Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Krönika: Jag minns inte mycket men jag kommer ihåg allt



Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också. 


Men en sak minns jag med tydlighet. Musiken. Jag minns punken och hur det var att inse att det fanns band som speglade det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat. 


Jag minns bilturerna med en back Norrlands Silver i baksätet till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna. DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Coca Carola, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live. Det minns jag faktiskt inte. Men jag minns att det var livsförändrande. 


Det är bara en så banal sak som rockmusik kan man tycka. Men för mig är det inte det. Alla kvällar och nätter som vi gnuggade trumhinnorna med alla de där skivorna som Birdnest, Beat Butchers och Burning Heart gav ut. Som vi beställde på postorder eller köpte på Skivbörsen. Jag har lådor med cd-skivor. Musiken trängde in i hjärnans fibrer och stannade kvar för alltid. 


Varje gång jag läser, ser eller hör nyheterna filtreras de genom den där väven av punktexter som omger mitt medvetande. Vare sig det är moderater, byråkrater, ekonomer eller fantomer eller människor som flyr från kalla sinnen, eller om jag inser att någon är ensam kvar. Dessa perspektiv är min inre moraliska kompass. Så rockmusiken är inte banal för mig. Den är något extremt viktigt. 


Allt det här hände för länge sedan nu. Jag inser att det är som när mina föräldrar pratade om The Beatles när jag var ung. Mina barn har nog den samma ointresserad blick nu som jag hade då när jag pratar om den där magiska spelningen med Radioaktiva Räker i Hallstahammar 1994. Eller vilket år det nu var. Jag minns inte.  


Jag inser också att allt till stor del handlar om nostalgi. Jag har alltid hatat nostalgi. Men då handlade det ju om sådant som inte rörde mig. Det som hände för 30 år sen rör ju mig. Så jag kan nog inte hata nostalgi. Fast jag kommer kanske inte att kategoriskt säga att det var bättre förr. För det var det verkligen inte. 


Jag minns inte min ungdom så bra länge. Det kan jag sakna. Men jag saknar inte att vara ung med alla tvivel och osäkerheter. Jag tvivlar fortfarande men med större säkerhet. Den enda kicken från unga år jag ständigt letar efter än idag är den där känslan att upptäcka något nytt. Ett nytt band. En ny genre. En rörelse med gemenskap. Det är samma känsla som när man blir förälskad. Jag söker varje dag och finner spår av det där. Av passionen.


Punken är passion för mig. Vad den står för och vad den ger människor. Självförtroende. Samhörighet. Tröst. Styrka. Jag är knappast punkare till utseendet. Hur nu en sådan ser ut. Men punken bor i mig. 


Jag minns inte mycket men jag kommer ihåg allt.


Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Om beslutsångest, Henrik Palm, Horndal, Lastkaj och speltider.

  Detta är nog snarare en odyssé i förvirring, beslutsångest och relationer till saker och människor snarare än en recension av en spelning.  Dagen börjar med blommande rapsfält och hotellfrukost på en vingård utan för Malmö. Och här börjar lugnet vända på sig och bli till någonting annat. Den planerat lediga dagen översvallas snart av jobbärenden, telefonen ringer och mailen skriker högt ut sina notifikationssignaler över frukosten.  Bilfärden går hemåt, och nu börjar min hjärna tänka på vilket gigg jag vill se ikväll. I ena ringhörnan står Horndal, Henrik Palm, Monument och alla mina svartklädda vänner med stora bandtryck på sina tshirtar. I andra står Lastkaj 14 och Pustervik, där Lastkaj 14 också är ett av min flickväns absoluta favoritband.  Mina vänner börja höra av sig: Ska du med på Horndal? Jag skickar meddelanden till höger och vänster. Ska ni på Horndal eller Lastkaj? Majoriteten säger Horndal. RockRoger ska på Lastkaj tillsammans med sin fru. Jag vet inte vad jag ska göra.

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.  Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.  Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v