Heavy Underground

  Drygt två och en halv minut är vad Xiao behöver för att ställa hardcoreskåpet där det ska stå. Två nya låtar som imponerar stort genom sin våldsamma attack och skoningslösa attityd. Inledande "Legends" är ett 46 sekunder långt nacksving som går så snabbt att du knappt märker det. Det andra spåret "End of times" är förvisso lite långsammar och längre men inte mindre intensivt för det. Med snygg växelsång och tungt riffande så kommer den att orsaka många moshpits live. På "Promo 2024" så visar Xiao upp sig från sin bästa sida och att framtiden för bandet ser spännande ut.  /Magnus Tannergren

Alla vi som uppskattar grind vet ju att en av de bästa plattorna som släpptes 2022 var ”Salvation Through Tyranny” av Sickrecy. En enligt mitt tycke briljant grindplatta som har allt som en bra platta av det här slaget ska ha. Urstarka låtar, en bra produktion, blastbeats, politiska texter och svinbra sång. Så när det vankas nytt material från Sickrecy så är förväntningarna höga och man spetsar öronen lite extra. Denna gång så är det splitplatta som Sickrecy delar med Barren från Belgien.  A-sidan tillhör Svenskarna och de inleder med det instrumentala stycket ”Open” innan hanskarna åker av och ”…Up for ignorance” drar igång. En underbar grindpärla där blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis vrålförbannade stämma öser fram den underbara lyriken, signerad trummisen Martin Eriksson, som passar ”Sickrecys” musik som handen i handsken. Fem grinddängor av finaste sort plus introt hinner ”Sickrecy” med på a-sidan och allt är över efter 13 minuter och 40 sekunder. Underbart är

Kim Gordon må vara den coolaste kvinnan under de senaste 40 åren av alternativ rock och en ikon sedan 90-talet  men hennes musikaliska horisont spränger betydligt fler gränser än så. Hennes bidrag till Sonic Youth var alltid lite mer progressiva och råa än bandets övriga låtar och det är ännu mer uppenbart att “rock” inte är det som Gordon primärt sysslar med som artist i eget namn. “The Collective" är bara ett av bevisen på detta.  För här låter hon experimentlustan flöda fritt. Över smutsiga beats som gränsar till hiphop i samma stil som exempelvis Dälek. Och över de här skeva ljudbilderna och de utmanande låtstrukturerna väver hon in sina fragmentariska texter som poetiskt bildar små titthål in i det undermedvetna. Det är en skiva som tar sin tid att avkoda, men när man gör det så blir tillfredsställelsen stor.  Det är som sagt omöjligt att genrebestämma detta närmare än kanske “experimentellt”. Det är väldigt suggestivt och mörkt men också hoppfullt och upplyftande. Många av l

Böset - Sista Varningen  Böset kommer från Göteborg och de spelar vad jag skulle vilja kalla råpunk utan krusiduller. De är allt annat än några nybörjare i punksvängen då de har flera digitala släpp bakom sig och även en tiotummare, två splitsjuor och en splitkassett på meritlistan. ”Sista Varningen” är dock deras första fullängdare. Jag ska vara tydlig med att jag hade rätt höga förväntningar på denna platta då jag gillar mycket av det som Böset släppt tidigare. Så det var med spända förväntningar som jag sänkte ner pickupen mot den vita vinyplattan när jag skulle lyssna igenom den första gången.  Det tog dock inte många sekunder innan man kände en värme inombords och nacken börjar röra på sig då det är svårt att vara still när man känner att fan var det är bra. Jag vet inte hur det är för er andra men när jag hör en såhär bra punkplatta när liksom allt klaffar. Arg och rak musik, intensiv och brinnande sång där man hör att hjärtat och engagemanget är äkta. Då känner man hopp för mäns

  Uppföljaren till 2020 års “The Haunting of Silvåkra Mill” bjuder på fortsättningen av historien om osalig ande i en kvarn och det följer en fin tradition som till King Diamond är den odiskutabla  häxmästaren av. Och själva historien är naturligtvis en extra krydda på den här anrättningen men för mig så spelar den egentligen inte en så stor roll.  Nej, det som verkligen är den här skivans stora kvalitet och absoluta existensberättigande är musiken. För de är så här en doomplatta ska låta. Långsam ödesmättad hård rock som i detta fall är elegant kryddad med lite folkmusikinslag vilket skänker en unik stämning genom hela skivan.  Hela ljudproduktionen ger extra tyngd åt domedagsriffen signerade Fredrik Grehn som vilar på den stabila grund som Andreas Svensson på bas och stefan Winroth på trummor lägger. Och över allting svävar Manne Högströms perfekta sång som har både kraft och känsla i sitt uttryck. En perfekt kombination. Det är så här jag vill att doom metal ska låta och ingenting a

  Finlands sak är vår! Den välkända frasen uppmanade till att vi (Sverige) skulle hjälpa Finland under vinterkriget med material och skydd mot krigets oroligheter. Idag, 2024 behöver finska och fantastiska Craneium absolut ingen hjälp. Jag kommer dock att ge mitt stora stöd nedan. Att lyssna på ”Point of No Return” är total njutning. Blandningen mellan fräsig fuzz och svängiga partier i låtarna ger mig gåshud flera gånger under alla dom många genomlyssningarna. Det är väl ett utslitet sätt att förklara hur ett  album berör en själv med ”det är som att åka med på en resa”, men jag måste använda det uttrycket. Sorry, not sorry. För så är det. Jag hoppar på stoner-tåget och flyter med under sex stycken låtar som är väldigt välgjorda. Medlemmarna lämnar ingenting till slumpen, det märks tydligt. Alla delar i den väloljade maskinen Craneium är uppenbart viktiga. Allt från merchen, musiken, approachen till den proffsiga närvaron på sociala medier. Min upptäckt av dom mysiga grannarna i öster

Arbogakvinnan kommer från Stockholm och spelar enligt sig själva dödspunk. ”Alla ska med” är deras andra ep efter ”Nervsnittad” som släpptes i oktober 2022. Denna utgåva består av fem dängor av finaste sort som borde tilltala även den kräsnaste konnässör av hård musik.  Redan i inledande ”Så roligt ska vi inte ha det” så är det plattan i mattan som gäller. Det är en mer högoktanig hårdpunkbit som känns som ett slag rätt i solar plexus. Jag bara älskar det! Influenserna från döds framträder mer i andra spåret ”Nyckelfrågan” som har en lite smårockig inledning. Tredje låt ut är den mer ödesmättade ”Pyramidspel”, det är kanske min favorit på denna ep. Här snackar vi mer mellantempo och tungung med härligt desperat sång varvat med dödsrossling.  Denna ep bjuder på två spår till av underbar dödspunk och jag kan bara säga att om Arbogakvinnan fortsätter på detta inslagna spår så tror jag att de går mot en ljus framtid för denna ep är grymt jävla bra. Ett stort kliv framåt om jag jämför med

Äntligen är horror-gübbarna Larry Lethal, Pat Splat, Pete Stooaahl och Unspeakable Emp tillbaka med en färsk platta! Som vanligt och precis som tidigare så grottar man ner sig ännu djupare i det härliga träsket fullt av skräck, blod, slasherfilmer och snygga blinkningar till den delen av kulturen. Namnet på den bästa låten på utgåvan döpt till ”Harvester of Horror” är just en sån fin blinkning. Jag var väldigt förtjust i förra släppet ”1981” och lyssnade fruktansvärt mycket på den. ”Gött att dom släpper en skiva rätt snart igen” tänkte jag när jag fick nys om kommande släppet. Tydligen har jag helt tappat greppet om vad ”snart” betyder för den kom 2017…Jag väljer att se det som att albumet aldrig blir ointressant eftersom jag fortfarande nöter det. Nå ja, fokus på F.K.Ü.s senaste skapelse nu. Den snabba och proffsiga thrashen är alltid lika fyndig. Eftersom man hämtar inspiration från en filmgenre som innehåller massor av material kommer det alltid nya och påhittiga låttexter. Dom tio

