Way Out West, expedition underjord - del 3

Jag stiger likt en halvdöd ur sängen runt tiosnåret på morgonen. Vi har nattgäster som min tjej lotsade runt på Andra Långgatans barer kvällen före. Dom är bakfullare än jag, vilket på något sätt får mig att känna mig starkare. Min tjej är ivrig på att komma till festivalområdet. Jag och nattgästerna är det inte. Vi chillar en stund. Äter en helt ok hamburgare från ett gatukök. Klockan är 14.00. Vi sätter oss på samma närliggande pub som tidigare dagar. Rutinen är viktig. Vi pratar om vad man ska se. Att det typ inte finns ett enda tråkigt band på hela festivallördagen. Dessutom ersätter Dungen Johnny Marr på stora scen. Perfekt. Nu blir det väl revansch från torsdagen? Vi diskuterar en ny taktik. Att hinna se små korta bitar av många olika akter. Det är ju inte riktigt min grej egentligen. Men tänk om det går? Min semesterkompis från igår möter upp. Han har varit smart och köpt en regnponcho. Jag gör likadant. 

Vi går in på området. Inne på området möter vi upp min tjej och våra gemensamma vänner. Cleo spelar i bakgrunden. Ett gäng stannar kvar. Några går vidare. Vi hittar ett bord att sitta vid (vill inte göra om gårdagens misstag av att stå en hel dag). En tidigare bandkamrat dyker upp i vimlet. Vi är glada över att se varandra, och pratar om att vi borde ses oftare. Vi pratar om hur ledmotivet till HeMan går och att Viagra Boys borde ha gnuggistatueringar med ordet LÖS som merch. Jag skriver det till bandet på Instagram. Förväntar mig inget svar. 

Dags för dagens första akt. Snail Mail. Snail Mail äntrar scenen. Det är ganska glest i publiken. Det är ganska bra, och det låter helt ok. Det är trumisens gigg. Jag kommer säkert återbesöka det här framåt, men det var inte 100% min grej just idag. Jag testar den nya taktiken och lämnar efter några enstaka låtar. 

Min tjej försvinner från området. Några hittar ett bord. Jag, semestermannen och hans kompis som ska åka och bo i Asien i fem månader sätter oss vid ett annat. Idag ska inte mina fötter stoppa mig. Vi lämnar sedan bordet för att bege oss till en av de stora scenerna där Dungen snart ska gå på. På vägen springer jag på ett en fin kompis jag inte sett på länge och som snart ska gifta sig. Vi hinner kramas, men jag vill inte riskera att tappa gruppen. Så springer vidare. Vi hittar platser ganska långt fram publikhavet. Jag har verkligen haft ågren för att jag inte gillade torsdagsspelningen, och har tänkt ganska mycket på det. Dungen är ju trots allt ett favoritband sedan många år. Tyvärr lyfter det inte idag heller. 

Jag lämnar besviken scenen och undrar om det är mig det är fel på. Vi rör oss vidare med Höjden där Los Bitchos spelar. Det är packat med folk, och även om vi inte kommer fram till scenen så förstår jag direkt att det var hit vi skulle gått istället. Det svänger som den berömda påsen med ostbågar. Vi hinner lyssna på tre låtar innan spelningen är slut. Fan. Nåväl. 

Vi springer vidare och tar plats så långt fram vi kan på Viagra Boys. Vi ställer oss på ”den röda kabellisten” och hamnar ca 20-30 meter från mixplats. Skickar platsen till några ytterligare vänner. Det nyförälskade paret hittar oss. Alla är förväntansfulla. Dungen spelar "Du är för fin för mig" i bakgrunden. Jag älskar Dungen igen. Skulle jag ha stått kvar där ändå? Klockan slår Viagra Boys och nu är det som att ett eget universum uppstår. Viagra Boys fullkomligt krossar. Publiken kokar och människor lyckas crowdsurfa hela vägen från scenkanten bak till där vi står. Jag blir extremt kissnödig och förbannar min blåsa. Springer till närmaste urinoar. Tar mig på något märkligt sätt tillbaka till samma gäng (heja den röda kabelrännan) i publikhavet genom att fösa mig själv genom en storm av cirka 5000 människor. Där och då är jag nog inte den populäraste personen på festivalen. Viagra Boys fortsätter. Jag och övriga delar av publiken är frälsta. Bäst hittills. 

