Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Krönika: Om bandet som följer dig genom livet



Jag vet inte om det är en generationsfråga men är man som jag född i början på 70-talet så finns det upplevelser som följer med hela livet. Som att upptäcka Bandet. Ni vet, det där bandet som tidigt i livet fångar ens uppmärksamhet och som i början handlar om ren idoldyrkan men som sedan övergår i ett soundtrack till livet genom årtiondena. Det kan vara Kiss, Ebba Grön, Pink Floyd eller Mötley Crüe. I mitt fall är det Metallica. 

När jag upptäckte dem tack vare en klasskamrat 1986 så var inte Metallica det där megabandet som alla känner till nu. Nej de var en del av thrash metal-scenen från USA med samtida kamrater som Anthrax, Slayer, Testament, Megadeth och Exodus. De var en del av att upptäcka något som var hårdare och snabbare än Iron Maiden eller WASP. Men av alla de där banden var det Metallica som grabbade tag i mig. Jag lusläste allt man kunde komma över i utländsk musikpress som Kerrang och Metal Hammer som fanns på import på den lokala Pressbyrån. 

James Hetfield såg så fruktansvärt cool ut med sin Gibson Explorer. Kirk Hammett var en gitarrgud och Cliff Burton var, ja han var Cliff Burton. Lars Ulrich var lite exotisk eftersom han var dansk i USA. I början var det som sagt jakten på det extrema som var viktigast. Men allt eftersom man blev äldre började texterna krypa in i mitt medvetande. 

En låt som ”Fade to black” med sin livsångest var lätt att identifiera sig med som tonåring. Och när de släppte den svarta skivan 1991 så blev texterna ännu viktigare. Vissa textrader har jag än idag som livsråd i mitt medvetande. Och särskilt en strof ur “Wherever I may roam” är så talande för hur jag är som person att jag alltid har den med mig bokstavligt talat. Med Hetfields handstil. 

Sen är det ju så med viss musik att den alltid bara finns där i minnesbilderna. Allt bra och dåligt i livet har Metallica varit soundtrack till. I ungdomen och alla fester, när livet känns skit i övre tonåren. När jag hittade mitt livs kärlek. När vi gifte oss. När barnen kom. Metallica har alltid funnits där på ett eller annat sätt. 

Och när de varit på turné är det som en ritual att gå och se dem. De har inte alltid varit på topp. De har inte alltid släppt bra skivor. Men det är Metallica. Bandet som alltid funnits där och alltid kommer att finnas där. Även i år 2023. 

"72 Seasons" är skiva som handlar mycket om att växa upp. Det är inte svårt att identifiera sig med texterna som 51-åring när Hetfield konstaterar att tiden hemsöks av det förflutna och ångesten över allt man inte kommer att få uppleva igen. 

Och jag får fortfarande gåshud av introt på spelningarna när “The ecstasy of gold” mullrar ut och man vet att det är två minuter kvar innan de står på scenen. Allting bubblar upp under de där minuterna. Alla minnen, alla skivor, alla ögonblick. 

Det är musikens magi. 
Det är vad ett band kan betyda.

/Magnus Tannergren

Foto: M.Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Strevellna - Revoldom

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare.  Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det.  Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

Retribution - Tales of Torment

  Det finns många band runt om i världen som heter Retribution men det finns bara ett band som Retribution från Dalarna. Med superlativen redo ska jag nu ta mig an den mest positiva recension jag någonsin gjort. Det här släppet förtjänar inget annat än total dedikation. Smaka på det här: Ett debutalbum som är så svart, så vackert och helt otroligt välgjort. Precis så smakar Retributions kommande skiva ”Tales of Torment”. Jag har helt ärligt aldrig hört en så oerhört fulländad debut som det här är. Samtidigt som jag saknar ord på grund av fullständig beundran så har jag så mycket att säga. Det faktum att skaparna av den här guldklimpen är unga är något jag bara precis nu kommer nämna snabbt. Jag väljer att fokusera på all talang, oerhörda instrumenthantering och röstkvalitet istället. Som sig bör. Åldern är helt ovidkommande. Musik som berör mig på helt andra nivåer behöver jag dela med någon som förstår mig och mitt sätt att ta mig an ett lyssnande och dissikerande av ett album. Jag vä

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi