Heavy Underground

Nu har det kommit en återutgivning av Carolornas tredje fulländare “Dagar kommer” i en fet vinylutgåva. Släppt första gången 1996 som uppföljare till 1994 års monumentala punkklassiker “Läckert”. Jag ska villigt erkänna att mitt engagemang för svensk punk falnade någon gång kring den tiden och kanske var det därför jag aldrig riktigt tog mig till den här skivan på det sätt jag omfamnade “Läckert” och föregångaren “Tigger & Ber”. Och lyssnar man på “Dagar kommer” så inser man också att någonting hände med Coca Carola efter “Läckert”. Kanske var det att de försökte putsa till ljudbilden på uppföljaren och energinivån sänktes en aning. Skivan känns tyngre på många sätt. Både soundmässigt och i Curres texter som, törs man säga det, är mognare.  Men ska man se på den här skivan för sig själv så är det naturligtvis en lysande rockskiva. Winbergs gitarrmelodier som man känner igen från förr sitter där och texterna är som vanligt ett kapitel för sig. Curre Sandgren är en av landets mes...

  Värmländska Rashes spelar skitarg hardcorepunk som sticker två långfingrar i ögonen på dig och avslutar med att ge dig en rejäl snyting under de typ fyra minuter det tar att lyssna igenom demon. I bandet hittar vi bland andra mångsysslaren Hanna Stjernlöf (Socialstyrelsen) på gitarr och kör. Det låter rått och stökigt så som sig bör när det kommer till den här typen av musik. Replokalskänslan med all dess charm sitter som en smäck. Trots den korta speltiden så skapar Rashes tillräckligt mycket energi för att sprida förödelse kring sig och hacka allt motstånd till småbitar. Lyssna bara på ursinnet i breaket på "You = waste" när Emeilie som sjunger räknar ner till avslutningsriffet. Lysande. Rashes ska ni hålla ögonen på.  /Magnus Tannergren

Det är lika bra att fastslå i första meningen på denna recension att den här skivan är magisk. Och den är det på så många sätt. Skapad ur restriktioner och pandemitider (när ska vi sluta sätta allting i relation till den?) av bandet som har kopplingar i både Norge och Sverige så har de omsatt den här pausen till en vacker musikalisk energi.  Det går att sätta många etiketter på musiken. Det finns drag av psykedelia, kraut, shoegaze, noiserock och tusen andra saker. Jag hör även inspirationer från ambient elektronisk musik likväl som en del Sonic Youth-gitarrer på “In irons”. Instrumental musik kräver sitt band för att hålla det intressant. Men Orsak: Oslo blir aldrig tråkigt eller enahanda utan har en unik tonalitet i sina melodier och grundgroovet i många låtar är hypnotiskt. Ibland kryddas det med snygga samplingar av röster som ger ytterligare en dimension. Särskilt tydligt framkommer Orsak: Oslos unika egenskaper i avslutande “074 Hadal blue” som sträcker ut sig över 17 minuter...

Bell Witch är ett doomband från Seattle i USA och de spelar vad man brukar kalla funeral doom. Jag skulle snarare vilja påstå att de spelar en minimalistisk doom som på något slags magiskt sätt ger maximal utdelning. Detta med tanke på att de endast är två medlemmar, sångaren och bassisten Dylan Desmond plus sångaren och trummisen Jesse Shreibman.  På tidigare plattor så har även Erik Moggridge från "Aerial Ruin" bidragit med sång men på denna platta lyser han med sin frånvaro. När jag jag i min övermodiga kaxighet föreslog för big boss Tannergren att jag skulle skriva om denna platta så tänkte jag efter en stund att nu har jag tagit mig vatten över huvudet. Hur närmar man sig ens en platta av denna magnitud?  "Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate" består av en låt "The Clandestine Gate" på nätta en timme, tjugotre minuter och femton sekunder. Med andra ord en värdig uppföljare till deras förra platta "Mirror Reaper" vars enda låt fak...

Ylva och Svempa pratar med Circular Ruin som är aktuella med en ny EP. Som vanligt blir det långt och djuplodande samtal inte bara om själva musiken utan även om allting som hör där till. 

  För det första: Blodtår är ett riktigt bra och snyggt bandnamn. För det andra: Det här bandet med det snygga namnet har levererat en inte helt oväntat stark fullängdare. Blodtår släppte i november 2021 en EP som jag minns var väldigt omtyckt och hyllad. Hade jag inför första lyssningen av ”Det förtegna förflutna” höga förhoppningar? Svar ja.  De nio låtarna inleds med en lite för starkt vikingmetaldoftande låt som får mig för en sekund att bli lite rädd. Jag behöver inte vara rädd speciellt länge för snabbt visar Blodtår att det bara var ett skrämselskott. Följande spår innehåller såklart blastbeats som sig bör men även ett melodispråk som håller ihop allt. Inget låter upprepade!  I och med dom svinsnygga låtstrukturerna fångar Blodtår öronens uppmärksamhet. Det melankoliska och starkt inspirerade av folktro gör text likväl som det instrumentala riktigt intressant. Spåret ”Den fördärvande sorgbundenheten” har alla ingredienser för en stark låt. ”Uttala d...

Det är 33 år sedan Mezzrows senaste, och hittills enda, skiva “Then came the killing” gavs ut. Den kom precis i slutfasen av thrashens storhetstid vilket är lite synd för av de band som spelade thrash metal i Sverige på den tiden var Mezzrow ett av de mer kompetenta. Med sin Bay Area-influerade thrash som hämtade kraften från band som Testament, Forbidden och Heathen så hade nog Mezzrow framtiden för sig egentligen om de hade släppt skivan något år tidigare.  Så att nu år 2023 sitta här med en splitter ny Mezzrowplatta känns rätt bra. Särskilt eftersom skivan “Summon thy demons” tar vid där föregångaren slutade fast med en uppdaterad ljudbild naturligtvis och ett modernt anslag. Men i botten hörs samma influenser och bandet återanvänder på ett elegant sätt känslan från thrashens guldår utan att det känns enbart som en nostalgitripp.  Låtarna på den här skivan är en mäktig samling. Här ryms både det hårda riffandet och de melodiska refrängerna vilket gör att helheten känns lätt...

Borlänges Dozer bildades redan 1995 och har fem fullängdare i bagaget. Dock så är det 15 år sedan Beyond Colossal släpptes som är deras senaste. Jag har märkligt nog ingen relation med Dozers tidigare material trots min fäbless för tung musik som har ökenvibbar. Lyckligtvis så är den skadan nu reparerad med råge efter att ha lyssnat igenom Drifting In The Endless Void otaliga gånger den senaste tiden. Varje gång med ett stort leende på mina läppar då detta är löjligt bra.  Plattan inleds med Mutation/Transformation som mer eller mindre direkt griper tag i dig och helt enkelt vägrar släppa sitt grepp. Du är fast i Dozers ökenlanskap där riffet och groovet är högsta lagen och det enda du kan göra som vanlig dödlig är att buga och dyrka, du har helt enkelt inget val och för den delen så vill du inget annat heller. När plattans tredje spår "Dust For Blood" når dina trummhinnor så är du nere för räkning. Plattans bästa spår enligt denna skribent. Skulle nog nästan vilja beskriva d...

Sju låtar fullt ös på drygt tio minuter. Historiskt sett är jag inte så bevandrad i den här genren, men har lyssnat en hel del på exempelvis Axe Rash och Bleachdrinker på senare tid. Och uppskattat det. För det är väl i genren powerviolence som Xiao kan placeras in? Dock med mer hardcore-riffande/partier. Som till exempel ”Europe must burn” som är en svinfet låt med stundtals galen fart, stundtals lite mer gung. Jävla bra låt. Sångerskan är angelägen, det känns på allvar minst sagt.  Xiao kommer från Stockholm, släppte debut EP:n Pain 2021 och består av fyra bandmedlemmar. Plattan Burn finns att köpa av Malmö-baserade Quarantine Records på vinyl. Gillar du stökig hardcorepunk och även typ vissa delar av Converge kommer du inte bli missnöjd. Det kan jag nästan lova.  / Johan Terrac BURN by XIAO

Ordet ”Hamartia” betyder fritt översatt ”att missa målet”.  Att göra just det, är ingenting Arvikas musikaliska kungar behöver oroa sig för. Ta tre färska låtar och en väldigt välgjord cover och paketera den snyggt och proffsigt.  Där har ni Tribulations kommande EP!  Välkända skräckdödsarna är i min mening tillbaka med det sound som jag har uppskattat allra mest under deras snart 20 åriga karriär.  Jag hade hoppats så mycket på att det skulle låta precis så där karaktäristiskt som det faktiskt gör vilket gjorde mig peppad och glad. ”Hamartia” inleder spåren med det som kittlar mig absolut mest med Tribulation; dom lekande, melodiska slingorna och gitarrsmekandet. ”Axis Mundi” är den stora kronjuvelen i det här släppet där sången som vanligt nästan spottas ut på ett njutningsfullt sätt. ”Hemoclysm” som för övrigt betyder ”en våldsam och blodig konflikt” avslutar det egenskriva från bandet och vilken vacker avslutning sen! Jag kan nästan känna dom mörka slöjorna runt ...

Det här är en skiva som består av två delar, eller EP´s om man så vill. Den första (El Miedo De Amar) släpptes redan förra året, och har varit en stor del av min lyssning sedan dess. Nu kommer sista delen (och andra EP´n) som tillsammans utgör debutalbumet El Miedo De Amar Pero Igual Lo Hago, som översatt via Google Translate betyder The fear of loving but I still do (hoppas det stämmer). För det första måste jag hylla såväl ambitionerna som pretentionerna med det här projektet. Den första delen känns som att man blivit tappad rakt ned i en avgrund, och i den andra lyfts man sakta upp ur densamma. Rädslan för att bli kär, men att ändå våga bli det.  I den värld som Maulen (Carlos Ibarra) skapat leds lyssnaren in i en dimension som utgörs av olika röster, uttryck och språk - vilket (för mig) gör att musiken ställs helt i centrum – och rösterna och de olika språken blir som instrument som bidrar till helhetsupplevelsen, istället för att ta över den (som det så ofta är). Och rent musi...

  Vad får du om du tar en handfull veteraner från den Svenska dödsmetallscenen och släpper in dem i Sunlight studio med nestorn Tomas Skogsberg bakom spakarna? Jag antar att du kan gissa svaret. En platta som fullkomligt dryper av Svensk dödsmetall ala tidigt 90-tal. Är det inte något som tilltalar dig så är denna platta absolut inget jag rekommenderar.  Skulle det dock vara så att du har plattor såsom "Left hand path" eller Like an ever flowing stream" i din skivsamling och de fortfarande snurrar på din skivtallrik lite då och då så tycker jag verkligen att du bör kolla upp "Doomsday & Salvation" av The Grifted. Medlemmarna i The Grifted är rutinerade herrar med ett förflutet ifrån band som Tiamat, Septic Grave, Mr Death och en drös band till. Som grädde på moset så sköts dödsrosslandet med bravur av Jocke Lindström. Jag personligen har knappt vaknat upp från den vrålknockout som han levererade på Childs debutplatta tidigare i år och här gör han ännu en st...

Under 2023 kommer Black Birch släppa en låt varje månad. Ett koncept som både är innovativt och som håller lyssnaren i ett spännande grepp. Ett spännande beroende skulle jag till och med säga. Dom två personerna som är Black Birch är Gina och Ulf; troligen det coolaste paret just nu. För mig låter det som en dröm att få skapa magiskt bra black metal med sin partner i sitt eget hem. Enligt egen utsago är det enklare och mer tillgängligt att snabbt ta beslut i processen med att få till nya låtar och även kanske en jäkligt fin parterapi på ett vis. I skrivande stund har duon släppt tre av dom tolv låtarna som kommer under året. ”Weak”, ”Fallen” och ”Scour” är en otrolig trio av mörker och svärta med fräsch black metal utan att för den delen vara tillrättalagd eller polerad. Soundet med snabba och dyra gitarrslingor tillsammans med Ginas underbara, nästan ångestladdade röst är en perfekt kombo.  Rösten och sången ska helst låta som en rutten kråka, även det enligt paret själva. Jag har...

Svempa och Ylva tar ett snack med Carlos, som ni hört tidigare i Heavy Undergrounds podcast, om hans projekt Maulén som handlar om att skapa gränslös musik både genremässigt och geografiskt. 

Jag ska börja med att vara helt ärlig; jag är inte något diehard-fan av Enslaved. Dock finns det väldigt mycket som tilltalar mig i deras musik.  Nysläppta Heimdal bjuder på både berg- och dalbana samt en musikalisk resa i ett varierat landskap. Efter 16 stycken fullängdare sedan 1991 kan man inte annat än lyfta på hatten inför dessa veteraner. Norrmännen blandar rensång, growl, vackra melodier, industri, folkmusik och tunga partier av black metal som gör att jag verkligen känner som om jag åker med på en resa. Otroligt klyschigt men dock helt relevant i det här sammanhanget. Dom ibland väldigt ombytliga delarna i en och samma låt görs sömlöst och är inte alls irriterande. Alla låtar är unika och har sin helt egen känsla. Man behöver inte lyssna länge för att förstå att dom här medlemmarna är mästare på det dom gör. Som lyssnare hoppar du in i berg- och dalbanans ena vagnar och åker med på en 48 minuter lång färd distribuerad över 7 stycken låtar. Sista låten med samma namn som alb...

Älskade Eskilstuna! Jag har en rätt personlig koppling till stadens mer experimentella musikscen som sträcker sig bortom Kent och Yvonne så jag kanske är part i målet här men jag är inte ett dugg förvånad över att industristaden ständigt producerar ny intressant musik som spränger gränser. Anders Bergström and Thomas Wahlström har sina rötter i punkscenen och spelar nu mer en sorts postpunk med starka elektroniska inslag. Och på “Quint” är de förstärkta av saxofonisten och nestorn inom stadens jazzscen Stefan Wistrand (The Electric MZ, WRQ, Memento Mori med fler) som ger musiken ytterligare en spännande dimension.  Stundtals är det elektroniskt och monotont och ibland är det fjäderlätt jazzrock, allt med en punkig spoken word-attityd i sången som säger till dig att den här musiken egentligen skiter i allt vad genrer är. Det hela är magiskt och jag har efter ett otal genomlyssningar inte tröttnat än. Det här är bandets sjunde släpp och jag tycker nog bandet nu hittat ett uttryck som...

På uppföljaren till 2020 års “Doom country” fortsätter en av landets bästa röster och det alltid fantastiska Tonbruket att utforska ljudlandskap som pendlar mellan jazz, country, noise och gotisk blues. Redan efter den första genomlyssningen inser man att konstellationen överträffat sig själva med råge. Christian Kjellvander sjunger vackrare än någonsin och har sitt röstläge någonstans mellan Nick Cave och Leonard Cohen. Inte bara i ton utan även i texter och allmän känsla. Den är malmklingande och passar perfekt in i Tonbrukets ibland återhållsamma vackra musik och ibland mer esoteriska exkursioner i frijazzens förlovade land.  Fem låtar på drygt 40 minuter skvallrar om att låtlängderna är väl tilltagna och i och med det tillåts utforskande av stämningar och känslor i stor utsträckning och fasta låtstruktirer får stå tillbaka. Är det svårlyssnat? Nej inte alls. Snarare intresseväckande och uppslukande. Och jag hoppas att de fortsätter sin resa tillsammans på minst en skiva till fö...

VAK är tillbaka med en ny singel efter tre års tystnad. Detta Stockholmsband torde ju inte vara obekant för de flesta då de har två finfina fullängdare bakom sig. Den självbetitlade debuten från 2015 och Loud Wind som kom fyra år senare. Bägge dessa alster bjuder på progressiv sludge med tydliga post-metal inslag. Med andra ord så kan det mesta hända och gör också det. Detta visar sig inte minst på denna singel. Första spåret heter "Panorama" och är en rätt så brutal historia på dryga tre minuter. Tunga bombastiska och brutala riff och en uppenbart arg Jesper Skarin vrålar fram "The awakening is sinister". Det utan tvekan exakt det han menar! Man tvivlar inte en sekund. En brutal och härlig start på singeln med andra ord. Andra spåret "The Map" är då något helt annat än öppningsspåret. Det är en långsam och tung best på dryga sju minuter. Här kommer deras proggresiva post-metal influenser fram och blir tydliga. De dryga sju minuterna passerar snabbt förbi ...

  Ny platta med den sammansatta gruppen Fake names. Stjärnglans finns, i alla fall inom punkvärlden, med Brian Baker (Minor Threat, Bad Religion etc) och svenske Dennis Lyxzén på sång. Dessutom släppt på Epitaph, så på förhand känns förutsättningarna lovande. Tio låtar på straxt under halvtimmen är vad som erbjuds. Jag tyckte att den var intetsägande till en början, men att vissa av låtarna växer med tiden. Stundtals punkrock som får mig att tänka på Down By Law eller Hot Water Music, och det gillar jag ju, medan andra delar av skivan präglas av ett lägre tempo. Ska det hamna i en någon slags genre så kanske punkrock möter powerpop med influenser av garagerock/punk kan vara rätt benämning? Tre låtar som jag diggar och kommer lyssna på igen är Expendables, Don´t blame yourself och Damage done. / Johan Terrac

Vi gör en lite utblick till vårt grannland Finland och bandet Swarm som besökte Svempa och Cries From The Underworld för att prata om bandet och musiken de gör. 

Förra året firade Bastard Grave 10 år i dödsmetallens tjänst. Att vi inte fick fira tillsammans med dom via ”Vortex of Disgust” redan då, utan fick vänta ett år kan jag förlåta dom för; albumet är ju en grymt stabil present till oss. Helsingborgarna har tidigare givit ut två fullisar 2015 och 2019 så tidsspannet på fyra år verkar vara deras arbetsform. Albumet som släpptes den 10 mars har gått varm här hemma på grund av att jag verkligen gillar det brutala och tunga som Bastard Grave ger. Simple as that! Det är väldigt sällan eller faktiskt aldrig jag tackar nej till mörk, djup growl tillsammans med släpiga men samtidigt nerviga gitarrer. Lägg på dubbeltramp på dom tidigare delarna och jag är mentalt på ett riktigt mysigt ställe. Låtarna ”Hunger to Devour” och ”Eternal Decomposition” håller jag högst av dom åtta spår vi får under 39 minuter. Det finns ingen riktig avstickare i mitt tycke som omkullkastar mig av förvåning. Som sagt är det ett stabilt album med bra hushålls-döds.  Ja...

Uppsala har ju en fin tradition av hårdare metal inte bara på grund av band som Watain och Misery Loves Co utan i min bok snarare för thrashlegender som Midas Touch. Och det är den traditionen som Morphetik försvarar med den äran på sin andra fullängdare.  För här bjuds det på riktigt kompetent thrash metal i samma skola som 80-talet bjöd på i Europa och främst i Västtyskland. Det ekar av Kreator på de tio spåren vilket bara kan ses som positivt. Jag har noterat att just den här ådran av thrash är stark just nu bland yngre svenska band vilket är befriande med tanke på att många har tittat mot den amerikanska västkusten historiskt sett.  Men här är det med andra ord fullt ställ från start till slut med riktigt ilsken thrash metal där riffen är rakbladsvassa och tempot är högt. En kritisk punkt i all bra thrash är sången som i modern tid mer har gemensamt med death metal än heavy metal vilket jag inte riktigt gillar. Vokalisten Julian Bellenox balanserar dock exakt på gränsen oc...

Jag har fått för mig att bandet vill radera ”Synd” och bara heta Kardinalen framöver?  Hur som helst,så har bandet släppt ett femte album nyligen innehållande tio spår som sträcker sig över en dryg halvtimme. Ljudbild, tempo och övrigt upplägg skvallrar omgående att bandet ligger på Second Class Kids. Bolaget som måste ses som landets mest aktuella och största inom svenskspråkig punk i dagsläget. Känns minst sagt proffsigt och seriöst. Bandet spelar punk. Både musik och texter faller perfekt in i mallen för vad man kan förvänta sig av ett punkband. Viktiga och allvarsamma teman som samhällsproblem, ens egna tillkortakommanden och mående, samt rasism/diskriminering avhandlas. På ett riktigt bra sätt måste jag säga. Hela plattan känns (samtliga spår) stimulerande och man tröttnar inte. Jag hade faktiskt önskat att den innehåll ytterligare ett par låtar. Man tröttnar inte, låtarna känns varierande i uppbyggnaden. Ingen utfyllnad alltså och samtliga är bra nog för att finnas med på pla...

Svempa tog ett allvarligt snack med Vidro. Bandet är aktuella med turnéer både i Sverige, europa och USA och med den senaste skivan "Glöd".

Heavy Underground har en spellista där Magnus Tannergren och Svempa Alveving lägger upp ny musik som du bör ha koll på. I skrivade stund 196 låtar fördelade på 12 timmar. 

Jag kommer ihåg mitt första möte med Orochen. Jag satt på ett tåg på väg mot Göteborg och surfade planlöst på nätet. Snubblar in på Suicide Records hemsida och läser om ett band vid namn Orochen. Blir mer än nyfiken då jag läser vidare vad deras musik och texter handlar om. Den förmedlade en världsbild som jag verkligen delar. Efter det tog det inte många sekunder innan Tylacine EP’n fyllde mina öron och givetvis så var både den och den kommande fullängdaren Anthroposcenic beställda inom kort. Båda vinylerna har spelats flitigt hemma hos mig sedan dess.  Den nyss släppta EP’n Wastelands är tråkigt nog de två sista livstecken vi får från detta band, dock så är det ett avslut som heter duga. Man ska ju sluta på topp brukar det heta och det är precis vad Orochen gör.  Wastelands består av två spår som de tydligen inte hann få klar till Anthroposcenic. Inledande Wastelands är det kargare och hårdare spåret med underbart härligt gästvrål från Christian Bonnesen. Hans arga pipa är e...

  Maniak är som en perfekt blandad grogg. Innehållande stommen av thrash-element som stöpts i speed, med en stänk av lite black.  Jag fångade upp bandet förra året via sociala medier och bandet hade då enbart fått ut en demo (Deathleicher) som visade sig vara magiskt bra. Maniak kommer ifrån Falun där det även kommer andra band såsom Ett Dödens Maskineri, Coalgarden, In Mourning och DRÖÖG. Det är svårt att hitta en favorit ibland dessa låtar. Jag är lite av den karaktären att jag lyssnar på en skiva från början till slut och här håller alla låtar samma höga kvalitet med ett galet driv. Jag ger denna platta kvalitetsstämpeln mosh-pit approved.  Jag förväntade mig att detta släpp skulle hålla minst samma kvalitet som föregående demon. Det gör den och jag ser fram emot mer musik ifrån Maniak. //Johan Hjertzell

  Jag tror att jag attraheras mest av mörkret på de här skivan. Eller snarare hur det glimrar i mörkret av tung elektronisk musik som blandas upp av en del riot grrrl-punk och darkwave. Tess de la Cour har lyckats med att skapa ett väldigt vackert ljudlanskap för sitt Memoria på det andra fullängdssläppet.  Jag vet egentligen för lite om sådan här musik för att kunna göra några rättvisa jämförelser så jag går bara på den känsla som förmedlas. Det är en filmisk känsla som omger hela plattan och musiken tar dig som lyssnare med in i en värld som känns både som en ödslig skog och som ett regnig Berlin. Och Tess de la Cours röst är ömsom vacker och ömsom vass som ett rakblad. Ibland tänker jag på The Knife och ibland på Kathleen Hannah men mest tänker jag på hur bra allting smälter samman till en vacker helhet. För trots sina vassa kanter och djupa mörker är den här skivan kanske mest vacker så som den bara är på grund av en musikalisk ärlighet. En skiva att upptäcka om och om ...

Någon gång per år släpps det album som lämnar mig helt mind blown och ofta så fängslas jag direkt. Med precis den förklaringen vill jag uppmana er alla till att så snart ni bara kan, lyssna på Wretched Fates andra fullängdare ”Carnal Heresy”. När mästerverket ”Fleshletting” släppets 2019 var jag redan då väldigt imponerad av soundet och dom tunga låtarna. Efter att ha lyssnat igenom och njutit av ”Carnal Heresy” ett otal gånger så kan jag inte tycka annat än att det låter lika bra men samtidigt olika från debuten. Låt mig förklara; tyngden och texterna har klivit upp ett ordentligt snäpp och det hörs väldigt väl att till exempel Adrian Selmani har jobbat på hanteringen av rösten som nu låter extra prima. En smart intervjukollega (Svempa) sa väldigt målande att ”ni har trimmat bort onödigt kött från förra skivan”, vilket förklarar spot on hur utvecklingen har gått framåt för Wretched Fate. Nio stycken låtar bjuder upp till en önskan av att omgående få se och höra grabbarna live igen. De...

En välbehövlig vitamininjektion i den svenska musikscenen skulle jag nog kalla Dulls ankomst. Debutplattan är ett statement för gitarrdriven alternativrock där influenser från Sonic Youths poppigare alster och mycket annat från samma skola från både 90- och 2000-tal hedras. Det är svårt att inte ryckas med i den frenetiska musiken som i stort sett ställer sig mitt framför ditt ansikte och tvingar dig att lyssna. Och sämre saker kan man spendera sin tid med faktiskt än att lyssna på Dull. Canan Rosén och hennes vänner har hittat ett punkigt driv med starka melodier och lägg därtill förpackat i en snygg estetik i omslag och bilder. Allt skänker en genomtänkt helhetskänsla som gör det svårt att tro att det här bandet bara hållit på i ett par år. Men å andra sidan är ju ingen av medlemmarna några främlingar i rockmusikkretsar. Dulls debut är ett extremt kompetent kvitto på det. /Magnus Tannergren Dive Deep Down by DULL

  Klastos bildades 2020 och härstammar från Östergötland. De har tidigate släppt en EP vid namn "Silver God" så "Rat King" är deras andra släpp. Denna andra EP är i mitt tycke ett rejält kliv framåt om jag jämför med deras första och den bjuder på tre finfina tunga sludgiga dängor med massa fuzz som sitter som ett smäck. Nästan direkt så börjar nacken att gunga med i takten och händerna börjar trumma med. Tung slugig och skitig rock med lika delar NOLA sludge och High on Fire är vad Klastos bjuder på och sångaren Eric Jensen har en raspig röst som för tankarna till en mer sansad Matt Pike.  Alla tre spåren på Rat King är riktigt bra så jag har svårt att välja ut någon favorit. Efter att ha lyssnat igenom dessa tre spår ett par gånger så kan jag bara konstatera att jag utan att blinka skulle lägga in en förhandsbeställning på en fullängdare direkt då det känns som att Klastos är mer än redo för det. RAT KING by Klastos

Per Nordmark har ett gediget förflutet i band som Fireside och Breach och nu kommer hans andra plattan där Nordmark gjort allting själv från komposition till spelandet som den studioräv han är. Och resultatet är både oväntat och ganska briljant.  Det är svårt att bestämma vad det här är för sorts djur rent musikaliskt. Det härs spår av alternativ rock, elektronisk musik, kanske lite svartrock och någonstans i botten finns säkert ett hardcorearv och ett 90-talsspöke. Men resultatet blir helt unikt och med Nordmarks röst som låter som en kombination av Nick Cave, Jarvis Cocker och Peter Steele ovanpå det så är detta någonting fullständigt lysande.  Det finns inte en enda transportsträcka på skivan och låtsnickeriet är intrikat och elegant. Det finns en närvaro som till stor del beror på de personliga texterna som handlar om den tillvaro vi människor lever i som kompletterar musiken. Men skivan största kvalitet är nog den gränslösa blandningen av musikgenrer. Det skapar en väldig...

  Ett samtal om country och goth, om Coffinshakers och Underground Fire  och mycket mer med Rob Coffinshaker bjuds det på när Ylva och Svempa liveintervjuar på Instagram i Cries From The Underworld. Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Last Legion, kvartetten från Skövde, har en väldigt tydlig linje i deras texter och musik.  Här är det strid, krig och misär som uteslutande berörs på tidigare demos och den EP som kom ut 2021. Man kan kanske ha åsikter om att ett band håller så hårt i en specifik linje men varför inte?  Om det funkar och man som bandmedlemmar känner att man har och får inspiration till texter och artwork med mera från detta ämne så tycker jag att man såklart ska köra på med det. Det funkar ju ypperligt för både större och mindre stora band. MÖP-metal är ju allra högsta grad en populär genre och just döds-genren lever ju på texter om tragik och människans förfall. Nu är det då dags för första fullängdsalbumet ” Metall, blod och aska” som även det innehåller det tydliga temat. Vi lyssnare har redan bjudits på två stycken singlar från kommande album; ”Mänskligt avfall” och titelspåret ”Metall, blod och aska”.   Låten ”122” visste jag faktiskt på förhand vad den garanterat skulle handla...