Heavy Underground

Jag stiger likt en halvdöd ur sängen runt tiosnåret på morgonen. Vi har nattgäster som min tjej lotsade runt på Andra Långgatans barer kvällen före. Dom är bakfullare än jag, vilket på något sätt får mig att känna mig starkare. Min tjej är ivrig på att komma till festivalområdet. Jag och nattgästerna är det inte. Vi chillar en stund. Äter en helt ok hamburgare från ett gatukök. Klockan är 14.00. Vi sätter oss på samma närliggande pub som tidigare dagar. Rutinen är viktig. Vi pratar om vad man ska se. Att det typ inte finns ett enda tråkigt band på hela festivallördagen. Dessutom ersätter Dungen Johnny Marr på stora scen. Perfekt. Nu blir det väl revansch från torsdagen? Vi diskuterar en ny taktik. Att hinna se små korta bitar av många olika akter. Det är ju inte riktigt min grej egentligen. Men tänk om det går? Min semesterkompis från igår möter upp. Han har varit smart och köpt en regnponcho. Jag gör likadant.  Vi går in på området. Inne på området möter vi upp min tjej och våra ge

Fredag. Klockan stod på 08.30, och vaknade fräschare än förtjänat. Fotboll, jobbmail och telefonsamtal. Sverige vann. Klockan slog 14.00. En vän med bas kommer förbi och ska sova hos mig tillsammans med sin flickvän resterande delar av helgen. Vi samlar ihop hjärnorna och beger oss mot samma närliggande pub, till samma festivalområde som igår, för att möta upp och forma tankarna inför dagens expedition (jag gillar rutiner).  Här formas ett nytt gäng bestående av mig och en vän som haft alldeles för lång semester för sitt eget bästa (han är lärare). In på området. Pusha T spelar och jag håller på riktigt på att välta från basreflexen. Det låter dåligt. Jag och min semesterkompis beger oss mot Linné-scenen. På vägen dit dyker det upp människor. Jobbkollegor, det nyförälskade paret från igår, någon som firar 50 år, Åmålsfolk, vänner och bekanta. Alla verkar vara på Way Out West i år. Det är omöjligt att hålla ihop gänget. Ett nytt uppstår var 5 minut.  Kvällens första akt för mig blir

Det här är då tänkt att vara som en krönika över min upplevelse av Way Out West 2023, där ambitionen är att dela med mig av mina intryck i en sammanfattande text efter varje dag på festivalen.    ——   Kalendern visar 10 augusti 2023, och klockan slår 14.30. Stormen Hans som härjat de senaste dagarna har gett vika för solen (bara en sådan sak) - och det är dags att slå igen jobbdatorn för att bege sig mot festivalområdet.    Första anhalt blir en till festivalområdet närliggande bar där jag möter upp två fina (och väldigt nyförälskade vänner). Tillsammans försöker vi göra någon form av gemensam plan för festivalen och kastar oss sedan iväg mot de ringlande festivalköerna för att se King Gizzard & the Lizard Wizard. En perfekt start på festivalkvällen. Det är min tredje upplevelse av bandet live, och som vanligt vet man inte vad som kan förväntas. Under bandets dryga 60 minuter på scen lyckas dom på något sätt blanda psykrock, metal, pop och experimentlusta. Första halvan är superbra

  Det var hösten 2013 som jag började lägga ut närradioprogrammet jag gjorde då på Mixcloud. Det var ganska naturligt att antalet lyssnare snabbt blev fler där än i den lokala sändningen. Jag tror det var senare samma höst som Grip Of Delusion Radio hörde av sig och undrade om jag ville göra en engelsk version av samma koncept som radion.  Så någonstans där föddes podcasten som skulle komma att få namnet Into The Void Podcast och senare Heavy Underground. Sen har det liksom bara rullat på.  2017 kom Svempa Alveving med och tempot ökade och idag så har podden kommit ut i säkert mer än 600 avsnitt. Jag tappade räkningen vid 500 för några år sedan...  Dessutom har jag gjort specialpoddar om 90-talet med Martin Dunelind och Misha Sedini vilket har varit enormt kul. Och som om inte det räcker har jag proffsen Ylva Sjöstrand Emil Gustavsson och Anders Bergström som skriver recensioner.  Ganska sjukt.  Fokus de senaste åren har varit svenska band och den svensk undergroundscenen. Det är extre

Regniga dagar eller bara vilken dag som helst så kan man passa på att kolla på inspirerande dokumentärer. Till exempel "The Punk Singer" som berättar om Riot Grrrl-ikonen Kathleen Hanna känd från Bikini Kill. Väl värd att lägga tid på då hon är en av vår tids stora inspirationskällor för många band. Här med spansk undertext så att man får träna på det också...

Volym 2 innehåller låtar om uppror, protest, revolution och längtan efter någonting annat. Ett lämpligt soundtrack till den tid vi lever i där regeringens stödparti nu ogenerat visar sitt sanna ansikte och där de som gav dem makt väljer att titta åt ett annat håll.

  Efter ett uppehåll så är nu Krökbacken Festival tillbaka och man passar på att fira 10 år i samband med återstarten. Krökbacken är landets fränsta festival för stoner rock och liknande arter av tung rock med ett starkt DIY-patos. Det som förstärker den känslan är att man genom åren hållit till i ett grustag i Dalarna för att få till den där känslan av sanddyner och öken.  Årets line up är fullspäckad med intressanta band som alla är intressanta men här är tre band du absolut inte får missa om du är på plats. Skraeckoedlan Precis som festivalen har det varit tyst om Norrköpingsbandet som levererade en av de mäktigaste temaskivor som gjorts i det här landet i och med senaste plattan "Earth". Nu är man på gång med nytt material och sångaren och gitarristen Robert Lamu säger att den nya skivan "The Vermillion Sky" är något av det svåraste och roligaste han gjort.  Maulén Det är svårt att sätta fingret på exakt vad Maulén är. Den bästa beskrivningen är kanske att beskr

Vilka fan är Absurdeity gissar jag att de flesta av er tänker? Om jag säger att mannen bakom musiken och instrumenthanteringen heter Lord K. Philipson och att vrålandet sköts av av en herre vid namn Jörgen Sandström så gissar jag att de flesta dödsälskares hjärtan slår ett dubbelslag av upphetsning och att många inte ens läser klart denna recension innan de klickar in på Absurdeitys Bandcamp .  Köttig och brutal death metal med någon skopa black metal är vad dessa elva spår bjuder på. Varken mer eller mindre. Det är ju ganska så exakt vad man förväntar sig också med tanke på vilka som ligger bakom verket. Ni får för all del inte tolka det som någonting negativt. Det här är brutalmangel av finaste sort och det träffar mig rakt i hjärtat. Små ryckningar av glädje uppstår i kroppen och huvudet börjar direkt nicka gillande.  Att inte jämföra med sorgligt avsomnade Torture Division är ju lite smått oundvikligt. Men om ni gillade dem så tvivlar jag på att ni blir besviken när ni hör Absurdei