Klassikern: Bathory - Blood fire death (1988, Black Mark/Under One Flag)

Bathory. Detta ihjälkramade band, som egentligen alltid var Quorthons eget projekt, har tillskrivits all möjlig credd för skapandet av åtminstone två eller tre musikstilar. När bandet dök upp 1984 med den självbetitlade debuten med den ikoniska geten på omslaget brydde sig inte många även om skivan skapade viss uppståndelse på grund av sitt råa uttryck. Bandets tredje platta "Under the sign och the black mark" håller jag nära hjärtat kanske inte på grund av musiken i sig utan av nostalgiska skäl.

Nej det var först i och med den fjärde plattan "Blood fire death" från 1988 (80-talets hårdaste skivtitel) som Bathory tog ett musikaliskt steg som visade på någonting annat än att man bara spelade provokativt snabbt och odlade en ockult ondskefull mystik.

För "Blood fire death" är både stundtals vansinnigt snabb, den är ultrahård och den är storslaget episk. Redan i det långa introt "Odens ride over Nordland" inser man att detta är något annat vi har att göra med. Sedan följs det av ett nästan lika långt akustiskt parti där Quorthon sjunger rent över en ensam gitarr. Sedan brakar apokalypsen lös med "A fine day to die" som påminner mycket om det vi hörde på föregående skiva. I efterföljande "The golden walls of heaven", "Pace till death" (Med snygg "du kan inte ta mig"-melodisnutt i introt) och "Holocaust" får vi idiotsnabb proto-death metal av bästa kvalitet. Det sägs att Quorthon spottade blod efter varje sångtagning vilket man kan kan förstå när man hör honom.

Sida b inleds med den episka "For all those who died". Här saktas tempot ner och sången är mer berättande. Det gamla djävulsdyrkandet får stå tillbaka för nordisk mytologi vilket passar musiken utmärkt utan att bli påträngande. "Dies Irae" ger oss en sista urladdning innan plattans höjdpunkt tar vid.

Titelspåret "Blood fire death" är kanske något av det mest episka jag hört. Ett stridsrop till de förtryckta och förslavade att resa sig upp och förgöra sina härskare. Allt till tonerna av rytande gitarrer, marschtrummor och änglakörer. Och på något sätt blir det aldrig Manowarlökigt utan är istället väldigt suggestivt och medryckande under låtens dryga 10 minuter.

För mig är "Blood fire death" den skiva jag håller högst i bandets katalog. När Bathory på de efterföljande plattorna kör ner i vikingadiket så tappade jag intresset. Men på den här skiva när balansen mellan fornnordiska mytologier, ockultism, stenhård metal och en allmänt kultartad känsla perfekt. Det är den skiva jag nog lyssnat mest på och som jag än idag tycker håller hela vägen för vad den är.

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. Bandet stod också i centrum för den stora s

Läs hela artikeln »

Söndagskrönika: Att finna gemenskap i musik

Jag har så länga jag kan minnas varit ett fan av metal. Visst har det funnits tider då jag även lyssnat på andra saker. Exempelvis under senare tiden av min tid på högstadiet och även början av gymnasiet så var jag ett stort fan av de brittiska symfonirockarna Marillion. Dock så varvades den teatrala symfonirocken med Entombed Obituary och Morbid Angel. Bra musik är bra musik, simple as that! Dock så är det ju inte alla som har ett öppet sinne. För några veckor sedan så vart jag tipsad om att lyssna på Petra Vinculas fullängdare ”In The Devils Hand”. Det är en platta som släpptes 2017 och som passerade rätt obemärkt i vårt metalälskande avlånga land misstänker jag. Jag själv lyckades då missa den. Varför väljer jag då att skriva dessa rader om en rätt okänd skiva som släpptes för flera år sedan tänker ni? Helt enkelt för att denna platta är en rätt storartad bedrift av ett gäng otroligt begåvade ungdomar som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått. Petra Vincula består a

Läs hela artikeln »

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna. Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten