Heavy Underground

Min gamla studentstad Linköpings punk- och hardcorescen är hetare än någonsin. För några år sedan släpptes boken "LKPG Hardcore where we belonged Kristofer Pasanen photos 1995-1999" och snart kommer dokumetärfilmen "ÖS - Historien om Linköping Hardcore". Dessutom är det allmän uppslutning kring stadens alternativa musikscen Skylten som lever under hot från myndigheter och fastighetsägare.  Så vad passar bättre än att hylla stans gedigna punkarv genom en coverskiva? Knifven har gjort just det och släpper 14 tolkningar av material från åren 1978 - 2019. Här samsas kändisar som Raped Teenagers med Outlast med för mig mer okända band. Allt förpackat i Knifvens egen form som hedrar originalen på bästa sätt.  Den här skivan blir en ren maktdemonstration för Linköpings ibland lite förbisedda roll som alternativa musikstad. En 25 minuter lång och välbehövlig höghastighetslektion helt enkelt som väcker min nyfikenhet att uppsöka originalen.  /Magnus Tanenrgren

Jag har fascinerats av MaidaVale allt sedan första gången jag såg och hörde dem på Wizard Of Fuzz i Göteborg. Det var 2016 och bandet var fullständigt hypnotiskt på scenen. Debutplattan “Tales from the wicked west”var inte perfekt men man anade ju vad som komma skulle.  På uppföljaren “Madness is to pure” som kom 2018 hittade MaidaVale sitt uttryck och blev ett fullständigt fantastiskt band. Med ett helt eget sväng och groove och med ett låtsnickrade som kändes helt eget golvades jag igen av det här bandet. Nu har det gått sex år sedan senate plattan vilket är en alldeles för lång tid. Men å andra sidan ska saker och ting inte stressas fram och när jag lyssnar på “Sun dog” känner jag att det har varit värt väntan. För det här är det bästa MaidaVale har gjort.  Med ett varmare sound och en märklig lätthet i låtarna samtidigt som det där unika groovet finns bevarat så är det här en skiva jag kommer att leva med länge. Nordafrikansk blues samsas med psykedelia och en känsla av helhet. Mat

  Göteborgarna Germ Bomb fortsätter att leverera intressant musik. På denna giv så blir postpunknerven tydligare även om rötterna i punk och crossover finns kvar. Det blir en intressant mix och jag uppskattar den ganska mörka och ödesmättade känslan som “Monochrome nightmare har.  Även om jag uppskattar d-taktsmanglet som bandet bjuder upp till i låtar som “Narcissist” där det stampas på så att både Anti-Cimex och Wolfbrigade bör bli stolta så är det när Germbomb säker tempot lite som det blir som bäst. Som i “Nailed to the cross” och “Tower of Babylon” som ligger i midtempofilen och riffen blir tydligare. Då lyfter den här skivan ordentligt.  Med det sagt så är “Monochrome nightmare” en skiva som har bra dynamik och variation vilket gör den riktigt bra som helhet.  /Magnus Tannergren

Tillhör du liksom mig en av de människor som höll Grand Cadavers ”Deities of deathlike sleep” som en av fjolårets bästa plattor? Då kan jag säga grattis till dig (och mig) för Crawls nya platta har förmodligen allt som en HM2-dödsdyrkare behöver för att tillfredsställa sitt svarta hjärta och lite till.  Att dödsmetallen i början av 90-talet kring Stockholmstrakten ligger Crawl extra varmt om hjärtat kan man nog anta. För här har vi ett band som plockat russinen ur den finaste dödsmetallmyllan och smidit ihop en platta med den elakaste, smutsigaste och hårdaste dödsmetallen på rätt länge. Alla inblandade bakom musiken har svart bälte i dödsmetall och Joachim Lyngfelt har en strupe som är skapt för att vråla avgrundsdjupa deathgrowl med. Allt detta tillsammans får ibland nackhåren att resa sig av lycka.  Höjdpunkterna på denna platta är många och ligger tätt. Måste jag välja så är jag väldigt svag för ”Throne of molten bones” som har ett blytungt avslut och ”Until they crawl” som på mind