När jag var i 20-årsåldern fostrades jag in i punken av band som Charta 77, Strebers, Dia Psalma, DLK, Coca Carola och alla de andra banden som kom där under första halvan av 90-talet. Lite föraktfullt klumpades allting ihop under epitetet "trallpunk" vilket är ett lika irrelevant begrepp som "grunge". Så vi skiter i den diskussionen och konstaterar att Lastkaj 14 30 år efter att den punkvågen tog sin början är en av traditionens främsta bevarare. Snabb, melodiös punk som höjer blodtryck och puls. Både på grund av den medryckande musiken och av de ämnen som lyfts upp i låtarna. Första kontakten med ep:n "Plan B" var låten "Vem sätter märket" som direkt höjde förväntningarna till orimliga höjder. En våldsam uppgörelse med psykisk ohälsa och ett kallt samhälle. Genomgående tycker jag att Lastkaj 14 skriver fantastiska texter i klass med genrens giganter Curre Sandgren, Mart Hällgren och Per Granberg. Körsången hedrar Strebers och Asta Kask-arvet