Heavy Underground

  Vår skribent Emil Gustavsson redogör för junis första helg.  ------ Jag vill börja med att varna alla eventuella läsare för att det här är en artikel som kommer att spreta åt alla olika håll och kanter, med ambitionen att beskriva helgen som varit.  Det är fredag och klockan står på 16.15. Jag hastar ihop några sista leveranser på jobbet och springer mot spårvagnen i Majorna för att möta upp min fina bandkamrat och vän Otto som jag har den stora äran att släppa en EP med till hösten. Vi ska för första gången någonsin visa upp Citizend i ett publikt sammanhang. Det är ett sammanhang som Revival Booking satt ihop som en förfest till For The Revival of Beautiful Arts (FTROBA) och går ut på att tre band (Citizend, Night Tigers och Young Acid), som ska släppa skivor på fin-fina Majestic Mountain Records till hösten, ska visas upp inför publik på Pustervik.  Detta gör man genom att gå fram till en stor iPad och trycka på play-knappen. Jag och Otto är först ut. Och det låter kanske enkelt,

När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia. Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande. Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå. Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans så

Trallpunken lever kan man väl konstatera efter en kväll med Lastkaj 14. De har liksom lirkat ut precis allt det som var bra med genren och satt ihop det till modern punkrock som attraherar en stor bred publik. Som överlevare av den första vågen på 90-talet är det naturligtvis kul att se och höra. Här är bildbevisen från spelningen.  /Magnus Tannergren

Att Västerås varit en död stad i många år vad gäller rockmusik är ingen hemlighet. Men nu börjar det röra på sig. Vi har Västerås Doomfest i juni och Bulgasal Metal Fest senare på sommaren i år och dessutom har sportbaren O'Learys plötsligt öppnat en scen i källaren som tar in 800 personer och där det liksom smugits igång någonting som kan bli riktigt bra.  När Mimikry tar med sig Västeråsbördiga Världen Brinner är det lite upp till bevis för stan. Kommer någon att bry sig? Svaret blev ja. Över makalösa 600 biljetter såldes och bara det är värt en stående applåd för arrangören PAFF.  Mimikry kan vi lämna därhän. Det är Världen Brinner som står för den verkliga rockupplevelsen den här kvällen. Jag skulle kunna gå så långt och säga att bandet är något av det bästa man kan se på en scen idag. Det är hög energi, ett snyggt samspelt band som verkligen håller ihop det hela till en helhet åt frontkvinnan Malin Sandberg som är en mänsklig orkan på scen. Det studsas runt, klättras, crowdsur

Vaknar mirakulöst utan feber och känner mig frisk. Tackar Elvis, Johnny Peng och övriga rockgudar jag offrade mitt snor till under gårdagens kvällsritual. Klockan står på 16.28, och jag beger mig mot andra Långgatan för att hämta ut mitt pass. Taggad till tänderna slänger jag upp dörren till armbandsuthämtningsstället  samtidigt som jag utbrister ett glatt, och väldigt högt, hallåååå. Det visar sig att jag kliver in mitt under pågående konferens, och blir hyschad. Jag byter kram mot festivalarmband. Nu kan ingenting stoppa mig. Mot andra långgatans skivhandel.  Jag har en tendens att alltid vara väldigt tidig. Och det är jag nu också. I min väntan på den för mig helt okända artisten Hands off plays kilo +++ från Holland bläddrar jag skivor och blir glatt överraskad av att se att de har samlat lokala skivbolag och deras släpp längst framme vid kassan. Bandet med det långa namnet går på scen. Det visar sig vara en duo med trummaskin, gitarr och synth. Jag lyssnar tre låtar och smyger sed

