Klassikern: Bathory - Blood fire death (1988, Black Mark/Under One Flag)

Bathory. Detta ihjälkramade band, som egentligen alltid var Quorthons eget projekt, har tillskrivits all möjlig credd för skapandet av åtminstone två eller tre musikstilar. När bandet dök upp 1984 med den självbetitlade debuten med den ikoniska geten på omslaget brydde sig inte många även om skivan skapade viss uppståndelse på grund av sitt råa uttryck. Bandets tredje platta "Under the sign och the black mark" håller jag nära hjärtat kanske inte på grund av musiken i sig utan av nostalgiska skäl.

Nej det var först i och med den fjärde plattan "Blood fire death" från 1988 (80-talets hårdaste skivtitel) som Bathory tog ett musikaliskt steg som visade på någonting annat än att man bara spelade provokativt snabbt och odlade en ockult ondskefull mystik.

För "Blood fire death" är både stundtals vansinnigt snabb, den är ultrahård och den är storslaget episk. Redan i det långa introt "Odens ride over Nordland" inser man att detta är något annat vi har att göra med. Sedan följs det av ett nästan lika långt akustiskt parti där Quorthon sjunger rent över en ensam gitarr. Sedan brakar apokalypsen lös med "A fine day to die" som påminner mycket om det vi hörde på föregående skiva. I efterföljande "The golden walls of heaven", "Pace till death" (Med snygg "du kan inte ta mig"-melodisnutt i introt) och "Holocaust" får vi idiotsnabb proto-death metal av bästa kvalitet. Det sägs att Quorthon spottade blod efter varje sångtagning vilket man kan kan förstå när man hör honom.

Sida b inleds med den episka "For all those who died". Här saktas tempot ner och sången är mer berättande. Det gamla djävulsdyrkandet får stå tillbaka för nordisk mytologi vilket passar musiken utmärkt utan att bli påträngande. "Dies Irae" ger oss en sista urladdning innan plattans höjdpunkt tar vid.

Titelspåret "Blood fire death" är kanske något av det mest episka jag hört. Ett stridsrop till de förtryckta och förslavade att resa sig upp och förgöra sina härskare. Allt till tonerna av rytande gitarrer, marschtrummor och änglakörer. Och på något sätt blir det aldrig Manowarlökigt utan är istället väldigt suggestivt och medryckande under låtens dryga 10 minuter.

För mig är "Blood fire death" den skiva jag håller högst i bandets katalog. När Bathory på de efterföljande plattorna kör ner i vikingadiket så tappade jag intresset. Men på den här skiva när balansen mellan fornnordiska mytologier, ockultism, stenhård metal och en allmänt kultartad känsla perfekt. Det är den skiva jag nog lyssnat mest på och som jag än idag tycker håller hela vägen för vad den är.

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs hela artikeln »

Henrik Palm - Nerd Icon

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet. Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt. Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd. Genremässigt rör v

Läs hela artikeln »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs hela artikeln »

Horndal - Head Hammer Man

Jag har följt Horndal sedan de släppte debutplattan ”Remains” 2019 som jag gillade. På uppföljaren ”Lake Drinker” som släpptes två år senare så hade en rejäl utveckling i rätt riktning skett. Lyckligtvis så hade de hållit fast vid sin tematik kring hembygden och sin prosa kring bruket och arbetarklassen. Musikaliskt så kändes det som att de hade funnit sin riktning, sitt tema och sitt sound. Kort sagt så var uppföljaren många snäpp bättre än debutverket. Nu är det det dock dags för den tredje plattan att släppas och kan en skiva ha en coolare och råare titel än ”Head Hammar Man”? Jag tror fan inte det. Lyriken om arbetarklassens kamp ligger lyckligtvis fast även denna gång. Vi får följa fackledaren Alrik Andersson och hans kamp i en stor strejk som bröt ut 1909. Det hela slutade med att han tvingas emigrera till USA. Skulle det vara så att du vill fördjupa dina kunskaper om det hela efter att han följt Alriks resa genom plattans tio spår så släpps det även en bok med samma titel som

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten