Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Krönika: Om bandet som följer dig genom livet



Jag vet inte om det är en generationsfråga men är man som jag född i början på 70-talet så finns det upplevelser som följer med hela livet. Som att upptäcka Bandet. Ni vet, det där bandet som tidigt i livet fångar ens uppmärksamhet och som i början handlar om ren idoldyrkan men som sedan övergår i ett soundtrack till livet genom årtiondena. Det kan vara Kiss, Ebba Grön, Pink Floyd eller Mötley Crüe. I mitt fall är det Metallica. 

När jag upptäckte dem tack vare en klasskamrat 1986 så var inte Metallica det där megabandet som alla känner till nu. Nej de var en del av thrash metal-scenen från USA med samtida kamrater som Anthrax, Slayer, Testament, Megadeth och Exodus. De var en del av att upptäcka något som var hårdare och snabbare än Iron Maiden eller WASP. Men av alla de där banden var det Metallica som grabbade tag i mig. Jag lusläste allt man kunde komma över i utländsk musikpress som Kerrang och Metal Hammer som fanns på import på den lokala Pressbyrån. 

James Hetfield såg så fruktansvärt cool ut med sin Gibson Explorer. Kirk Hammett var en gitarrgud och Cliff Burton var, ja han var Cliff Burton. Lars Ulrich var lite exotisk eftersom han var dansk i USA. I början var det som sagt jakten på det extrema som var viktigast. Men allt eftersom man blev äldre började texterna krypa in i mitt medvetande. 

En låt som ”Fade to black” med sin livsångest var lätt att identifiera sig med som tonåring. Och när de släppte den svarta skivan 1991 så blev texterna ännu viktigare. Vissa textrader har jag än idag som livsråd i mitt medvetande. Och särskilt en strof ur “Wherever I may roam” är så talande för hur jag är som person att jag alltid har den med mig bokstavligt talat. Med Hetfields handstil. 

Sen är det ju så med viss musik att den alltid bara finns där i minnesbilderna. Allt bra och dåligt i livet har Metallica varit soundtrack till. I ungdomen och alla fester, när livet känns skit i övre tonåren. När jag hittade mitt livs kärlek. När vi gifte oss. När barnen kom. Metallica har alltid funnits där på ett eller annat sätt. 

Och när de varit på turné är det som en ritual att gå och se dem. De har inte alltid varit på topp. De har inte alltid släppt bra skivor. Men det är Metallica. Bandet som alltid funnits där och alltid kommer att finnas där. Även i år 2023. 

"72 Seasons" är skiva som handlar mycket om att växa upp. Det är inte svårt att identifiera sig med texterna som 51-åring när Hetfield konstaterar att tiden hemsöks av det förflutna och ångesten över allt man inte kommer att få uppleva igen. 

Och jag får fortfarande gåshud av introt på spelningarna när “The ecstasy of gold” mullrar ut och man vet att det är två minuter kvar innan de står på scenen. Allting bubblar upp under de där minuterna. Alla minnen, alla skivor, alla ögonblick. 

Det är musikens magi. 
Det är vad ett band kan betyda.

/Magnus Tannergren

Foto: M.Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Skraeckoedlan - Vermillion Sky (enligt Ylva Sjöstrand)

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Låtpremiär: Dröög - Det stora oväsendet

Dröög är tillbaka med en ny skiva och vi på Heavy Underground är glada att kunna presentera ett första smakprov från denna skiva som släpps senare i vår av Majestic Mountain Records . Vad som finns att säga om låten "Det stora oväsendet" berättar bandet själva: "Likt vemodet, rullar snart nu oväsendet in. Över åsar och genom sänkor, över stock och sten, ska detta mörker sänka sig, omfamna och lamslå detta rikets befolkning. Inge dessa människor med en fruktan och som ska lämna även de närmst stående med en naggande aning av oråd och förtvivlan. Det stora oväsendet sätter lyriska modstämningen för den kommande fullängdaren med samma namn. Denna efterföljare ger ingen respit, är inget undantag, utan är fortsättningen på debutalbumet." Premiärlyssna på låten här: