Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Prescriptiondeath - Rabies



Prescriptiondeath kommer från Gävle och spelar grind/powerviolence. De startade 2016 och har ett knippe släpp bakom sig. Medlemmarna går under namnen: Rob Roid på sång, Jon Klebb på gitarr, basen hanteras av Karl Kapital och skinnen bankas av Tuberculosis. Virus är deras andra fullängdare som alltid pålitliga Flyktsoda släpper på vinyl. Om medlemmarnas ”artistnamn” andas humor, vilket även en del av deras merch gör, så vill jag påstå att musiken är desto allvarligare. 

Även om jag är fullständigt övertygad om att de har väldigt rolig när de skriver och spelar den. Man kan utan underdrift säga att tempot är vansinnigt högt och att gaspedalen för det mesta är pressad i botten. Dock så har jag alltid känslan av att inte vet vad som ska komma härnäst när jag lyssnar på Prescriptiondeath. ”Deep Helsinki” inleder plattan. Ett kort stycke som startar med ett trevligt trumkomp de första sekunderna. Efter några få sekunder så kommer gitarr, bas och ett vrål in som för att signalera att ”håll i er för snart så blir det åka av!” Det får vi verkligen göra. Tempot är högt och det känns både kaosartat men samtidigt strukturerat på nåt märkligt sätt. Ibland lugnar sig tempot en aning som i bitvis svängiga ”Guantanamo Alarm Clock” för att sedan öka. 

De flesta låtarna på denna platta är kring minuten eller kortare men variationen och ständiga taktbyten gör att det aldrig blir tråkigt eller enformigt. Precis som jag gillar mitt mangel. Jag vill gärna nämna skivans näst sista spår. Den med Prescriptiondeath-mått nästan episkt långa ”Brain Protection System” med sina 2 minuter och 37 sekunder. Här visar Preskriptiondeath att de även kan skriva längre dängor med strålande resultat. Jag får lite Napalm Death vibbar av den. För mig ett av plattans starkaste spår tillsammans med ”Bastard Fucking Skum” titelspåret ”Rabies” och tidigare nämnda ”Guantanamo Alarm Clock”. 

Med förra plattan ”Suffering Totality” så visade Prescriptiondeath att de platsar i mangeleliten. Med ”Rabies” så befäster de den positionen ytterligare. 

Både denna och Prescriptiondeaths förra platta beställer du från Flyktsoda genom att maila till flyktsoda14@gmail.com  

/Anders Bergström

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.  Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.  Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Krönika: Saker jag tänker på när jag läser Andres Lokko

  Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst.  --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.  Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.  Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då  tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är Cool Britannia som gäll