Krönika: Om bandet som följer dig genom livet

Jag vet inte om det är en generationsfråga men är man som jag född i början på 70-talet så finns det upplevelser som följer med hela livet. Som att upptäcka Bandet. Ni vet, det där bandet som tidigt i livet fångar ens uppmärksamhet och som i början handlar om ren idoldyrkan men som sedan övergår i ett soundtrack till livet genom årtiondena. Det kan vara Kiss, Ebba Grön, Pink Floyd eller Mötley Crüe. I mitt fall är det Metallica. 

När jag upptäckte dem tack vare en klasskamrat 1986 så var inte Metallica det där megabandet som alla känner till nu. Nej de var en del av thrash metal-scenen från USA med samtida kamrater som Anthrax, Slayer, Testament, Megadeth och Exodus. De var en del av att upptäcka något som var hårdare och snabbare än Iron Maiden eller WASP. Men av alla de där banden var det Metallica som grabbade tag i mig. Jag lusläste allt man kunde komma över i utländsk musikpress som Kerrang och Metal Hammer som fanns på import på den lokala Pressbyrån. 

James Hetfield såg så fruktansvärt cool ut med sin Gibson Explorer. Kirk Hammett var en gitarrgud och Cliff Burton var, ja han var Cliff Burton. Lars Ulrich var lite exotisk eftersom han var dansk i USA. I början var det som sagt jakten på det extrema som var viktigast. Men allt eftersom man blev äldre började texterna krypa in i mitt medvetande. 

En låt som ”Fade to black” med sin livsångest var lätt att identifiera sig med som tonåring. Och när de släppte den svarta skivan 1991 så blev texterna ännu viktigare. Vissa textrader har jag än idag som livsråd i mitt medvetande. Och särskilt en strof ur “Wherever I may roam” är så talande för hur jag är som person att jag alltid har den med mig bokstavligt talat. Med Hetfields handstil. 

Sen är det ju så med viss musik att den alltid bara finns där i minnesbilderna. Allt bra och dåligt i livet har Metallica varit soundtrack till. I ungdomen och alla fester, när livet känns skit i övre tonåren. När jag hittade mitt livs kärlek. När vi gifte oss. När barnen kom. Metallica har alltid funnits där på ett eller annat sätt. 

Och när de varit på turné är det som en ritual att gå och se dem. De har inte alltid varit på topp. De har inte alltid släppt bra skivor. Men det är Metallica. Bandet som alltid funnits där och alltid kommer att finnas där. Även i år 2023. 

"72 Seasons" är skiva som handlar mycket om att växa upp. Det är inte svårt att identifiera sig med texterna som 51-åring när Hetfield konstaterar att tiden hemsöks av det förflutna och ångesten över allt man inte kommer att få uppleva igen. 

Och jag får fortfarande gåshud av introt på spelningarna när “The ecstasy of gold” mullrar ut och man vet att det är två minuter kvar innan de står på scenen. Allting bubblar upp under de där minuterna. Alla minnen, alla skivor, alla ögonblick. 

Det är musikens magi. 

Det är vad ett band kan betyda.

/Magnus Tannergren

Foto: M.Tannergren