Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.
Men en sak minns jag med tydlighet. Musiken. Jag minns punken och hur det var att inse att det fanns band som speglade det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.
Jag minns bilturerna med en back Norrlands Silver i baksätet till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna. DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Coca Carola, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live. Det minns jag faktiskt inte. Men jag minns att det var livsförändrande.
Det är bara en så banal sak som rockmusik kan man tycka. Men för mig är det inte det. Alla kvällar och nätter som vi gnuggade trumhinnorna med alla de där skivorna som Birdnest, Beat Butchers och Burning Heart gav ut. Som vi beställde på postorder eller köpte på Skivbörsen. Jag har lådor med cd-skivor. Musiken trängde in i hjärnans fibrer och stannade kvar för alltid.
Varje gång jag läser, ser eller hör nyheterna filtreras de genom den där väven av punktexter som omger mitt medvetande. Vare sig det är moderater, byråkrater, ekonomer eller fantomer eller människor som flyr från kalla sinnen, eller om jag inser att någon är ensam kvar. Dessa perspektiv är min inre moraliska kompass. Så rockmusiken är inte banal för mig. Den är något extremt viktigt.
Allt det här hände för länge sedan nu. Jag inser att det är som när mina föräldrar pratade om The Beatles när jag var ung. Mina barn har nog den samma ointresserad blick nu som jag hade då när jag pratar om den där magiska spelningen med Radioaktiva Räker i Hallstahammar 1994. Eller vilket år det nu var. Jag minns inte.
Jag inser också att allt till stor del handlar om nostalgi. Jag har alltid hatat nostalgi. Men då handlade det ju om sådant som inte rörde mig. Det som hände för 30 år sen rör ju mig. Så jag kan nog inte hata nostalgi. Fast jag kommer kanske inte att kategoriskt säga att det var bättre förr. För det var det verkligen inte.
Jag minns inte min ungdom så bra länge. Det kan jag sakna. Men jag saknar inte att vara ung med alla tvivel och osäkerheter. Jag tvivlar fortfarande men med större säkerhet. Den enda kicken från unga år jag ständigt letar efter än idag är den där känslan att upptäcka något nytt. Ett nytt band. En ny genre. En rörelse med gemenskap. Det är samma känsla som när man blir förälskad. Jag söker varje dag och finner spår av det där. Av passionen.
Punken är passion för mig. Vad den står för och vad den ger människor. Självförtroende. Samhörighet. Tröst. Styrka. Jag är knappast punkare till utseendet. Hur nu en sådan ser ut. Men punken bor i mig.
Jag minns inte mycket men jag kommer ihåg allt.
Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar