Söndagskrönika: Att finna gemenskap i musik

Jag har så länga jag kan minnas varit ett fan av metal. Visst har det funnits tider då jag även lyssnat på andra saker. Exempelvis under senare tiden av min tid på högstadiet och även början av gymnasiet så var jag ett stort fan av de brittiska symfonirockarna Marillion. Dock så varvades den teatrala symfonirocken med Entombed Obituary och Morbid Angel. Bra musik är bra musik, simple as that! 

Dock så är det ju inte alla som har ett öppet sinne. För några veckor sedan så vart jag tipsad om att lyssna på Petra Vinculas fullängdare ”In The Devils Hand”. Det är en platta som släpptes 2017 och som passerade rätt obemärkt i vårt metalälskande avlånga land misstänker jag. Jag själv lyckades då missa den. Varför väljer jag då att skriva dessa rader om en rätt okänd skiva som släpptes för flera år sedan tänker ni? Helt enkelt för att denna platta är en rätt storartad bedrift av ett gäng otroligt begåvade ungdomar som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått. 

Petra Vincula består av fem killar som alla har olika diagnoser och som varit utsatta för mobbing under sin uppväxt och skolgång. Dock så har de funnit ett gemensamt uttryck i musiken och texterna för att bearbeta vad de varit med om. Resan som utmynnade i plattan ”In The Devils Hand” startade redan 2014. Den musik som Petra Vincula spelar rör sig mellan heavy metal och tyngre rock men ibland så finns små glimtar där man kan ana inslag av lite tyngre influenser. 

Att hitta en gemenskap i musiken och att lyckas skapa en platta trots de hinder som dessa ungdomar både har i form av diagnoser och även mobbande plågoandar under uppväxten förtjänar lite mer uppmärksamhet tycker jag. Därför så försöker jag dra mitt lilla strå till stacken och uppmanar er alla att söka upp Petra Vinculas platta ”In The Devil´s Hand på valfri streamingtjänst och ge den en genomlyssning eller två. Jag är rätt säker på att du kommer att bli imponerad. 

/Anders Bergström