Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Om beslutsångest, Henrik Palm, Horndal, Lastkaj och speltider.

 


Detta är nog snarare en odyssé i förvirring, beslutsångest och relationer till saker och människor snarare än en recension av en spelning. 

Dagen börjar med blommande rapsfält och hotellfrukost på en vingård utan för Malmö. Och här börjar lugnet vända på sig och bli till någonting annat. Den planerat lediga dagen översvallas snart av jobbärenden, telefonen ringer och mailen skriker högt ut sina notifikationssignaler över frukosten. 

Bilfärden går hemåt, och nu börjar min hjärna tänka på vilket gigg jag vill se ikväll. I ena ringhörnan står Horndal, Henrik Palm, Monument och alla mina svartklädda vänner med stora bandtryck på sina tshirtar. I andra står Lastkaj 14 och Pustervik, där Lastkaj 14 också är ett av min flickväns absoluta favoritband. 

Mina vänner börja höra av sig: Ska du med på Horndal? Jag skickar meddelanden till höger och vänster. Ska ni på Horndal eller Lastkaj? Majoriteten säger Horndal. RockRoger ska på Lastkaj tillsammans med sin fru. Jag vet inte vad jag ska göra. Försöker göra en plan med min tjej. Ska du på Lastkaj eller inte? Om du ska dit kan jag tänkte mig att eventuellt möta upp, men om du inte bestämmer dig så kommer jag åka på Horndal. 

Tillslut hör Demonen-Pelle av sig och säger att han dubbelköpt biljetter till Horndal och efter en stunds velande så tar jag tacksamt emot den, och tackar ödet för sitt ingripande. Nu blir det Horndal. 

Jag möter upp RockRoger och Horndalmannen (som dessutom fyller år, men det är hemligt) på Dirty Records i Göteborg (magiskt ställe). Vi pratar om allt som kommer hända framåt, och att saker kommer att krocka igen - där den första tydliga krocken är att Viva Summer Sounds krockar med For the revival of beautiful arts. Vi pratar om Steve Albinis alldeles för hastiga bortgång, en kommande gala som samlar in pengar för en av samhällets viktigaste utmaningar och band som återförenas för en kväll. 

Sällskapet utökas med RockJenny och vi fortsätter att prata om allt musikreleaterat vi kan komma på. Jag börjar tänka tanken om att hinna med ”allt kvällen har att ge” då jag får reda på att Henrik Palm ska gå på 20.30 och Lastkaj 21.30. Så med lite flax kan jag snabbt som ögat se Henrik Palm, kasta mig in i en taxi för att se Lastkaj och sedan återvända till Monument för att se Horndal. Genialiskt, och Jönssonligan-esqued, om jag får säga det själv.

Spårvagnen lämnar Järntorget, och på vagnen möter Horndalmannens flickvän upp och vi rör oss i samlade trupp mot Monument. Väl där träffar vi Demonen-Pelle och hans sällskap och vi pratar om gäddchips, At the Gates, att leva eremitliv i skogen och min nya kärlek till Roffe Ruff. Här någonstans bestämmer sig min tjej för att se Lastkaj, och mitt hjärta börjar rusa. Jag vill ju faktiskt verkligen se Lastkaj med henne. 

Klockan blir 20.30 och min planering börjar redan gå åt pipsvängen. Jag köper en öl för att lugna nerverna och pratar med någon i baren kring att ”Jag kanske bara ska se Henrik Palm och sedan dra till Pustervik för att se Lastkaj”. Han tycker jag är dum i huvudet, och jag instämmer. 

Klockan blir 21.10 och Henrik Palm går till slut upp på scenen, och hjärnan stillar sig för några minuter. Spelningen öppnar starkt och jag ser tre låtar under trans. Jag imponeras av basistens och trummisens samspel, och Henrik Palms gitarrlir. Vill återigen ge en eloge till Monument för deras ljud. Men från ingenstans slår hjärnan över och det känns som att mitt hjärta håller på att gå sönder. Jag bokar stressad en taxi till Pustervik för att hinna se Lastkaj med min flickvän. 

Utanför Monument i väntan på taxin träffar jag MonumentMarkus, och jag säger skamset att jag ska bege mig mot Pustervik. Han tycker jag är dum i huvudet, och jag håller med. 

Taxin kommer och jag börjar räkna minuter. Hinner jag ta mig fram till Pustervik innan gigget börjar? Jag ber taxichaffisen köra fort som fan och förklarar att det är viktigt för jag har en spelning som börjar om 7 minuter. Han tittar på mig och säger lugnt, men tydligt att det inte kommer hända. Det blir en bilkö, en barnvagn ska tas över ett övergångsställe och alla Göteborgs samlade elsparkare är ute i Göteborgsnatten för att dra ned tempot. Jag är stressad.

Taxin stannar, och jag springer. Träffar min flickvän som hustlat fram en billigare biljett. Vi springer in på Pustervik och klockan är 21.37. Lastkaj har inte gått på scen än, och jag förbannar allt som har med spelställenas officiella ”på scen-tider” att göra. Kramar snabbt om Punk-Johan och några bekanta, vi hinner snacka lite hockey. Stormar mot baren och köper en öl, där vi också lokaliserar RockRoger och hans fru. 

Klockan är 22.00 och Lastkaj går på scen. Min tjej är i extas, och min stress förvandlas till eufori. Jag imponeras direkt över bandets totala hängivenhet till varandra och publiken. Den stora behållningen för mig är trummisen, som med hänsynslös taktfasthet driver gigget framåt i ett rasande tempo.

Det visar sig också att nästan varje låt är en hit där publiken punkdansar sig svettig och sjunger sjunger med i varje ord och stavelse. Detta exemplifieras ytterligare på urinoaren där dess besökare glatt nynnar med i texten och refrängen till den tidigare låten. Gammalt material blandas med nytt, och för mig är de starkaste stunderna Inte arg, Becksvart och den avslutande Håll Höjd. 

Vi samlas efter gigget och utvärderar vad vi har varit med om. Alla är nöjda, men nöjdast av alla är min tjej som plockar upp både keps och tygpåse från merchmannen. Jag kollar min telefon och möts av meddelanden kring att Horndal var ett var årets bästa gig. 

Vi lämnar Pustervik och beger oss hem genom natten

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Live: Wretched Fate, Katakomba, Menecia, Kungen, Sandviken 18 maj 2024

När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia. Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande. Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå. Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans så