Det är en regnig kväll vid Slaktkyrkan i Stockholm när jag anländer. Det är dags att dyrka två av portalbanden för posthardcore eller vad man nu vill kalla genren. 90-talet är också högst närvarande. På flera sätt. Dels för att både Quicksand och Fireside stod på sin absoluta topp under detta årtionde. Dels för att publiken som samlas i Slaktkyrkans stora sal är i åldern 45-55 och består av män i flanellskjorta, keps och skägg. Ingen ungdomsgård direkt. Jag undrar lite elakt varför alla gamla människor ska envisas med att komma in i lokalen och fotografera den tomma scenen för att sen lägga ut på sitt Instakonto där bilden får trängas med en massa andra foton på cykelutrustning, långkok och teambuildingdagar med de andra mellancheferna eller copysnubbarna. Jag suger vidare på min alkoholfria IPA i väntan på att Misha eller Martin ska dyka upp.
Det gör de till slut och vi har en trevlig stund där vi diskuterar Kristoffer Åströms sångröst och när vi såg Fireside senast (för min del var den 1995 eller 1996). Martin har väntat på den här Quicksand8spelningen i 30 år.
Kvällen drar igång med Fireside. Bandet är mer muskulöst ljudmässigt
än på skiva. Det passar rätt bra. Det är snortajt och bandet blandar och
ger från äldre skivor och den senaste utmärkta plattan “Bin Juice”.
Alla låtar uppskattas vad det verkar men mest jubel orsakar klassikerna
och även om avslutet präglas av ett skumt
ljudavbrott så är extranumret “Kilotin” den låt som nog orsakar mest jubel.
Med all rätt.
Quicksand är ute och firar 30 år med skivan “Slip” som också är bandets bästa även om den senaste plattan “Distant populations” nästan är i paritet med den. För att fira detta jubieum så spelar Quicksand hela “Slip” från första till sista låten plus en del andra låtar på slutet. Det är naturligtvis tokdyrkan rakt igenom från den kepsförsedda publiken. Sångaren och gitarristen Walter Schreifels ser genuint lycklig ut när han förutom att leverera strålande sång även dansar runt på scenen som en dervisch. Det är en glädjefylld spelning som för en gångs skull gör mig glad att jag är så gammal som jag är som fick uppleva 90-talet på riktigt och nu kan stå här och få ett kvitto på att den musik vi älskade då fortfarande håller måttet än idag.
Spelningen börjar tidigt och slutar därmed i god tid före klockan 23. När vi gubbar kommer ut står ett gäng ungdomar utanför och väntar på att klubbkvällen ska dra igång inne på Slaktkyrkan. Jag åker hem genom regnet och lyssnar på när Fredrik Strage pratar med Deportees om hardcorecenen på 90-talet. “Allt var bättre förr” burkar det heta. Det är naturligvis inte sant men det här fallet stämmer det i alla fall något bättre.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar