Heavy Underground

Jag tror att Niklas Stålvind är besatt av andar från 80-talets heavy metal-våg och att han älskar att vara det. Han må lägga ut bilder på vedhuggning, träning och lantliv på sina sociala medier men Wolf är hans kyrka och vi är många som följer hans gospel. Varenda andetag han tar andas samma luft som Bruce Dickinson, Rob Halford, Kai Hansen och King Diamond. Varenda riff har sina rötter i ekon från Glenn Tipton, KK Downing, Michael Weikath, Dave Murray och Hank Sherman. Hans musikaliska visioner är stöpta i stålet från malmen hämtad från Iron Maiden, Judas Priest, Helloween och Mercyful Fate. På hittills 8 plattor har han ändrat konceptet för Wolf minimalt och ingenting kommer att hända på den nionde skivan “Shadowland” heller med det konceptet. Wolf levererar ogenerad heavy metal så som det är meningen att det ska låta.Och för det är Stålvind värd all respekt. Wolf har alltid varit som en rebellisk lillebror på den svenska hårdrocksscenen där man vill blåsa upp andra band som spelar h

När slutsignalen för 80-talet ljöd så visade inte hårdrocken så som vi minns den från det gamla årtiondet några direkta tecken på att vara på väg att dö. Än var det några år kvar tills dess att grungemeteoren skulle slå ner och utrota alla dinosaurier från scenen. Men på många sätt var ändå Judas Priest platta “Painkiller” en form av avslutning för hela 80-talshårdrocken. 90-talet var en brytningstid. Det var årtiondet mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Det var en tid efter att Berlinmuren hade fallit och en ny värld öppnade sig både rent allmänt och inom musiken. Det var en uppbrottets tid då de gamla kartorna ritades om och nya regler skrevs. Allt som varit fast förflyktigas. Det var en tid som trots ekonomisk kris ändå andas framtid och hopp. Att även ett band som Judas Priest påverkades av detta är inte så konstigt. Prästerskapet hade släppt skivor under de två tidigare årtiondena och varit med och skapade en hel genre. Men tidens tempo påverkade även Judas Priest.