 |
| Unsane live i Stockholm |
Det är höst i luften och jag befinner mig på Hornstull strand i Stockholm för att gå och se Unsane och Maggot Heart. Det är en måndag. Under eftermiddagen har jag noterat att spelningen är flyttad från Debaser Strands stora konsertlokal till den mindre Bar Brooklyn som ligger vägg i vägg. Jag hade redan förstått att biljettförsäljningen gått trögt. Måndag är naturligtvis inte en optimal dag för högljudd noise rock för många. Väl inne en halvtimme innan förbandet Maggot Heart ska gå på scenen är det oroväckande glest i lokalen. Jag har dock trevligt sällskap av Aftonbladets frilansande hårdrocksskribent Sofia Bergstöm och vi snackar om det här med spelningar och biljettförsäljning över varsitt glas Pepsi Max (det är ju en dag imorgon också). Hon bekräftar att det är många som har problem efter pandemin. Förklaringarna är fler kommer vi fram till. Antalet spelningar som fördröjts av covid och nu ska genomföras. Att folk drar sig för att gå på spelningar på grund av dåliga tider. Eller kan det vara så att publiken helt enkelt inte hittat tillbaka efter två år av restriktioner? Svaren finns nog i alla dessa problemformuleringar.
 |
| Maggot Heart |
Nåväl. När väl Maggot Heart går på scen så är det ändå trångt. Fördelen med en liten scen är ju att man kommer väldigt nära och livekänslan blir väldigt påtaglig. Jag njuter av varenda sekund av spelningen med ett band som är hungrigt och vill mycket. Linnéa Olsson har skapat ett monster med Maggot Heart som bara växer och växer. Och nu när jag äntligen får se dem live så får jag gåshud. Melodislingorna, det envisa riffandet, ilskan. Allt stämmer och jag hoppas att bandet i nuvarande sättning kan komma att fånga den här energin på framtida inspelningar. Under pausen då det riggas om på scenen trängs jag med Stockholms rockadel. Noterar att medlemmar från Watain, Hellacopters, Entombed och flera andra band finns i publiken. Unsane, som förvisso har en helt ny lineup förutom sångaren och gitarristen Chris Spencer, är utan tvekan ett av noise rockens främsta namn och legender under sin egen livstid. Det är första gången jag ser dem live men förväntningarna har drivits upp av vänner som dyrkar Unsane.
 |
| Chris Spencer, Unsane |
Man ska inte underskatta ljudvolymens roll i rocken. Det blir tydligt när Unsane påbörjar sitt set som består av tidigt material och sällan spelade låtar. Basen får golvet att vibrera och gitarrens dist är som en svetslåga. Det som sedan följer är inte 12-13 låtar utan en kompakt ljudmassa i ett stycke under en dryg timme. Låtarna knyts ihop av feedback och brusande förstärkarknaster. Det är en sömlös mässa av decibel med hardcoreattityd. Snart är Chris Spencer så svettig att det droppar från kepsens skärm. Han rör sig yvigt på scen och tacklar medvetet basisten Cooper flera gånger precis som om han muckar gräl. Men allt görs med ett leende och det verkar som om bandet har väldigt roligt. Mot slutet hoppar han ner från den låga scenen och tacklar publiken också. Som sagt. En liten scen tillåter publiken att delta. Det var länge sedan jag upplevde sådan närvaro från ett band. Visst kan man gnälla över att fler inte fattar hur bra Unsane är eller hur otacksamma folk är som inte tar tillfället i akt att uppleva ett legendariskt band på scen. Men där och då spelar allt det där det ingen roll. Under ett par timmar får jag uppleva riktigt bra band på scen som levererar musik som verkligen berör mig. Jag är tacksam för det när jag kliver ut på ett höstregnigt Södermalm för att ta mig hem till Västerås. En stad där det inte finns enda rockscen värd namnet. Jag drar luvan över huvudet och ler för mig själv och jag är tacksam att Stockholm bara är en dryg timmes bilfärd bort.
Kommentarer
Skicka en kommentar