Heavy Underground

Jag har så länga jag kan minnas varit ett fan av metal. Visst har det funnits tider då jag även lyssnat på andra saker. Exempelvis under senare tiden av min tid på högstadiet och även början av gymnasiet så var jag ett stort fan av de brittiska symfonirockarna Marillion. Dock så varvades den teatrala symfonirocken med Entombed Obituary och Morbid Angel. Bra musik är bra musik, simple as that!  Dock så är det ju inte alla som har ett öppet sinne. För några veckor sedan så vart jag tipsad om att lyssna på Petra Vinculas fullängdare ”In The Devils Hand”. Det är en platta som släpptes 2017 och som passerade rätt obemärkt i vårt metalälskande avlånga land misstänker jag. Jag själv lyckades då missa den. Varför väljer jag då att skriva dessa rader om en rätt okänd skiva som släpptes för flera år sedan tänker ni? Helt enkelt för att denna platta är en rätt storartad bedrift av ett gäng otroligt begåvade ungdomar som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått.  Petra Vincula består a

Maulén framförde Oum Khultums verk den 60 minuter långa "Enta Omry" på Hus 7 i Stockholm den19 maj. Ett framförande som spränger musikaliska gränser och utforskar vad man kan göra med musik från olika kulturer. Heavy Underground fångade framförandet på bild.  Alla foton (c) Heavy Underground  

Saint Karloff är ett psykadeliskt stonerrockband från Oslo. De bildades 2015 och Paleolithic War Crimes är deras tredje album. Trots att de faktisk funnits i sju år så är detta min första kontakt med dem. Jag misstänker att många (liksom jag själv) kollade in videon "Psychedelic Man" som är första singelsläppet från denna platta och efter det tror att Saint Karloff enbart är "Sabbathdyrkare". Såklart inget fel att vara det men Saint Karloff är ju så mycket mer än så.  Det visar sig rätt fort när man lyssnar igenom "Paleolithic War Crimes" första gången. Jag gissar att det inte bara är Black Sabbaths diskografi som finns i deras skivsamlingar utan även en hel del tidiga verk från Genesis och Yes. Kanske en och annan Rushplatta lär finnas där också. "Paleolithic War Crimes" innehåller allt från tuga riff som lika gärna skulle platsa på vilken tidig Black Sabbath eller Pentagramplatta som helst men även tydliga drag av symfonirock och progg. Nästan

Den här EP:n tog mig ärligt talat lite på sängen. Ett nytt band, om än med erfarna musiker, som släpper något som låter så pass moget och nästan fulländat hör inte till vanligheterna att man stöter på. Om vi kastar ut alla genrebeteckningar som postmetal, mathcore, sludge eller vad man nu skulle kunna smeta på det här så kan jag konstatera att det är så här modern metal ska låta.  Det är en fruktansvärd aggression som möter lyssnaren och attacken är skoningslös i de första spåren. Någonstans i mitten så skapas snygg dynamik med lugnare partier och mer melodi. Men avslutningen drar dig tillbaka ner i hålet med ett stadigt grepp om strupen. Mörkret är närvarande hela tiden och frustrationen i texter och sång är högst påtaglig. Allt till tonerna av nedstämda gitarrer som effektivt hackar själen i småbitar. Allt i en superfet ljudproduktion som får det mesta runt omkring dig att skaka.  En imponerande debut från ett band som jag verkligen hoppas höra mer av. Gärna i fysiskt format så betra

Vorder (tidigare V) är ett band från Dalarna. Medlemmarna är ett gäng rutinerade herrar som har ett gediget cv. Band såsom Grand Cadaver, Besvärjelsen, Katatonia och Disrupted för att nämna några band som de delar eller har delat medlemmar med. Att beskriva Vorders musik och stil är dock en lite svårare uppgift då det finns litegrann av allt. Men en salig mix av alla band uppräknade ovan kanske skvallrar en smula om hur det låter.  Vorder har tidigare släppt två plattor under namnet V. "Pathogenesis" kom 2017 och temaplattan "Led Into Exile" kom 2019. Den sistnämnda handlade bland annat om att överge civilisationen och bege sig ut i finnmarken i Dalarna och bosätta sig där för att slippa en galen värld som håller på att förgöra sig själv. Allt kryddat med folktro och lite ockultism. Jag gillar båda de plattorna väldigt mycket. Så över till den nya plattan "False Haven" då.  Temat denna gång är enligt sångaren Andreas Baier döden på olika sätt. Både den räd

Statues från Umeå kan vara det bästa som hänt på många år i sin genre. Vi fick oss en pratstund med två av bandets medlemmar och pratade om nya skivan, att inte ha skrivkramp, blight, reissuses, Starmarket och mycket mer.

Gillar man 90-talets amerikanska alternativrockscen så har man en högtidsstund framför sig när man spelar Statues senaste släpp. Här finns känslan från Steve Albini, Sonic Youth, Dinosaur Jr och många andra band samlade i det musikaliska DNA:t. Jag gillar sånt och alltså gillar jag den här skivan.  Genomgående starka låtar med den där lagom introverta känslan. Ibland är det poppigt och småsött och ganska ofta så nöter Statues på med monotona noiseriff på det där hypnotiska sättet som gör det svårt att värja sig. Och ibland mynnar det ut i en episkt storslagen känsla på det där sättet som bara riktigt bra gitarrdriven rock kan.  Magnus Tannergren

  Nu när sagan om Asta Kask verkar vara avslutad så ägnar sig bandets ena gitarrist och sångare Bonni Pontén åt att förvalta det enorma musikaliska arv som han delvis är ansvarig för. Och han gör det genom att dels göra akustiska spelningar där han framför sin musik från Asta Kask och Cosa Nostra  ensam på scenen med en gitarr. Det funkar förvånansvärt bra ska sägas. Det blir nästan mer nerv i låtarna när man skalar bort disten och kaoset.  Nu finns dessutom två nya avskalade tolkningar av låtar som tidigare hörts med nämnda band. Cosa Nostras “Eldar” som handlar om Bonnis bortgångne bror blir en mäktig ballad där känslorna sitter utanpå huden. Vet man storyn bakom låten så blir känslan av vemod väldigt stark.  Asta Kask släppte låten “En annan väg” på skivan “Handen på hjärtat” 2013. Nu är den åter ute digitalt efter ett tekniskt missöde och presenteras den som en mäktig kamplåt i samma anda som Mikael Wiehe eller för den delen Billy Bragg skulle kunna ha gjort det. Texten blir väldig