Vi lever i tider av oro och förändring. Saker händer i världen som vi som människor har svårt att ta till oss. Pandemin har förändrat sättet vi tänker på frihet. Geopolitiska konflikter förändrar förutsättningarna för framtiden på ett sätt vi inte upplevt på över 30 år. Och under allt detta märker vi hur vi människor i grunden ändrat förutsättningarna för vår blotta existens genom rovdrift på planetens resurser och biotop som vi är helt beroende av för att överhuvudtaget kunna finnas till. Det är tider som oroar och väcker tankar.
Orochen skriver musik som handlar om sådant här. De skriver musik som har känslorna utanpå huden och som hela tiden omfamnar det tvivel och desperation som man kan känna inför detta faktum som vi ställs inför nästan dagligen när nyhetsflödet penetrerar våra medvetanden och sakta men säkert eroderar det hopp som finns inom oss alla.
Ironiskt nog är Orochens musik också väldigt vacker. Undergången har ju oftast den egenskapen. I den långsamma apokalypsens hunger finns något som attraherar och lockar. Vi vill ständigt ha mer svart som vi kan vältra oss i och blanda upp vår existentiella ångest med. På något märkligt sätt finns det ett hopp i det.
Kanske är det så att spöken dör när man drar ut dem i ljuset. För det är också det som Orochens musik gör. Den lyfter fram allt det här och ställer det i ett vackert ljus som gör att demonerna löses upp till luft. Minnet av dem finns alltid kvar. Men demonen i sig försvinner. Jag älskar när musik kan vara så hoppingivande samtidigt som den obönhörligt pekar på alla våra mänskliga brister och hopplösa beteenden. Det är musik som uppfordrande säger till oss att bli bättre människor. Att ta hand om varandra genom en så enkel handling att se varandra och fråga varandra hur vi mår. Att behandla planeten som håller oss vid liv med den största respekt.
Vi bor på ett gruskorn som cirklar runt en pytteliten stjärna långt ut från centrum på en ganska liten galax i universum. Har man det perspektivet förstår man att livet är skört på riktigt. Allt det här vi har kan sluta på ett ögonblick och den stora tomma rymden skulle inte ens ha märkt att vi fanns.
Orochens musik påminner oss om det här. Det kan verka banalt att rockmusik ska behövas för att påminna oss. Men samtidigt är det ju underbart att det finns just rockmusik som gör just det. Här möts musik och poesi som formulerar känslor och som uppmanar till en större medvetenhet. Samtidigt så är det bara rockmusik som för en kort stund erbjuder en fristad från den bistra verkligheten och erbjuder några djupa lättande andetag.
Jag önskar att det fanns mer musik som den som Orochen gör. Världen skulle kanske bli lite bättre då.
//Magnus Tannergren
"Anthroposcenic" släpps den 27 maj och kan förbeställas här
Kommentarer
Skicka en kommentar