Avlyssnat: Omnicidal - The Omnicidalist

Har du svårt att välja mellan Stockholmsdöds och Göteborgs-soundet? Perfekt! Nu behöver du inte välja längre. Omnicidal dundrar på med en blandning av dom båda. The Omnicidalist är det första albumet från dom relativt nystartade Boråsarna som tar oss med på en svängig men hård resa under 10 stycken låtar.

Fullisen kom ut den 7 april i år och det med besked! Jag hade enbart hört goda ord om den så jag hade höga förväntningar inför releasen. Att denna recension kommer lite senare har enbart med mig att göra, inte alls på grund av ointresse. Tvärt om, jag älskar det jag hör.

Sebastian Svedlund från bland annat Rimfrost vrålar på med finess och ett behagligt utspottande av texterna. Det melodiösa möter verkligen svärtan i snabba riff och blast beats. Jag är som ni troligen läst förr, inte världens största fan av allt för svängig och galopperande metal men The Omnicidalist ger mig en exakt välavvägd dos. Här hinner lyssnaren inte hämta andan i speciellt många minuter i taget. Inte alls mig emot, ballader hör ändå inte hemma på den här pärlan till släpp.

Kreativiteten och dedikerat jobb med att få till perfektion i låtarna märks väl. Den här groggen till album kommer jag sippa på länge och många gånger framöver.

/Ylva Sjöstrand

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. Bandet stod också i centrum för den stora s

Läs hela artikeln »

Söndagskrönika: Att finna gemenskap i musik

Jag har så länga jag kan minnas varit ett fan av metal. Visst har det funnits tider då jag även lyssnat på andra saker. Exempelvis under senare tiden av min tid på högstadiet och även början av gymnasiet så var jag ett stort fan av de brittiska symfonirockarna Marillion. Dock så varvades den teatrala symfonirocken med Entombed Obituary och Morbid Angel. Bra musik är bra musik, simple as that! Dock så är det ju inte alla som har ett öppet sinne. För några veckor sedan så vart jag tipsad om att lyssna på Petra Vinculas fullängdare ”In The Devils Hand”. Det är en platta som släpptes 2017 och som passerade rätt obemärkt i vårt metalälskande avlånga land misstänker jag. Jag själv lyckades då missa den. Varför väljer jag då att skriva dessa rader om en rätt okänd skiva som släpptes för flera år sedan tänker ni? Helt enkelt för att denna platta är en rätt storartad bedrift av ett gäng otroligt begåvade ungdomar som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått. Petra Vincula består a

Läs hela artikeln »

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna. Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten