Heavy Underground

”Nothing comes between me and my megalomania”! Med oerhörd perfekt styrka i rösten meddelar Tyranexs sångerska och frontperson Linnea Landstedt det. Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med där… Ordet betyder för den som inte vet; storhetsvansinne. I och med albumet ”Reasons for the Slaughter” visar man tydligt att man förtjänar en ledarroll i den svenska thrashen som just nu är stark och på växande framfart.  Det här mästerverket har vi fått vänta på ett tag. Lite stiltje enligt egen utsago i Tyranexlägret plus en tröttsam pest gjorde att skrivandet och skapandet av albumet tog tid. När man sen väl klev in i studio Rorysound hos thrashlegenden Lawrence Mackrory gick själva inspelningen snabbt som aldrig förr.  Det märks att alla medlemmar adderat på ännu mer blod, svett och thrashing inför studiotiden. Vi bjuds på ett ordentligt kliv upp både sångmässigt och i helhet.  Allt känns väldigt nerkokat till ren och skär passion för det man vill förmedla med låtarna. Den här rec

Det finns rockmusik som bär sitt hjärta i handen så att alla ser det. Introspektivet är ett sådant exempel. På sin tredje fullängdare på tre år (imponerande) finns nästan inga filter utan alla fönster till själen står på vid gavel.  Själva beskriver bandet sin musik som vemodig punk från Umeå och jag köper den beskrivningen även  om jag har svårt att kategorisera detta. I grunden är det nog punk eller postpunk i samma tradition som till exempel Imperiet om ni vill ha någonting att ha som referenspunkt. Med det sagt så vill jag framhålla att det här är en fantastisk skiva som tilltalar mig som gillar redan nämnda Imperiet och sentida Thåström men också Nick Cave eller varför inte Stefan Sundström. Inte för att musiken liknar någon av dessa eller att texterna är inspirerade av dessa herrar men för att känslan är densamma. Huvudmannen Jojje Löfroth skriver nakna, råa och ärliga texter i samma tradition. Det känns som djupt personliga texter men i dessa så finns allmänmänskliga känslor som

Härnösandssonen som är köttet och blodet som skapar Svartkonst lägger fram sitt innersta på ett silverfat och erbjuder oss snygg och mörk black/death metal med ockulta rökslingor. Precis så känns det i alla fall att han gör den gode Rickard.  Svartkonsts tredje fullängdare ”May the Night Fall” visar prov på högkvalitativa låtar och egentligen vill jag lägga till ”som vanligt högkvalitativa låtar” i den meningen. Allt låter dock riktigt bra och blir aldrig enformigt eller tråkigt. Vi är väldigt bortskämda med att få välgjorda och medryckande låtar från Svartkonst och hur bra jag än tycker det här är, så låter det inte riktigt lika som på dom två tidigare släppen. Enmansprojektet har styrt in på en väg med lite mer influenser från punken på vissa låtar men har dock absolut inte lämnat den motorväg som man alltid åkt på. I en lite blandad kavalkad av låtar står ”Endless Dark” ut som toppspår och det var en väldigt bra taktik att släppa just den som första singel. Ett bra lockbete in i den

  Det finns en inre tillfredsställelse att se band man följt från start växa och utvecklas. Musik och kreativitet är ju en resa och Maggot Heart är mitt uppe i denna resa, skulle jag säga. Från debutfullängdaren “Dusk to Dusk” som var en typisk debut där formerna inte var riktigt satta än till “Mercy machine” som är det senaste släppet i långt format och via en rad singlar och ep:s så har Linnea Olsson renodlat Maggot Hearts identitet och musikaliska vision. Briljanta “Mercy machine” var skivan där det verkligen märktes vad det här bandet var menat att vara med sin noiserockiga postpunk eller vad man nu ska kategorisera det som.  Så hur skulle hon ta det vidare från den då har jag undrat. Och svaret är “Hunger”. En skiva som tematiskt avhandlar just hunger i olika former både på ett fysiskt och själsligt plan. Ljudbilden känner man igen. Den är rå och omedelbar. Värt att notera att musiken fyllts med några extra dimensioner då både blås och klaviatur finns med i instrumenteringen. Linn

Hej Malin Sandberg sångerska i Världen Brinner som är aktuella med en ny platta som heter “Reset” den 22 september.  Hur skulle du beskriva kommande skivan? - Som en dagbok från start till mål i att komma igenom något jävligt svårt.  Att trycka på reset och starta om. Peppig och mörk på samma gång.  Ni kör ju på svenska och engelska den här gången. Hur kommer det sig och vilka är de största utmaningarna att skriva texter på ett annat språk? - Skivan är 50/50 svenska engelska. Vissa låtar bara kom ut så. Utmaningen var väl mest om man kan släppa en fullängdsskiva med både och? Klart man kan kom vi fram till. Det är ju vårt band!  Vad skulle du säga är själva essensen i Världen Brinner, vad är er mission? - Vi vill bara ut och spela och ha kul. Och skriva musik som folk förhoppningsvis kan relatera till. Förhoppningsvis får någon tröst eller mod av något vi skrivit och det är det finaste! Du och resten av Världen Brinner har ju fantastisk energi på scenen. Hur har du utvecklats som front

  Viss musik berör mer på djupet än annan. Kanske beror det på ett riff eller en textrad. I Blodets fall så tror jag att det beror på att musiken i sig är skapad utifrån en kollektiv vilja. Och i viss mån av sorg som är den känsla jag tror att de flesta av oss människor kan relatera till oavsett var man kommer ifrån.  “Death mother” är präglad av sorg på grund av att en av bandmedlemmarna, gitarristen Rickie Paleski-Östlund, gick bort strax innan inspelningen och mycket av materialet på skivan är sådant han har varit med att skapa. Vet man om det så får naturligtvis skivan en annan sorts svärta och känsla. Vet man inte om det så skiner nog en känsla av vemod och saknad igenom ändå. Musik förmedlar känslor på olika frekvenser till människor utan att man egentligen förstår hur det fungerar och sorg och saknad sänder en av de starkaste signalerna.  Musiken Blodet spelar bygger mycket på tid och plats. Riffen får ta tid och plats. Sången får ta tid och plats. Ingen har förtur utan helheten

  Örebros bästa crossoverband Lowest Creature är äntligen på gång med en ny skiva som släpps i början på november. Men redan nu kan man lyssna på singeln "Under the night sky" en snygg midtempothrasher som inte gör någon besviken. 

Viss musik är mörkare och gör mer ont att lyssna på. Great Falls från Seattle är ett sådant exempel. Och gillar man Neurosis och andra släpp från Neurot Recordings så vet ni hur det här låter och vad det gör med dig när du lyssnar på det. Det är introvert, mörkt och mentalt ångestfyllt. Musiken har sin grund i hardcore men har en sludgekänsla samtidigt som det slamrar på som noiserock. Bandet har funnits ganska längem och medlemmarna är aktiva i flertalet andra band och det här är det fjärde fullängdssläppet.  Jag sjunker långsamt ner i Great Falls musik och förlorar mig i den karga ljudbilden. Dynamiken i låtarna gör att det aldrig blir monotont eller tråkigt utan växlingarna mellan stenhårt riffande och lugnare partier håller intresset uppe genom de 53 minuterna musik. Great Falls blir en bra kompis i höstmörkret.  /Magnus Tannergren Objects Without Pain by Great Falls