  Vissa band vräker ut låtar och album på löpande lina men sådana är inte Vånda. Nej Vånda låter oss tålmodigt vänta med spänning och längtan på vad som kommer framöver. Låter oss lida lite. 2017 bildades bandet och sedan dess har man släppt en demo vid namn ”The Devouring Darlness” samt singeln ”Light the Fire”. 2022 kom albumet ”Covenant of Death” som släpptes av finfina Majestic Mountain Records. Som sagt får vi fans nöta och njuta länge av dom få släppen. I och med det så kom nyheten om ett EP-släpp väldigt välkommet! Två låtar förpackade i namnet Dödshymn. Jag har funderat på om jag tycker så mycket om Vånda just på grund av att dom håller mig på tå med suktandet efter ny musik eller för att medlemmarna är riktigt trevliga personer…? Svaret är nej, inte enbart därför. Vånda gör välarbetad och väl avvägd melodisk black metal och dom två låtarna på denna EP är inget undantag. Jag är oerhört förtjust i soundet och i synnerhet herr Runsviks röst som är perfekt kraftfull samtidigt som

Alarm kommer från Stockholm. Även om detta är stockholmarna Alarms första släpp så består bandet av ett gäng extremt rutinerade herrar som har ett stort bagage med hardcorerutin. På deras bandcamp så beskriver de sig själva som följande ”75% Victims, 50% Outlast, 125% Hardcore!”. Det sammanfattar ju det hela väldigt bra tycker jag. Så när jag säger att Alarm spelar hardcore i den högre skolan så blir ni ju inte direkt förvånade. Plattan är i mattan redan från första stunden ni trycker på play.  Det tar inte många sekunder innan Alarm har mig i sitt grepp och de lämnar inga fångar. När det fjärde spåret ”Scare game” kommer är jag redan nere på golvet knockad. Det är ett riktig höjdare och min favorit på plattan. Först i spår sex ”Ancient cycles” dras det ner på hastigheten och tillåts kippa efter andan. Det som glädjer mig med hardcore, punk och dess besläktade stilar är att när man lyssnar på musiken och läser texterna så får man ett litet hopp om mänskligheten för det finns faktiskt f

Malmö fortsätter att levererar högkvalitativ hardcore för massorna. Senaste upptäckten är kvartetten Hard Pass som i och med en femspårs-EP som distribueras digitalt och på kassett nu meddelar världen att Skånes dominans fortsätter. Det är en stenhård hardcoreattack som är skoningslös utan onödiga pauser. Från öppningen "Worker´s song" via distade basgångar i "Plastic tomb" och vidare med pärlor som "Welcomed hell" fram till avslutande frågan "Is This What It is Meant to Be?" som går lite långsammare men utan att minska intensiteten håller Hard Pass dig i ett järngrepp.  /Magnus Tannergren HARDCORE 2024 by Hard Pass

  Alla vi som hört Vidro tidigare eller alla som upplevt en spelning med Vidro vet ju redan att det är ett av Sveriges mest spännande band. Att de är ett av Sveriges bästa liveband är ju iallafall en sak som är säkert. Så när de släpper en ny sjua med fyra nya spår så är jag snabb och hugger som en kobra.  Det nya verket heter ”Upp till dans” och låter precis som Vidro, de har ju redan hittat sitt sound och identitet genom de två tidigare fullängdarna och den splittplatta som de har i bagaget. Det är samma mellantempo-hardcore som är fylld med attityd och ilska som tidigare. Man kan liksom inte låta bli att dansa med när ett band som Vidro bjuder upp till dans. Sångerskan Vendela låter precis lika snorförbannad som tidigare och när hon sjunger att ”Allt brinner” så känner man nästan röklukten och är tvungen att gå ut i köket för att försäkra sig om att man inte glömt nått på spisen. Fyra svinbra spår bjuder denna sjua på och min personliga favorit är avslutande ”Förstör det som förstör

  Kungens Män är ett unikum på den svenska musikscenen. Med sin egensinniga rock som baseras på mycket improvisation och experimentlusta så vet man egentligen aldrig vad man kommer att få men man kan alltid förvänta sig någonting intressant. Enligt Discogs finns det 28 albumsläpp vilket vittnar om den enorma kreativitet som det här bandet sitter på.  Det 29:e släppet via Majestic Mountain Records är ytterligare ett bevis på detta. Här blandas krautrocken med fusionjazz och progressiv rock. Det är intensiva rytmiska stycken musik som försätter dig i trans samtidigt som en annan sorts transcendental känsla orsakas av svepande melodier som som tillber jazzgudar som Pharoah Sanders och Alice Coltrane. Det är 46 minuter instrumental musik som bäddar in dig i förvissningen om att musik är den enda rimliga religion som människor kan ha. Det känns som om det du hör är hämtat från en annan plats och tid och kopplar ihop dig med ett större väsen. Så som all stor konst gör.  Men även om det är i

  Death Chapel bildades 2021 i Göteborg. De har en tidigare ep i bagaget som de släppte 2022. Sålunda så kan vi konstatera att Death Chapel är ett rätt ungt band. Musikaliskt så skulle jag vilja påstå att de rör sig i trakterna kring lite svartare death metal, blackened death om du så vill.  Så låt oss då kasta oss över denna purfärska fyralåtars ep från Death Chapel som släpps idag. Vi finner här fyra spår från ett hungrigt ungt band som spänner ut sina vingar och kastar sig rakt ut i stupet, och de gör det med bravur. Första spåret heter ”Wander” och är kanske min favorit. Den för mina tankar dels till lite äldre döds från de södra trakterna i vårt avlånga land men samtidigt så andas den modernitet på nåt märkligt sätt. Andra spåret ”Antisocial” har en mer punkig och nu-metal attityd men utan att förlora dödsgrunden.  Tredje låten ut är ett krypande instrumentalt stycke som passar perfekt som ljudkuliss när du läser valfri novell av HP Lovecraft. Sista ut är titelspåret ”Envy the sun

I detta avsnitt av ”På resa med Heavy Underground” reser vi väster ut till grannarna i Norge. Ja, musikaliskt iallafall. Blood Red Throne har hamrat på med fläskig döds metal sedan 1998 och SOM dom gör det! Greppa semesterkassan och häng med till norrbaggarnas land. När jag tänker Norge och metal så är det ju oundvikligt att inte först och främst associera till black metal, men landet kan även leverera finfin death metal. Vill man njuta av massiv döds som blandas med lagom mängder tekniska och melodiska delar har man hittat rätt i att lyssna in sig på Blood Red Throne. Jag älskar inte när det blandas in allt för mycket annat i just den genren men något break down och fingrar-möter-strängar-fipplande a la the Gothenburg sound är helt okej. Precis just den balansen har man hittat på ”Nonagon”. Låt för låt blir albumet bara starkare och under 42 minuter hinner vi få höra många låtar som är lagom varierade samtidigt som dom inte sticker ut från den utstakade stigen. Här har vi hushålls-met

Uffe Cederlunds noisetrio (alla bra noiseband är trios) släppte två utmärkta plattor 1996 och 1998 För att sedan göra ett utgivningsuppehåll fram till 2019 då utmärkta “The sacrifice” dök upp. Alla skivor har varit utmärkta alster som hållit noiserockfanan i Sverige högt.  “Doomsday goes away” är inget undantag. Vi bjuds på riktigt potent skrammel i samma skola som Unsane fast med lite mer melodi möjligtvis. Det är snygga riff med riktigt bra hookar som gör att låtarna känns mindre taggtrådiga för örat än de egentligen är.  Och ljudmässigt har Haystack fångat den där härligt torra ljudbilden som 90-talsproducenten Steve Albini gjort till sitt signum vilket gör att den här skivan känns tidstypisk för just det årtiondet som ni som vet om mina preferenser är någonting väldigt bra.  Jag skulle säga att den här skivan är ganska mycket vassare både låt- och ljudmässigt än sin föregångare och jag hoppas verkligen att Haystack kan få vara mer aktiva än tidigare både på skiva och live. Man vill

  Järnbörd fortsätter att följa upp sin fullängdare "Gör om, gör fel" från 2021 med släpp tillsammans med andra. Den här gången tillsammans med tre andra band: Fading Trail (Finland), Horornisdiphonevalley (japan) och Abanglupa (Filippinerna). Alla tre har utmärkta bidrag om man gilla kaosartad grindcore men vi lämnar dem därhän och koncentrerar oss på Järnbörd.  Jag kan bara konstatera att Järnbörd fortfarande är ett av landets mest intressanta grindcoreband. De har ett helt eget sound och att sången är på svenska gör att det i mina öron blir lite punkigare. I orkanen av blastbeats finns även utrymme för dynamik och tungt riffande vilket gör att Järnbörds grindcore blir en upplevelse som är varierad och spännande. Jag gillar det jag hör och är glad för det här släppet men jag hoppas på att bandet snart släpper en fullängdare. Världen behöver mer Järnbörd.  /Magnus Tannergren

Lucifers femma.  En av de starkaste doom/heavy metal/rock-skivorna som kommer släppas under 2024.  ”Men lugn nu Sjöstrand, vi är bara i januari än så länge”, tänker ni. Må så vara, jag står fortfarande fast vid det. Jag hittade Lucifer när andra albumet släppts och jag föll så totalt för hela konceptet. Vid tredje albumet hade man verkligen hittat och cementerat sin stil och identitet. Någonting hände vid fjärde släppet. En liten dipp neråt men trots det behöll man kursen och nu har Johanna med sina underbara musiker hittat gasen rejält och man trycker på den här gången. Lucifer V har allt. Förförisk sång, text med ett tydligt tema, fet basgång, otroliga gitarrer med solon som ger mig ståpäls och sist men inte minst Sveriges egentliga konung bakom trummorna. Alla låtar har något unikt som ger helheten ett ordentligt toppbetyg. Den här gången har man jobbat hårt och noga med att få till det snygga och så väldigt svängiga soundet som kännetecknar Lucifer. I år har bandet funnits i 10 år

På ett sätt hakar den här filmen på en annan film nämligen "Ebba The Movie" från 1983. För Balsam Hellströms film börjar med Ebba Gröns kollaps och tar oss direkt in i de händelser som börjar med Rymdimperiet, fortsätter med Imperiets vingliga framgångssaga med turnéer, skivkontrakt, storpolitik och slutar i musikalisk oenighet, ekonomisk misär och splittring. Imperiet var onekligen ett av Sveriges intressantaste band på 80-talet och att ingen berättat deras historia förrän nu är obegripligt.  "Vad man än gjorde var man en sell out" konstaterar Thåström i filmen. Imperiet var inte riktigt tänkt att ligga på Svensktoppen men så blev det med den enormt kända Bellamantolkningen "Märk hur vår skugga" som mest var tänkt som en rolig grej men som gjorde bandet och inte minst Thåström folkkära. Han kände sig inte bekväm med vare sig Svensktoppen eller att vara folkkär. Men det där vet vi ju redan. Därför är det skönt, och en av filmens stora styrkor, att de övrig

  Det är spännande att tänka på hur djupt inristad viss musik är i ens medvetande. Slayer har jag levt med i mitt huvud sedan andra halvan av 80-talet. Det är gott och väl 35 år som Slayers musik levt i mig och varit en viktig del i mitt musiklyssnande. Jag kan varenda riff, varenda melodislinga, varenda frasering i sången.  Att då konfronteras med den här musiken i en helt annan skepnad där man hör att det är Slayers musik men att det låter helt annorlunda är ett totalt mindfuck som i början är svårt att komma runt när man ska lyssna på Slower som utgörs av Bob Balch (Fu Manchu), Amy Barrysmith (Year of the Cobra), Laura Pleasants (Kylesa), Peder Bergstrand (Lowrider), Scott Reeder (Kyuss) och Esben Willems (Monolord). Samtidigt är det ju väldigt spännande att lyssna på det här. För det blir ju delvis en ny bild av Slayers musik som jag får. Det börjar ju redan i första spåret där Slower ger sig på "War ensemble" som ju som alla vet är en av Slayers snabbaste låtar. Här blir