  Viva Sounds - Dag 1, 1 December Ja, men då var det dags för Viva Sounds första dag i Göteborg. Den ursprungliga planen var att jag skulle vara på plats och samla ihop massa intryck för att sedan återge det i text och bild här. Men eftersom influensan från helvetsåker drabbade Surbrunnsgatan och mitt skäggprynta ansikte med full kraft får jag helt enkelt hålla mig inomhus, med förhoppning om att batterierna är laddade inför morgondagen.   Viva Sounds arrangeras av West Side Music Sweden och ska vara som en plattform för musikbranschen, artister och band. För er som inte vet vad Viva Sounds är så är det alltså en showcase-festival som utspelar sig på en rad olika scener runt om i Göteborg. Där band av olika storlekar och genre bjuds in för att spela på någon av festivalens scener runt om i staden. Förutom detta arrangeras också en konferens som samlar ihop branschfolk. En, vad det visat sig, väldigt viktig smältdegel för kultur och musik. För Göteborg, för Sverige och för världen.   Me

När band av den kalibern som utlovas denna kväll besöker Sundsvall så har man liksom inget annat val än att ta bussen och förära grannkommunen med ett besök. På papperet så var det Prescriptiondeath som lockade mig mest men det skulle visa sig att alla tre band som jag såg levererade på topp. Innan det var dax att gå till Sveriges äldsta rockklubb Pipeline så kurrade magen och därför styrde stegen mot Bishops Arms där en sojaburgare och en kall öl skulle mätta min mage innan det var dax för mangel. Jag hinner knappt sätta mig till bords innan Flyktsoda-Johan och hans vän Wiking kliver in genom dörren. De hade tydligen haft samma idé som mig. Vi språkar en stund och mättar våra magar innan Pipeline och Stenstan Rämnar kallar på oss.  Första bandet jag såg var Hälsinglands Kronofogden. Ett underbart hardcore/råpunk- band som jag inte sett tidigare. Jag måste säga att de imponerade stort på mig då det var rätt tydligt att sångaren Arvid inte var nå vidare kry denna kväll då han hostade en

  Man måste ändå älska Dalarna. På väg till Borlänge ser SJ till att jag med 60 sekunders marginal missar min anslutning i Ludvika och blir sittandes i det sedan 60-talet renoveringsförbisedda stationshuset i en timme. Ganska snart dyker han upp. Killen från Falun som inte åker tåg så ofta. Han fattar snabbt tycke för mig trots att jag försöker se ointresserad ut med hörlurarna hårt instoppade i öronen och blicken långt bort. Han berättar på bred dialekt om både det ena och det andra samtidigt som han dricker någonting ur en Trocaderoflaska. När tåget väl kommer så ser han till att sätta sig bredvid mig samtidigt som han ger sin son goda råd i telefonen om att vara nykter när man träffar en tjej. Jag inser att min nya vän inte dricker Trocadero när han glatt erbjuder mig en slurk “Fireball” ur flaskan. Jag tackar nej och hastar av tåget när det stannar på Borlänge C.  Broken Dreams och hotellet ligger i samma byggnad bara ett stenkast från stationen så jag är snabbt installerad på rumm

För första men absolut inte sista gången så besökte jag den mycket trevliga tvådagarsfestivalen House of Metal i Umeå som gick av stapeln 10-11 november.  Fredag Hela konkarongen inleddes med att se det väldigt efterlängtade Scitalis som inte lämnade något kvar att önska. Kan en festival inledas på bättre sätt än med stilfull black metal framförd av män i kåpor?  Thrasharna Mezzrow stod näst på tur i mitt ”Måste se-schema”. Bandet äntrade scenen med eufori och kraft samtidigt som publiken peppade igång ordentligt. Ett skönt stök framför scenen som även resulterade i att jag fick en halv öl på mig men man har ju som tur var varit med förr. Tack för den urladdningen!  Tråkigt nog var vi tvungna att lämna thrashgolvet till förmån för Umeås egna Naglfar som visade hög kvalitet. Hela golvet framför scenen och mer eller mindre hela sittläktaren var knökfullt när lokalpatriotismen flödade. Fredagen avslutades i alldeles för få hoppsparkar à la Raised Fist men jag var ändå mycket nöjd ef