Läs fler artiklar

Klassikern: Bathory - Blood fire death (1988, Black Mark/Under One Flag)


Bathory. Detta ihjälkramade band, som egentligen alltid var Quorthons eget projekt, har tillskrivits all möjlig credd för skapandet av åtminstone två eller tre musikstilar. När bandet dök upp 1984 med den självbetitlade debuten med den ikoniska geten på omslaget brydde sig inte många även om skivan skapade viss uppståndelse på grund av sitt råa uttryck. Bandets tredje platta "Under the sign och the black mark" håller jag nära hjärtat kanske inte på grund av musiken i sig utan av nostalgiska skäl. 

Nej det var först i och med den fjärde plattan "Blood fire death" från 1988 (80-talets hårdaste skivtitel) som Bathory tog ett musikaliskt steg som visade på någonting annat än att man bara spelade provokativt snabbt och odlade en ockult ondskefull mystik. 

För "Blood fire death" är både stundtals vansinnigt snabb, den är ultrahård och den är storslaget episk. Redan i det långa introt "Odens ride over Nordland" inser man att detta är något annat vi har att göra med. Sedan följs det av ett nästan lika långt akustiskt parti där Quorthon sjunger rent över en ensam gitarr. Sedan brakar apokalypsen lös med "A fine day to die" som påminner mycket om det vi hörde på föregående skiva. I efterföljande "The golden walls of heaven", "Pace till death" (Med snygg "du kan inte ta mig"-melodisnutt i introt) och "Holocaust" får vi idiotsnabb proto-death metal av bästa kvalitet. Det sägs att Quorthon spottade blod efter varje sångtagning vilket man kan kan förstå när man hör honom. 

Sida b inleds med den episka "For all those who died". Här saktas tempot ner och sången är mer berättande. Det gamla djävulsdyrkandet får stå tillbaka för nordisk mytologi vilket passar musiken utmärkt utan att bli påträngande. "Dies Irae" ger oss en sista urladdning innan plattans höjdpunkt tar vid. 

Titelspåret "Blood fire death" är kanske något av det mest episka jag hört. Ett stridsrop till de förtryckta och förslavade att resa sig upp och förgöra sina härskare. Allt till tonerna av rytande gitarrer, marschtrummor och änglakörer. Och på något sätt blir det aldrig Manowarlökigt utan är istället väldigt suggestivt och medryckande under låtens dryga 10 minuter. 

För mig är "Blood fire death" den skiva jag håller högst i bandets katalog. När Bathory på de efterföljande plattorna kör ner i vikingadiket så tappade jag intresset. Men på den här skiva när balansen mellan fornnordiska mytologier, ockultism, stenhård metal och en allmänt kultartad känsla perfekt. Det är den skiva jag nog lyssnat mest på och som jag än idag tycker håller hela vägen för vad den är. 

Kommentarer