Heavy Underground

Vokonis har fyra fullängdare i bagaget varav den senaste ”Odyssey” kom 2021. Den konstanta medlemmen sedan starten är sångerskan och gitarristen Simona Ohlsson. ”Exist within light” består av tre låtar och är en försmak av nästa fullängdare som kommer nästa år från om jag förstått det hela rätt.  Ni som följt Vokonis ett tag vet ju att de spelar stoner med tydligt proggiga inslag. Jag tycker att de proggiga elementen tagit mer och mer mark för varje släpp och de har de även gjort på denna ep. Ni behöver dock inte vara de minsta oroliga, det är såklart fortfarande väldigt tydligt Vokonis.  Denna ep inleds med ”Houndstooth”, en rätt snabb låt som inleds med en underbar gitarrslinga som snabbt griper tag i dig och ögonblickligen transporterar dig till Vokonis värld. Under de dryga fyra minutrarna som denna låt pågår så inser man ganska så fort att Vokonis är ett band som har framtiden för sig då de verkligen kan komponera låtar och melodier som sätter sig som ett smäck på hjärnan och i hj

Hur många gånger orkar man höra det där motorsågsmullrandet från gitarrer? Eller dubbeltrampet på baskaggarna? Eller det gutturala growlandet? Tröttnar man inte på det? Vi har ju ändå hört det i över 30 år.  Svaret är aldrig.  Speciellt inte när det är så väl genomfört som när Xorsist gör det. På sin andra platta inleder bandet förrädiskt lugnt med ett vackert pianostycke men efter dryga två minuter så startar köttkvarnen och vi manglas ner av en vägg av HM2-distortion och man känner hur den där härliga känslan i kroppen återvänder som den gör när andarna från Entombed, Dismember, Grave och alla de andra föregångarna i genren åkallas.  Det är en underbar besatthet. Xorsist imponerar på "At the somber steps to serenity". De håller sig väldigt sanna till traditionen och levererar skitig death metal med punkig känsla, skavd ljudbild komplett med den smuts man vill ha. Samtidigt så låter det ju modernt och fyllt med energi vilket gör att jag tänker att death metal aldrig kommer a

Hur följer man upp ett perfekt album? Hur tar man ett kliv uppåt men samtidigt neråt i det mer mörka Fortsätt läsa så ska jag förklara. År 2023 har Lowest Creature existerat i tio år och ”Witch Supreme” är deras present till oss lyssnare som tack för ett fantastiskt decennium. Eller, jag väljer iallafall att se det  så eftersom albumet är väldigt efterlängtat av mig och många andra och lillebror är en total kross! Hur var det nu med att följa upp ett perfekt album, som i detta fallet är föregångaren ”Sacrilegious Pain” släppt 2019? Jag kan inte ens räkna på mina fingrar, tår, hårstrån hur många gånger jag har lyssnat om och om igen på just den skivan… Självklart har man då förhoppningar och önskningar om att nästa album ska bli lika bra eller ännu bättre. Dom förhoppningarna infrias helt och hållet kan jag meddela! ”Witch Supreme” kliver på som en naturlig övergång från den mer peppigt fartfyllda förgångaren och känns helt självklar. Bandets sound känner vi igen men man har även klivit

  Det är en regnig kväll vid Slaktkyrkan i Stockholm när jag anländer. Det är dags att dyrka två av portalbanden för posthardcore eller vad man nu vill kalla genren. 90-talet är också högst närvarande. På flera sätt. Dels för att både Quicksand och Fireside stod på sin absoluta topp under detta årtionde. Dels för att publiken som samlas i Slaktkyrkans stora sal är i åldern 45-55 och består av män i flanellskjorta, keps och skägg. Ingen ungdomsgård direkt. Jag undrar lite elakt varför alla gamla människor ska envisas med att komma in i lokalen och fotografera den tomma scenen för att sen lägga ut på sitt Instakonto där bilden får trängas med en massa andra foton på cykelutrustning, långkok och teambuildingdagar med de andra mellancheferna eller copysnubbarna. Jag suger vidare på min alkoholfria IPA i väntan på att Misha eller Martin ska dyka upp. Det gör de till slut och vi har en trevlig stund där vi diskuterar Kristoffer Åströms sångröst och när vi såg Fireside senast (för min del var

Jag föredrar att lyssna på musiken från 90-talet på cd. Det känns liksom mer rätt och äkta. För det var så jag gjorde det back in the days som man säger. Jag har ett slitet exemplar av den här skivan i cd-lådan som spelats på ändlösa fester, bakfulla söndagar och jag såg säkert Coca Carola minst tio gånger när de spelade låtar från den under första halvan av 90-talet.  Så att nu sitta och hålla “Tigger & Ber” i vinylversion i sin hand känns lite överflödigt. Samtidigt gör det mig väldigt glad att den här plattan får nytt liv för det är en fantastisk debut-LP. Coca Carola startades av Curre Sandgren och Mårten Tolander och hade redan innan den här skivan släppt några låtar tillsammans med Norrköpings 23 Till på EP:n “Anabola melodier” redan 1988.  Men 1992 spelades fullängdaren in tillsammans med svensk trallpunks nestor Christian Edgren som hade fullt upp i studion med ett Coca Carola som hade repat väldigt dåligt inför inspelningen och Edgrens vedermödor beskrivs underhållande av