Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Avlyssnat: Saint Karloff - Paleolithic War Crimes



Saint Karloff är ett psykadeliskt stonerrockband från Oslo. De bildades 2015 och Paleolithic War Crimes är deras tredje album. Trots att de faktisk funnits i sju år så är detta min första kontakt med dem. Jag misstänker att många (liksom jag själv) kollade in videon "Psychedelic Man" som är första singelsläppet från denna platta och efter det tror att Saint Karloff enbart är "Sabbathdyrkare". Såklart inget fel att vara det men Saint Karloff är ju så mycket mer än så. 

Det visar sig rätt fort när man lyssnar igenom "Paleolithic War Crimes" första gången. Jag gissar att det inte bara är Black Sabbaths diskografi som finns i deras skivsamlingar utan även en hel del tidiga verk från Genesis och Yes. Kanske en och annan Rushplatta lär finnas där också. "Paleolithic War Crimes" innehåller allt från tuga riff som lika gärna skulle platsa på vilken tidig Black Sabbath eller Pentagramplatta som helst men även tydliga drag av symfonirock och progg. Nästan så att man väntar sig att höra rösten av en ung Peter Gabriel ibland. 

Det blir dock aldrig spretigt utan allt känns sammanhållet och självklart. Det är en helgjuten platta som alltid har en framåtrörelse och det blir aldrig tråkigt. Uppenbart är att de två medlemmarna (tre live) är ytterst kompetenta musiker som vet hur tung musik ska framföras. Det är ömsom tungt och ömsom svängigt. När det sista tonerna av sista låten "Supralux voyager" klingat ut så har man en varm känsla i magen och längtar efter att höra plattan igen. Denna platta tillägnas Ole Sletner som tidigare var bassist i Saint Karloff. Han gick tragisk bort i cancer 2021. 

Jag kan bara konstatera att det är en värdig platta som de två kvarvarande medlemmarna dedicerat sin kamrat. 

Paleolithic War Crimes släpps den 2 juni av Majestic Mountain Records och kan förbeställas här.

/Anders Bergström

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

Söndagskrönika: Att finna gemenskap i musik

Jag har så länga jag kan minnas varit ett fan av metal. Visst har det funnits tider då jag även lyssnat på andra saker. Exempelvis under senare tiden av min tid på högstadiet och även början av gymnasiet så var jag ett stort fan av de brittiska symfonirockarna Marillion. Dock så varvades den teatrala symfonirocken med Entombed Obituary och Morbid Angel. Bra musik är bra musik, simple as that!  Dock så är det ju inte alla som har ett öppet sinne. För några veckor sedan så vart jag tipsad om att lyssna på Petra Vinculas fullängdare ”In The Devils Hand”. Det är en platta som släpptes 2017 och som passerade rätt obemärkt i vårt metalälskande avlånga land misstänker jag. Jag själv lyckades då missa den. Varför väljer jag då att skriva dessa rader om en rätt okänd skiva som släpptes för flera år sedan tänker ni? Helt enkelt för att denna platta är en rätt storartad bedrift av ett gäng otroligt begåvade ungdomar som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått.  Petra Vincula består a

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna.  Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j