Heavy Underground

Prescriptiondeath kommer från Gävle och spelar grind/powerviolence. De startade 2016 och har ett knippe släpp bakom sig. Medlemmarna går under namnen: Rob Roid på sång, Jon Klebb på gitarr, basen hanteras av Karl Kapital och skinnen bankas av Tuberculosis. Virus är deras andra fullängdare som alltid pålitliga Flyktsoda släpper på vinyl. Om medlemmarnas ”artistnamn” andas humor, vilket även en del av deras merch gör, så vill jag påstå att musiken är desto allvarligare.  Även om jag är fullständigt övertygad om att de har väldigt rolig när de skriver och spelar den. Man kan utan underdrift säga att tempot är vansinnigt högt och att gaspedalen för det mesta är pressad i botten. Dock så har jag alltid känslan av att inte vet vad som ska komma härnäst när jag lyssnar på Prescriptiondeath. ”Deep Helsinki” inleder plattan. Ett kort stycke som startar med ett trevligt trumkomp de första sekunderna. Efter några få sekunder så kommer gitarr, bas och ett vrål in som för att signalera att ”håll

Ylva Sjöstrand åkte till Umeå och tittade på Grid, Haradrim, Nameless Messenger och Abnocrious när de spelade på Verket den 22 juni. Abnocrious Grid Haradrim Nameless Messenger  

Eat Heavy Record och Trust No One Recordings gör gemensam sak och släpper "Death of idols’’ med norrländska Haradrim. Haradrim är en duo från kuststaden Umeå och spelar Black metal med inslag av crust. En kombination, som på pappret gör mig fundersam men som funkar i praktiken. Svartmetallen ger musiken svårmod och en sakral dimension medan crusten står mer för det aggressiva och animaliska inom oss. Jag gillar att man aldrig riktigt sätter fingret på vad det är man lyssnar på. När det finns en ambivalens mellan genrer så håller det mig som lyssnare på tårna och överraskar in i det sista. Samma gäller de melodiska inslagen på skivan som aldrig känns krystade eller ostiga. Precis som EAT Heavy Records förra släpp med Childs skiva "Meditations in Filth" så rör  det sig om en stökig och kaotisk musik med en städad skrud.  Produktionerna har varit väldigt snygga men aldrig på bekostnad av musiken. Brutal musik ska låta brutal men både "Meditations of filth’’ och "D

Jag tror inte att man riktigt förstår hur viktiga Misery Loves Co var som band när det begav sig. De var tidiga med att anamma hela industrirockvågen på 90-talet i en svensk kontext och de turnérade världen under sina aktiva år på ett sätt som få andra gjorde. Och skannar man intervjuer med internationella band så dyker Misery Loves Co:s namn upp titt som tätt.  Tre plattor blev det under bandets första levnad och ytterligare en har släppts av bandet efter återaktiveringen 2016. Men för mig är och förblir “Your vision was never mine to share” höjdpunkten i bandets diskografi. Jag minns hur jag lyssnade intensivt på skivan i studentlägenheten i Linköping och hur jag ständigt smög in titelspåret på studentradions spellista på bästa sändningstid. Skivan hade någonting som inte de två tidigare hade. Kanske en mer dynamisk ljudbild och överlag mer välskrivet material. Och möjligen lät de mer som sig själva här och inte som ett band som influerats av NIN och Peace Love And Pitbulls. Mer egen

De:Nihil Records fortsätter sin kulturgärning med att ge ut demomaterial och och obskyra inspelningar med band som inte fått tillräckligt med uppskattning eller ens chansen till att bli större när det begav sig. Senast var det hardcorebandet Agoni (som sen blev thrash metal-bandet Agony) som fick demos och annat utgivet på snygg vinyl och nu är det dags för Landskronas D.T.A.L och “Dark dimensions of war” som aldrig gavs ut när det begav sig. Det ska ärligt erkännas att jag har dålig koll på D.T.A.L men den okunskapen botas snabbt genom den fantastiska text som gitarristen och vokalisten Måe Malmsten skrivit om bandets historia och som ger en fin inblick i 80- och 90-talets undergroundscen. Det är rolig läsning.  Ännu roligare är det att lyssna på skivan. Ljudmässigt är det här sånt som nutida band som försöker spela den här typen av crustig thrash metal eller crossover skulle offra enorma mängder getblod för. Originalinspelningarna är snyggt remastrade av Dan Swanö i Unisound och låt

Damage Ink är ett webzine om thrash metal där Heavy Undergrounds egen Magnus Tannergren samlat intervjuer han gjort under åren som musikskribent. Här kan du läsa intervjuer med Gary Holt, Bobby Blitz Ellsworth, Scott Ian och många fler legender från thrashens guldår.  Du hittar Damage Ink här

Swordwielder kommer från Göteborg och spelar enligt dem själva modern klassisk crust. Deras influenser stavas Amebix och Axegrinder och det beskriver deras sound rätt bra tycker jag. De har innan denna mini-LP släppt två fullängdare; ”Grim Visions Of Battle” kom 2013 och efterföljaren ”System Overlord” släpptes sex år senare. Båda dessa plattor är fyllda med den skitigaste och härligaste crust-punk/metal som ni kan tänka er. Och detta släpp tar vid där ”System Overlord” slutade.  Kampen mot makten och överheten fortsätter och crustnäven far titt som tätt upp i luften när man hör sångaren Sikas Larsson beskriva den bistra världen som Swordwielders beskriver. Den är karg och kriget härjar ständigt, det är allt annat än gästvänligt och vacker. Dock så är deras musik desto mer inbjudande och jag kan inte annat än att ryckas med. När plattan närmar sig slutet så är crustnäven fortfarande i luften och jag känner mig redo att kämpa tillsammans med dem sida vid sida.  ”Wielding Metal Massacre”

Jag vet inte om det är en generationsfråga men är man som jag född i början på 70-talet så finns det upplevelser som följer med hela livet. Som att upptäcka Bandet. Ni vet, det där bandet som tidigt i livet fångar ens uppmärksamhet och som i början handlar om ren idoldyrkan men som sedan övergår i ett soundtrack till livet genom årtiondena. Det kan vara Kiss, Ebba Grön, Pink Floyd eller Mötley Crüe. I mitt fall är det Metallica.  När jag upptäckte dem tack vare en klasskamrat 1986 så var inte Metallica det där megabandet som alla känner till nu. Nej de var en del av thrash metal-scenen från USA med samtida kamrater som Anthrax, Slayer, Testament, Megadeth och Exodus. De var en del av att upptäcka något som var hårdare och snabbare än Iron Maiden eller WASP. Men av alla de där banden var det Metallica som grabbade tag i mig. Jag lusläste allt man kunde komma över i utländsk musikpress som Kerrang och Metal Hammer som fanns på import på den lokala Pressbyrån.  James Hetfield såg så f