnen i Majorna för att möta upp min fina bandkamrat och vän Otto som jag har den stora äran att släppa en EP med till hösten. Vi ska för första gången någonsin visa upp Citizend i ett publikt sammanhang. Det är ett sammanhang som Revival Booking satt ihop som en förfest till For The Revival of Beautiful Arts (FTROBA) och går ut på att tre band (Citizend, Night Tigers och Young Acid), som ska släppa skivor på fin-fina Majestic Mountain Records till hösten, ska visas upp inför publik på Pustervik. 

Detta gör man genom att gå fram till en stor iPad och trycka på play-knappen. Jag och Otto är först ut. Och det låter kanske enkelt, men var extremt obehagligt. Det som den knappen gjorde var helt enkelt att på ett hänsynslöst sätt spela upp allt det jobb vi lagt ner de senaste två åren inför de cirka 75 öronparen som samlats i lokalen. Helt utan filter, och utan någonting att gömma sig bakom. Men det gick bra, och vi överlevde. 

Klipp till nästa dag. 

Jag vaknar alldeles för tidigt. Katten har bestämt sig för att det är dags för frukost och gnider sina morrhår mot mitt ansikte, samtidigt som telefonen vibrerar och surrar. Jag tvingar mig själv upp för att dricka kaffe och vakna till liv. 

Klockan slår 12.00 och min tjej springer glatt iväg för att åka ölbussen till Ringön för att gå på ölfestival. Hon frågar om jag vill följa med. Jag vägrar. Det visar sig också att Majestic-Marco och Hockey-Anders ska dit. Dom frågar om jag vill följa med. Jag vägrar. Istället spenderar jag förmiddagen med dricka allt kaffe jag kan komma över och lyssna in mig på de skivor som släppts i veckan och som jag inte haft tid att lyssna in mig på. Jag dricker en resorb. 

Klockan slår 15.30 och det börjar bli dags att möta upp RockRoger för att bege oss mot Viva Summer Sounds och West Side Music Swedens 5-årsjubileum. Efter ett kort samtal om duschköer, gårdagen och att jag är hungrig bestämmer vi oss för att ses på det som verkar vara underjordens nya favorithak. Bistro Bangatan. 

På vägen dit ringer jag Astrid LindGrindarna. Vi pratar om att en av dom borde skaffa en mustasch på hakan. Dom bestämmer sig för att hänga på. Väl där pratas det om att väga sin mandom på brevvåg, hur olika generationer beter sig och vad som är ok och inte, Metallica och Lars Ulrichs trumspel. Det är som vanligt ett läger som är delat i två. Jag tar alltid Lars Ulrichs rygg. 

Klockan slår lite mer än 18.30 och jag och RockRoger går till Oceanen för att ta del jubileet. Vi möts av kramar och ölkuponger. Mattias och Gustav är glada, och sommarvärmen är total. Vi pratar om musik, vinylsamlingar, hur branschen fungerar, att kultur är viktigt och att West Side Music Sweden är bäst. Mitt i det här dyker, vad som måste vara, PROs sambaorkester upp och spelar tuta och klappar takt. Jag har det bra. 


Klockan slår 20.30 och det är dags för kvällens första band, som är helt okända för mig, Mudgrief att gå på scenen. Dom öppnar med ett rejält energipåslag och jag sugs framåt i publikhavet. Jag imponeras direkt av deras hängivenhet till musiken och sin egen idé. Någon i publiken säger att dom precis tog studenten. Jag tappar hakan, och ser hopp för framtiden. Tror verkligen dom har potentialen att bli någonting. 


Jag springer från Oceanen till Skeppet för att se kvällens nästa band SpunSugar, som också är en helt ny bekantskap för mig. RockRoger blev kvar på Oceanen så jag tar tillfället i akt att dricka vatten och fläkta armhålorna. Inne på skeppet slås jag över hur vackert det är där inne. Helt magiskt lokal. SpunSugar går på scenen och sättningen består av två gitarrer, bas och trummaskiner. Det är shoegaze och kraut som gäller. Jag är övertygad om att dom kommer från Tyskland, men när någon i bandet pratar svenska inser jag att jag har fel. Det är tyvärr inte riktigt min grej, men jag ser potentialen i det och om Viva Sounds har bokat dom så har dom någonting på gång. För Mattias och Gustav har sällan fel. 

