Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Henrik Palm - Nerd Icon


Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den.

Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. 

Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. 

Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd.

Genremässigt rör vi oss över stora ytor. Kraut och postpunk möter psykedelia och brötrock där neilyoungig americana går in i 80-talsretro och svulst. 

Musikaliskt står Henrik Palms fantastiska gitarrspel i centrum, men den kläs och ges dynamiskt liv genom jazztutor, piano, elektronik, körsång och molande trummor. 

När jag kommer till låten From The Grave fastnar jag igen, och spelar den åtta minuter och tjugo sekunder långa låten upprepande gånger för mig själv. Och det känns som skivans största, av många stora stunder är ett faktum. Den lyckas rymma allt det där, och lite till - den låten i sig självt skulle kunna bli en rockopera eller flera timmar lång föreställning. 

Upplevelsen slutar dramatiskt med att allt byggs upp till sin spets och sedan klipps rätt av. Från allt till inget. Jag tittar förvånat upp och inser att jag idag sålde en liten bit av min själ till Henrik Palm. Mycket tack vare kattens oregerliga beteende. 

Så tack Zombie (katten alltså), och tack Henrik Palm

/Emil Gustavsson

Kommentarer

Andra har läst det här:

Nestor - Teenage rebel

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gita

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Hyrda Knektar/Strikt - Stockholm brinner

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt.