Heavy Underground

Emille de Blanche (sång och bas) och Nikolay Evdokimov (gitarr, synth och beats) utgör den dynamiska duon som har en tidigare fullängdare på sitt samvete. det är svårt att sätta fingret på vilken genre de tillhör men någonstans inom den alternativa rocken och elektroniska scenen skulle kunna vara en positionsangivelse.  Med en rå och oborstad ljudbild och med starka melodier och ett intensivt driv så tar det inte många minuter innan jag helt fastnat för den här skivan. Det är någonting med blandningen här som fångar mitt intresse. Kanske också det faktum att duon kommer från konstkrestar och på så sätt kanske har en lite annan vinkel på hur musik ska låta gör att det finns någonting som skaver lite skönt i det här. Precis som det gör hos band som Sonic Youth och andra som också står med benet olika genrer och konstnärliga uttryck.  Hur som helst. Det är väldigt befriande att lyssna på och jag köper hela grejen med Ghlow med hull och hår. Låtar som “Lost my mind”, “Bring it down” och “R

Kim Gordon må vara den coolaste kvinnan under de senaste 40 åren av alternativ rock och en ikon sedan 90-talet  men hennes musikaliska horisont spränger betydligt fler gränser än så. Hennes bidrag till Sonic Youth var alltid lite mer progressiva och råa än bandets övriga låtar och det är ännu mer uppenbart att “rock” inte är det som Gordon primärt sysslar med som artist i eget namn. “The Collective" är bara ett av bevisen på detta.  För här låter hon experimentlustan flöda fritt. Över smutsiga beats som gränsar till hiphop i samma stil som exempelvis Dälek. Och över de här skeva ljudbilderna och de utmanande låtstrukturerna väver hon in sina fragmentariska texter som poetiskt bildar små titthål in i det undermedvetna. Det är en skiva som tar sin tid att avkoda, men när man gör det så blir tillfredsställelsen stor.  Det är som sagt omöjligt att genrebestämma detta närmare än kanske “experimentellt”. Det är väldigt suggestivt och mörkt men också hoppfullt och upplyftande. Många av l

Böset - Sista Varningen  Böset kommer från Göteborg och de spelar vad jag skulle vilja kalla råpunk utan krusiduller. De är allt annat än några nybörjare i punksvängen då de har flera digitala släpp bakom sig och även en tiotummare, två splitsjuor och en splitkassett på meritlistan. ”Sista Varningen” är dock deras första fullängdare. Jag ska vara tydlig med att jag hade rätt höga förväntningar på denna platta då jag gillar mycket av det som Böset släppt tidigare. Så det var med spända förväntningar som jag sänkte ner pickupen mot den vita vinyplattan när jag skulle lyssna igenom den första gången.  Det tog dock inte många sekunder innan man kände en värme inombords och nacken börjar röra på sig då det är svårt att vara still när man känner att fan var det är bra. Jag vet inte hur det är för er andra men när jag hör en såhär bra punkplatta när liksom allt klaffar. Arg och rak musik, intensiv och brinnande sång där man hör att hjärtat och engagemanget är äkta. Då känner man hopp för mäns

  Uppföljaren till 2020 års “The Haunting of Silvåkra Mill” bjuder på fortsättningen av historien om osalig ande i en kvarn och det följer en fin tradition som till King Diamond är den odiskutabla  häxmästaren av. Och själva historien är naturligtvis en extra krydda på den här anrättningen men för mig så spelar den egentligen inte en så stor roll.  Nej, det som verkligen är den här skivans stora kvalitet och absoluta existensberättigande är musiken. För de är så här en doomplatta ska låta. Långsam ödesmättad hård rock som i detta fall är elegant kryddad med lite folkmusikinslag vilket skänker en unik stämning genom hela skivan.  Hela ljudproduktionen ger extra tyngd åt domedagsriffen signerade Fredrik Grehn som vilar på den stabila grund som Andreas Svensson på bas och stefan Winroth på trummor lägger. Och över allting svävar Manne Högströms perfekta sång som har både kraft och känsla i sitt uttryck. En perfekt kombination. Det är så här jag vill att doom metal ska låta och ingenting a

  Det är söndag, och klockan är 13.45. Efter en helg av livemusik och nattgäster har lugnet precis infunnit sig i lägenheten. Hjärnan börjar sakta kopplas från och söndagsångesten börjar ta form. Jag sätter på Hemvaernets senaste låt Drivis, som dom själv sålt in som en ny kärv singel.  Hemvaernet är för mig en helt ny bekantskap, som jag antagligen hade missat helt om det inte vore för överstegeneral Tannegrens meddelande under gårdagen. Och det är väl också så att jag låtit min penna varit vilande lite för länge. Det har liksom knutit sig, och i stället för att skriva från hjärtat har jag funderat på den filosofiska innebörden av vad ord faktiskt är, vad dom gör och vad dom ger.  Låten börjar strömma ur hörlurarna. Allt börjar med ett stilla piano, som sedan broderas ut med elektronik i olika lager. En röst tar över ljudbilden och de första orden som möter mig är ”Jag sökte ljuset, jag sov för djupt, bortom horisonten mörka steg, med dina sista krafter tog du med mig dit” och där någ

  När det bjuds på metalkväll på Kungen i Sandviken är det självklart att man åker dit. Stället är litet och intimt med ett stort DIY-hjärta och känns som en ungdomsgård för vuxna. På ett bra sätt. Redan vid insläpp är det kö utanför vilket bådar gott för kvällen. Gävlebandet Necshot är först ut. Unga grabbar som för kvällen bestämt sig för att klä sig föredömligt i Brynäs IF-tröjor. Eller ja, alla utom en som kör egen stil och är slående lik Tony Iommi både i klädsel, utseende och gitarrspel.  Jag finner mig själv att stå och gapa samtidigt som jag funderar på vilken planet killen kommer ifrån. Jädrar vilken gitarrist! Hela bandet presterar bra och får igång publiken hyfsat mycket inför resten av kvällen. Dalabandet Retribution spelar enligt dom själva blackened death metal och SOM dom gör det! Här verkar det som om man plockat ihop en slags supergrupp med det bästa dalarna har att uppbringa från unga musiker. Alla delar passar så bra ihop från dom tighta låtarna och hela upplevelsen

 När medlemmar av A Storm Of Light, Intronaut, Generation Of Vipers, Battle Of Mice med fler slår ihop sina ångestladdade kreativa förmågor så uppstår en underbar mörk materia. Och den här ep:n är en kompakt koncentrerad svart nål som sticks in i under huden på dig.  Jag förstår att Neurot ger ut det här. Det är typisk musik för just det här bolaget. Kärv och taggig sludge som passar perfekt i diskografin.  Det ekar av Neurosis men med en helt egen vinkel. Andra ledstjärnor som kanske är viktigare att nämna är Godflesh och The Jesus Lizard i en komplext väv som snärjer dig ganska omgående.  Jag älskar den här typen av musik som låter enkel på ytan men som fuckar ordenligt med dit undermedvetna. Detta gör att den här ep:n lever länge i ditt medvetande. /Magnus Tannergren 

  Finlands sak är vår! Den välkända frasen uppmanade till att vi (Sverige) skulle hjälpa Finland under vinterkriget med material och skydd mot krigets oroligheter. Idag, 2024 behöver finska och fantastiska Craneium absolut ingen hjälp. Jag kommer dock att ge mitt stora stöd nedan. Att lyssna på ”Point of No Return” är total njutning. Blandningen mellan fräsig fuzz och svängiga partier i låtarna ger mig gåshud flera gånger under alla dom många genomlyssningarna. Det är väl ett utslitet sätt att förklara hur ett  album berör en själv med ”det är som att åka med på en resa”, men jag måste använda det uttrycket. Sorry, not sorry. För så är det. Jag hoppar på stoner-tåget och flyter med under sex stycken låtar som är väldigt välgjorda. Medlemmarna lämnar ingenting till slumpen, det märks tydligt. Alla delar i den väloljade maskinen Craneium är uppenbart viktiga. Allt från merchen, musiken, approachen till den proffsiga närvaron på sociala medier. Min upptäckt av dom mysiga grannarna i öster

Arbogakvinnan kommer från Stockholm och spelar enligt sig själva dödspunk. ”Alla ska med” är deras andra ep efter ”Nervsnittad” som släpptes i oktober 2022. Denna utgåva består av fem dängor av finaste sort som borde tilltala även den kräsnaste konnässör av hård musik.  Redan i inledande ”Så roligt ska vi inte ha det” så är det plattan i mattan som gäller. Det är en mer högoktanig hårdpunkbit som känns som ett slag rätt i solar plexus. Jag bara älskar det! Influenserna från döds framträder mer i andra spåret ”Nyckelfrågan” som har en lite smårockig inledning. Tredje låt ut är den mer ödesmättade ”Pyramidspel”, det är kanske min favorit på denna ep. Här snackar vi mer mellantempo och tungung med härligt desperat sång varvat med dödsrossling.  Denna ep bjuder på två spår till av underbar dödspunk och jag kan bara säga att om Arbogakvinnan fortsätter på detta inslagna spår så tror jag att de går mot en ljus framtid för denna ep är grymt jävla bra. Ett stort kliv framåt om jag jämför med

Äntligen är horror-gübbarna Larry Lethal, Pat Splat, Pete Stooaahl och Unspeakable Emp tillbaka med en färsk platta! Som vanligt och precis som tidigare så grottar man ner sig ännu djupare i det härliga träsket fullt av skräck, blod, slasherfilmer och snygga blinkningar till den delen av kulturen. Namnet på den bästa låten på utgåvan döpt till ”Harvester of Horror” är just en sån fin blinkning. Jag var väldigt förtjust i förra släppet ”1981” och lyssnade fruktansvärt mycket på den. ”Gött att dom släpper en skiva rätt snart igen” tänkte jag när jag fick nys om kommande släppet. Tydligen har jag helt tappat greppet om vad ”snart” betyder för den kom 2017…Jag väljer att se det som att albumet aldrig blir ointressant eftersom jag fortfarande nöter det. Nå ja, fokus på F.K.Ü.s senaste skapelse nu. Den snabba och proffsiga thrashen är alltid lika fyndig. Eftersom man hämtar inspiration från en filmgenre som innehåller massor av material kommer det alltid nya och påhittiga låttexter. Dom tio

  Vissa band vräker ut låtar och album på löpande lina men sådana är inte Vånda. Nej Vånda låter oss tålmodigt vänta med spänning och längtan på vad som kommer framöver. Låter oss lida lite. 2017 bildades bandet och sedan dess har man släppt en demo vid namn ”The Devouring Darlness” samt singeln ”Light the Fire”. 2022 kom albumet ”Covenant of Death” som släpptes av finfina Majestic Mountain Records. Som sagt får vi fans nöta och njuta länge av dom få släppen. I och med det så kom nyheten om ett EP-släpp väldigt välkommet! Två låtar förpackade i namnet Dödshymn. Jag har funderat på om jag tycker så mycket om Vånda just på grund av att dom håller mig på tå med suktandet efter ny musik eller för att medlemmarna är riktigt trevliga personer…? Svaret är nej, inte enbart därför. Vånda gör välarbetad och väl avvägd melodisk black metal och dom två låtarna på denna EP är inget undantag. Jag är oerhört förtjust i soundet och i synnerhet herr Runsviks röst som är perfekt kraftfull samtidigt som

  Det är fredag, 16 februari och den mentala stämpelklockan har checkat ut från allt vad arbetsrelaterade notiser heter. Jag och min tjej går till en närliggande restaurang och äter stark kyckling, spelar backgammon (jag vinner såklart) och gör oss redo för kvällen. Det pirrar lite i magen. Klockan slår 19.30 och vi beställer en taxi för att ta oss ut till Ringön och Monument. Pirret i magen har förändrats till pepp, och jag skickar ett SMS till Monument-Markus och skriver ”Jag är så sjukt jäkla taggad va!”. Han svarar inte, och jag förstår att han har viktigare saker att för sig än att svara på mitt SMS. I taxin inser jag också att mina förväntningar är oerhörda, och orimliga. Mentalt jämför jag det med hur mina förväntningar var på Tools senaste skiva. Allt kändes väldigt spännande, tills jag fick höra skivan och blev oerhört besviken. Fan att jag skulle börja tänka på det här. Taxin stannar på Stålverksgatan på Ringön. Magen hoppar ett nervöst sista skutt innan vi går in på Monument

En av människans bästa egenskaper är att den är solidarisk och ställer upp för en kompis i nöd. När det blev känt att Asta Kask grundare Micke Blomqvist blivit av med sin sjukpenning trots att han är dödssjuk i cancer såg Robban på Close Up till att ordna en stödspelning. För Micke är inte vem som helst utan han är en av svensk punks verkliga legender både i egenskap av Asta Kask men också för sin studio där många band spelat in sina skivor och demos.  Biljetterna fanns i tre prisklasser beroende på hur mycket man ville stödja med. 2000, 1000 och 500 kr. Tvåtusenkronorsvarianten sålde slut först. Och Mickes Swish blev överbelastad på några timmar. Och så säger dom att folk inte ställer upp.  På Debaser kryllar det av folk och det kryllar också av ansikten jag känner så väl igen. Förutom banden som spelar passerar Ulke, Mart, Johan Johansson, Tompa Eken, folk från Lastkaj 14, Inge från Gatuplan och många fler förbi. Asta Kask viktiga för dom också. Och Micke är deras vän.  Först på scen