Den svenska punken. Denna underbara folkhemsbastard som härjat sedan sent 70-tal i de röda stugorna i vårt avlånga land. Ett folkkärt uppror som präglat flera generationer människor men som fortfarande ska betraktas som ett markerat utanförskap och vackert uppror mot konvenansen. Själv hamnade jag mitt i den andra (eller kanske tredje) vågen svensk punk i början på 90-talet. Jag skulle aldrig kunna säga att jag är punkare men intrycket och genomslaget som band som Charta 77, Strebers, Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna hade på mig sitter djupt inristat i mig. Punk är en fantastisk kraft att ta fram i olika situationer i livet och ja jag skulle säga att punk har funkat som en påtaglig strategi för att navigera mig fram i tillvaron de senaste 30 åren av de 50 jag levt. Därför är det ju enormt kul att vi fortfarande har band som Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl och KKPA som förvaltar arvet av just den punk jag älskar mest. Den punk som beskriver inre kriser, samhällsfel och en a