Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Senaste podcasten

Big Brute - And then there were two

I introt av sista låten “Dead end street” deklarerar en röst att “brutal” kan betyda grov, rå eller våldsam och någon som använder sig av styrka. Allt stämmer in på Big Brutes debutalster “And then there were two”.  Att hitta info om detta band är inte helt lätt eftersom de är helt osynliga på sociala medier och trots ett intensivt googlande så är det svårt att hitta några ledtrådar mer än att det är Patrik Rydbrand och Anders Carlström med bakgrund i briljanta band som Lingua och Come Sleep som är inblandade. Så då vet man i alla fall att hantverket är gediget.  Och det tar ju inte många sekunder av inlednings spårets monotona och kompakta huvudriff förrän jag inser att det här är en noiserockskiva utöver det vanliga. Jag var inställd på att ge Haystack hedersplatsen på årslistan i den genren men har nog omvärderat detta då Big Brute knäpper veteranen på fingrarna i nästan alla avseenden. Här blandas influenser från tidig Neurosis med Helmet och väldigt mycket Unsane fast med ett helt

Live: Lastkaj 14, Paff - Punk & Fest Farm, Västerås 30 mars 2024

Trallpunken lever kan man väl konstatera efter en kväll med Lastkaj 14. De har liksom lirkat ut precis allt det som var bra med genren och satt ihop det till modern punkrock som attraherar en stor bred publik. Som överlevare av den första vågen på 90-talet är det naturligtvis kul att se och höra. Här är bildbevisen från spelningen.  /Magnus Tannergren

Esben Willems - Glowing darkness

När Esben Willems beger sig utanför den trygga musikaliska ram som man förknippar honom med i Monolord där han spelar trummor till vardags så tänjer han verkligen på gränserna.  Det första jag tänker på när jag lyssnar på den här skivan är att det inte alls låter som jag förväntar mig. Sen tänker jag att jag nog inte visste vad jag skulle förvänta mig. Det oförväntade ger extra energi i den här plattan kan jag bara konstatera så här i efterhand.  Det är i alla fall rock vi snackar om. Vilken sort är dock lite flytande. Det är lite punk, postpunk, alternativ rock eller bara rock. Låtstrukturerna är lite udda ibland vilket också får mig att tänka på band som Primus eller artister som Tom Waits. Att hålla ihop ett sånt här koncept kan ju bli problematiskt och splittrat men Esben lyckas skapa någonting ganska unikt och sammanhållet.  Som sångare tycker jag att han hittat sin egen unika röst vilket förstärks med texterna som kommer från ganska mörka och personliga tankar men som här blir ti

Låtpremiär: Dröög - Det stora oväsendet

Dröög är tillbaka med en ny skiva och vi på Heavy Underground är glada att kunna presentera ett första smakprov från denna skiva som släpps senare i vår av Majestic Mountain Records . Vad som finns att säga om låten "Det stora oväsendet" berättar bandet själva: "Likt vemodet, rullar snart nu oväsendet in. Över åsar och genom sänkor, över stock och sten, ska detta mörker sänka sig, omfamna och lamslå detta rikets befolkning. Inge dessa människor med en fruktan och som ska lämna även de närmst stående med en naggande aning av oråd och förtvivlan. Det stora oväsendet sätter lyriska modstämningen för den kommande fullängdaren med samma namn. Denna efterföljare ger ingen respit, är inget undantag, utan är fortsättningen på debutalbumet." Premiärlyssna på låten här:

Cirklar som sluts - Podcasten om Close Up Magazines Robban Becirovic

Det är 21 år sedan nu som jag tog mod till mig och skickade några recensioner som arbetsprover till Close Up Magazine. Inte för att jag trodde att något skulle hända men för att det var en dröm att få skriva för tidningen. Jag började läsa den när jag pluggade i Linköping. Så det var väl runt 1997 och jag satt och gratisläste den på stadsbiblioteket. Några år senare började jag prenumerera och det gjorde jag sedan fram till slutet 2019.  Close Up var den enda musiktidningen som verkligen betydde något. Jag litade blint på recensionerna, lustläste intervjuerna som var skrivna av de vassaste skribenterna och planerade skivinköp efter Soundchecksektionen. Man kan gott säga att Close Up lärde mig allt om undergroundscenen under alla de där åren. Ett annat sorts universitet. En dag på jobbet ringer telefonen. I andra änden av luren hör jag hur han presenterar sig på östgötska: “Ja tjena det är Robban på Close Up. Du ville skriva i tidningen. Det är klart att du kan få göra det.” Och så blev

Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Magnus Tannergren)

S kraeckoedlan är i en klass för sig oavsett vilken genre man väljer att placera dem i. I och med förra plattan “Earth” så eleverade bandet upp på en nivå som få andra band når upp till. Allt från sound, låtsnickrande, texter och tematik. Allting var genomarbetat och finslipat till perfektion och en historia om döda sjömän med mystiska tatueringar, rymdbläckfiskar och annan mystik vävdes ihop till en storslagen rockopera.  Så frågan var hur de skulle toppa det här. Det tog fem år att få svaret. Och nu är bandet tillbaka. Soundet känner ni direkt igen. Snygga melodier över en stonergrund som dock är större än den genrebeteckningen. Det är ett mjukt och varmt sound som ändå har en tyngd i klass med ett svart hål. “Vermillion sky” är dessutom ett rymdepos där allt från tematik till omslag och tillhörande datorspel (!), serietidning(!) och bok(!) finns att tillgå som mumsigt tilläggsmaterial. Man bara gapar över kreativiteten.  Musikaliskt tar sig Skraeckoedlan vidare på den inslagna vägen

Skraeckoedlan - Vermillion sky (enligt Emil Gustavsson)

Skraeckoedlan är ett sådant band som jag tyvärr misslyckats se live. Jag har haft chansen några gånger, men det har alltid krockat med någonting annat. Nu senaste så var det en förkylning från helvetesbyn som tvingande mig hemma på soffan under bandets framträdande på Viva Sounds i vintras. Och innan jag ens tryckt på playknappen måste jag erkänna att jag lever med föreställningen att tung och modern riffrawk ska avnjutas live och snorhögt, och inte genom moderna streamingapparater. Så nu är det helt enkelt upp till Skraeckoedlan att motbevisa mig. Skivan börjar med ett intro som kastar lyssnaren ut på en resa till det okända, eller rymden om man så vill. Det fortsätter in i en melodiös riffmacka som får mig att tänka folkmusik och jag börjar bli nyfiken. När tredje låten Mysteria träffar hörlurselementet åker min snart-gubbe-nacke omedveten fram och tillbaka i en gungande takt och jag är motbevisad. Modern riffrawk modell Skraeckoedlan passar fin-fint även i hörlurar. Om jag förstått