Efter den totala krossen bestämmer vi oss alla för att hitta ett bord någonstans mellan festivalens två huvudscener för att se Sam Fender och Boy Genius på avstånd. Vi misslyckas, och hittar istället ett bord långt från allt. Hade verkligen velat se båda akterna. Men det känns prioriterat att sitta ned, och för en gångs skull lyckas hålla samman en grupp. Nu utgörs den av nattgästerna, det nyförälskade paret, asienresenären, jag och min tjej. Vi äter pommes, dricker öl och pratar livets goda. Helt plötsligt är det dags för Håkan Hellström. Alla i gruppen ska se honom. Jag meddelar tydligt att jag gärna hade velat se det (älskar Håkan), men att det är prioriterat för mig att ta mig in på Pustervik för att se Off. Dessutom öser regnet ned, och jag litar inte på att min regnponcho kommer göra jobbet. Jag ser 2 minuter på Håkan på distans. Det är galet mycket folk och stämningen är total, så jag funderar på att stanna ändå. Men det gör jag inte. 

Gänget är upplöst. Jag beger mig mot Pustervik. Eftersom jag är ute i väldigt god tid tänker jag att jag säkert hinner få i mig någonting att äta, eller till och med hinna hem och få på mig ett bättre par skor. Det gör jag inte. Kön är redan toklång och sträcker sig från Pustervik hela vägen förbi Myrorna och den dyra klädbutiken. I kön träffar jag en svartklädd och heltatuerad person med smedmössa. Vi pratar om Neurosis och punk. Han heter Ronny och driver en skivaffär i Stockholm. Vi blir vänner. Till slut kommer vi in och han bjuder på en öl. Han försvinner sen medan jag springer på en nybliven kollega. Vi pratar om musik och uppväxten i en småstad. Stämningen är på topp, men den vänder snabbt. Det är snart dags för Off att gå på scenen. Ett distansdrama börjar utspela sig. En person har blivit lämnad ensam på festivalområdet och känner sig övergiven och utelämnad. Samma personer som lämnat henne dyker upp på Pustervik. Jag blir förbannad och försöker lösa det här. Går det att få in personen på Pustervik? Ett digitalt tumult uppstår och jag missar Off. Fan. Dom är ju en av anledningarna till att jag överhuvudtaget är på festivalen. Dramat pågår i bakgrunden och jag gömmer mig i ett hörn med telefonen och försöker ladda om inför festivalens, för mig, verkliga höjdpunkt Murder Capital. 

Jag köper en öl jag inte behöver och beger mig mot publikhavet. Murder Capital går på. Tiden stannar igen. Ljudet är magiskt. Bandet spelar byxorna av mig. En moshpit uppstår och det är punkdans på hög nivå. Jag kan varenda ord, takt och ton. Skriker mig själv hes. Bandet öser på och publiken stormar. Jag dansar och känner att min favoritkeps från mitt favoritskivbolag flyger av huvudet och tänker fan. Där och då vänder jag mig om så står en gammal jobbekant med svart bälte i punkdans där med kepsen i hand. Vi kramas och dansar vidare. Festivalens bästa spelningen är ett faktum. Totalleverans från första till sista ton. 

Nu tillbaka till verkligheten. Ölen börjar göra sig påmind, och meddelandeappen slutar inte plinga från det tidigare dramat. Jag springer på skivbolagsdirektören som ligger bakom kepsen jag precis återfått. Vi försöker prata, men har nog druckit lite för mycket öl. Mika Häkki från Monolord och medskaparen till Way Out Waylon som jag besökte förra helgen dyker upp. Vi kramas och pratar. Terra går på scen. Det är svinbra. Jag vill inte göra en ”GOAT” och gå för tidigt. Jag kämpar, men har slut på energi så jag glider istället mot entrén. Där träffar jag en väldigt nära rockkompis. Vi pratar om att Murder Capital var bäst. Någon slår mig på snoppen. 

Jag går hem.

Text och bild: Emil Gustavsson