Klockan visar 21.00 och jag springer från Skeppet mot Pustervik för att hinna till nästa spelning. I samband med detta byter jag också festival från Viva Summer Sounds till For The Revival of Beautiful Arts.

Väl framme på Pustervik springer jag på ett gäng vänner på uteserveringen som jag inte sett på länge. Vi kramas snabbt och någon pratar om att springa maraton med nya fräcka superskor. Jag har bråttom så tar mig vidare. Fem meter därifrån står min tjej tillsammans med vårt samlade kompisgäng. Vi kramas och sammanfattar snabbt dagen tillsammans. I samma stund dyker Horndalmannen och Kattjejen upp. Perfekt. Allt förutom RockRoger är på plats. 


Klockan slår 21.30 och EF går på scenen. Förra gången jag såg dom var det en av det årets bästa spelningar, och det var det också den här gången. Ett dra åt helvete-ställ från början till slut, där musiken liksom hantverkas fram bit för bit och på något sätt alltid lyckas bygga upp till klimax. Jag hamnar i trans och hänger mig totalt. Spelningen tar slut och jag står andfådd, svettig och salig i publiken. Då inser jag också att demonen-Pelle som jag letat efter under kvällen stått 30 centimeter ifrån mig under hela spelningen. Vi kramas, och jag behöver en paus. 

Tar oss ned för trapporna för att köpa en öl och ställa oss på uteserveringen, men halvvägs ned för trappan inser vi att Truckfighters precis startat sin spelning. I och med det så ändras planen och jag ändrar kurs från uteserveringen till Pusterviks stors scen. Jag har inte sett Truckfighters innan, och har ganska stora förväntningar. Jag hamnar med Horndalmannen, Kattjejen, Nykär-Pelle med sällskap och RockRoger som tillslut tagit sig till Pustervik. Gitarristen hoppar runt på scenen och trummisen svänger sina trumpinnar. Jag tycker det är fräckt i tre minuter, men sedan blir jag rastlös och tappar bort mig själv. Istället för att kolla på spelningen så sysselsätter jag mig med att fota Majestic-Marco och Hockey-Anders som sitter på läktaren över oss. Vi går alla till baren och köper en öl. Truckfighters avslutar med att köra Desert Cruiser och jag blir i extas. 

Gänget har splittrats igen, och jag vill helst gå hem och ta en kall dusch men på väg ut från stora scenen hör jag att Minami Deutsch börjat spela på ovanvåningen. Minami Deutsch är en band som jag bara har närmat mig väldigt ytligt i hörlurarna innan, så jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag vet att det är kraut och att dom kommer från Japan. Väl uppe för trapparna så är lokalen välfylld med publik, där majoriteten är djupt insjunkna i någon form av krautig dans med njutansikten.   

På något sätt hamnar jag på första raden framför scenen i publiken och jag blir totalt golvad. Omedvetet tar min kropp över och jag hamnar i samma krautdans som övriga i publiken. Bandet bygger med extrem timing och spelskicklighet upp sina repetitiva mönster. Från fjäderlätt till betonghårt. Och tillslut är jag i total trans och krautdansar mig själv till en blöt pöl. Någon i publiken uppmärksammar detta och bjuder mig på en öl. Jag tar tacksamt emot den och fortsätter sedan dansen. 

Tagen och i extas springer jag på Vesper från Revival Booking efter spelningen. Jag ger henne en jättestor kram och tackar för upplevelsen, och deras dedikation till scenen. 

Vilken jäkla kväll, och helg det blev. Nu är jag trött.

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Nestor - Teenage rebel

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gita

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Hyrda Knektar/Strikt - Stockholm brinner

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt.