Heavy Underground

Det är sommar och redaktionen tar lite ledigt. Sparsamt med uppdateringar och poddar men vi uppdaterar Heavy Undergrounds Release Radar hela sommaren. Man måste ju ha koll på ny musik även om solen skiner. 

Vampire kommer från Australien och spelar hård anarkopunk. Jo jag vet att denna platta släpptes förra året men den europeiska utgåvan av plattan släpptes rätt nyligen av Phobia och Discos Enfermos. Å då jag betecknar detta som en riktig juvel som många borde upptäcka så känns det fullt rimligt att skriva om den. Denna platta har letat sig in i mitt hjärta och där borrat sig fast. Vampire gömmer sig inte bakom något. Vi har tre medlemmar som spelar gitarr, bas och trummor. De delar alla på sången även om gitarristen Swift gör grovjobbet. Det finns inget som är elegant eller någon form av finlir. Det är enkelt, smutsigt och rått och framförallt framfört med ett stort hjärta och massiva mängder passion. Tro mig, det känns när man hör ”What seems forever can be broken”. Sången är intensiv och arg och givetvis texterna likaså. Produktionen är lika naken och rå som musiken kräver. Det känns som att den lika gärna skulle kunnat kommit ut på 80-talet. Hade jag upptäckt denna pärla förra året s...

Ibland händer allting på en gång. Här kommer en liten dagbok från en vecka som innehöll allt från grindcore, skateparker och festivaler. Tisdag Vaknar alldeles för tidigt. Äter frukost och åker till jobbet. En dag präglad av möten och av tråkiga kommunala sysslor. Klockan slår 15 och jag hoppar in i bilen och sätter kurs mot Stockholm och Slaktkyrkan för ikväll ska jag se Carcass. Det regnar ymnigt. I Solna tar det stopp på E4:an. Hamnar mitt i rusningstrafiken och bilkön slingrar sig långsamt genom centrala huvudstaden. Anländer till Globenområdet och parkerar bilen. Youtubern, DJ:n och influencern Svempa möter upp på ett lokalt thaihak. Det var för länge sedan vi sågs. Vi pratar om livet och vad som hänt sedan sist.  Vi tar oss till Slaktkyrkan. Det är redan trångt när förbandet Toxemia manglar på som bäst. Vi håller oss i bakgrunden men när det drar ihop sig för huvudakten ställer vi oss längre fram. Carcass går på och det är svinbra naturligtvis. Fem minuter in ställer sig en ...

Aftermath kommer från Umeå. De spelar stenchcore med en hel del d-takt. Tänk ett Swordwielder med lite extra smuts och tyngd så vet ni vilka trakter vi rör oss i. Detta är deras debutfullängdare med sedan tidigare finns tiotummaren ”Garbage Day” som ju var väldigt lovande. Ni som gillade den kommer med största sannolikhet inte bli besvikna på ”The Cutting Begins”. Den värld som Aftermath presenterar är ingen vacker sådan. Girighet, konsumtion, krig och fundamentalistisk religon härskar världen och de som har mest styr. Låttitlar som ”City of the living debt” och ”When birds sing on more” målar ingen vacker världsbild. Det är ömsom tungt och ömsom snabb d-takt och Tim Svanbergs mörka rosslande stämma predikar med stor intensitet den dystra världsbilden. Jag gillar skarpt ”The Cutting Begins” och tycker den är en alldeles strålande debutplatta. Det är en platta som växer på dig ju mer du lyssnar på den och sådana plattor brukar ju hålla över tid. Vinylen skaffar du enklast i Sverige från...

  Det är en svindlande tanke att ett brittiskt anorkopunkinfluerat grindcoreband som bildades för 40 år sedan fortfarande turnerar världen runt 2025. Och att Carcass fortfarande krossar de flesta av banden de influerat under alla dessa år är fascinerande. För det finns inte många som ens är i närheten av den intensitet Carcass bjuder på den här regniga junikvällen i Stockholm. Det var länge sedan sångaren och basisten Jeff Walker klippte av sig dreadlocksen och nu mer ser han mest ut som en brittisk charterturist i sin vita kortärmade skjorta och välansade frisyr. Men så fort han öppnar munnen och levererar growl så som det ska låta ändras det leende ansiktsuttrycket till Charles Mansons mimik. Och bredvid honom struttar gitarristen och parhästen Bill Steer runt i en sort mysdans samtidigt som de stilbildande riffen manglas ut med skalpellprecision. Ungdomarna Daniel Wilding på trummor och James Blackford på gitarr skulle kunna vara bifigurer här men är onekligen en stor del i den ...

  Kommande vecka spelar grindcorelegenderna Carcass i Göteborg och Stockholm. Ett band som från början provocerade med sin aningen magstarka estetik där bildcollage med likdelar och djurkadaver prydde omslagen och texterna mer påminde om obduktionsprotokoll.  Jag minns när jag hörde bandet för första gången. Det var i kölvattnet efter att Napalm Death stormat in i mitt liv 1987 och man började botanisera i skivbolaget Earaches katalog. Skivan “Symphonies of sickness” inköptes på Skivbörsen i Västerås som bjöd på en köttig estetisk upplevelse när man öppnade gatefolden.  Och musiken var så primal. Gitarrerna lät bokstavligen som köttkvarnar och Jeff Walkers röst var mer av ett gurgel från ett varfyllt sår. Det lät så fruktansvärt hårt och coolt. Jag älskar fortfarande den där skivan.   Snorting the stench of latent effluvium And maturing damp fumes This foul menage forces tears to your eyes As the corpse's gas are exhumed.... - “Reek of putrefaction” För att skri...

Bildat för över 20 år sedan och bestående av folk från bland annat Acid Ape så har Bacon Wagon varit mer eller mindre aktiva. Så det är först nu som fullängdaren kommer. Man ska bida sin tid.  Det här är makalöst stökig noiserock. Det är smutsigt och oborstat utan avslipade kanter. Det känns som en sorts antiproduktion ljudmässigt men samtidigt låter det extremt bra och det är exakt så här man vill ha sin noise.  Samtidigt är det otroligt charmigt och kanske framförallt roligt att lyssna på med texter som avhandlar både livets mörka sidor, absurda livsöden men också mer banala saker som brunsås. Lägg därtill ett omslag som är en perfekt illustration av hur Bacon Wagon låter på den här skivan.  Så gillar du noiserock är den här skivan kanske sommarens höjdpunkt.   /Magnus Tannergren TRAUMA CAKE by BACON WAGON

För mig började det som för många andra med “Dirty” 1992. Sonic Youth får en hit i kölvattnet av Nirvana och alternativrockens segertåg. “100%” är bandets signaturmelodi. Jag älskar fortfarande den skivan.  Jag ägnar inte så mycket intresse för bandet efter det. Snabbspola fram till 1998. Jag läser en lång intervju med Thurston Moore och Kim Gordon i tidningen Pop som Fredrik Strage skrev. De släpper “A thousand leaves” Och då händer det. Det är den magiska nyckeln som får mig att upptäcka de tre övriga plattorna de släppte på 90-talet. Och det är åren 1990-1998 ligger mig varmt om hjärtat.   Men det finns ju naturligtvis mycket mer att prata om när det gäller Sonic Youth. Därför har vi Mikael Tuominen från Kungens män och fotografen Henrik Bergstedt som båda är ett stort fan av bandet som gäster.  Det blir en dryg timmes snack om varför vi gillar Sonic Youth, de enskilda medlemmarna, vad det är i musiken som är unikt, de tre årtionden som bandet släppte skivor, vilk...

  Tänker att rimligen så borde inte Exploatör behöva någon närmare presentation för de flesta. Men sedan så tänker jag att det finns ju faktiskt yngre punkare som ivrigt gräver i den hårda punkmyllan i jakt på nya juveler som bara väntar på att vaskas fram. En sådan glimrande juvel är ju faktiskt Exploatör. Man kan kortfattat säga att bandet består av luttrade punkrävar med ett cv som är lika tjock som Svea rikes lagbok. Det som dessa herrar inte vet om punk är helt enkelt inte värt att veta.  Att medlemmarna i Exploatörs hjärta tickar i d-takt håller jag för högst sannolikt. På denna deras fjärde fullängdare är det mesta sig likt. Har man fulländat receptet så vill man ju heller inte avvika för mycket från det. Medryckande riff, d-takt, hardcore i den äldre skolan skojar man liksom inte bort. Det är hårt men samtidigt ändå svängigt och det är ljuv musik för mina öron. Lägg där till Poffens karaktäristiska stämma. Hårda smockor utdelas både uppåt och högerut precis som bra p...

Den 30 maj släpptes The Haunteds tionde studioalbum ut till allmänheten för att berika våra öron. Samtidigt som jag känner igen riffen och det karaktäristiska soundet som är tydligt för bandet så hör jag även nya tag. Kombon av detta får mig att se Songs of Last Resort som ett kärleksbarn från dom tre första albumen i Haunteds diskografi (The Haunted, The Haunted made me do it, One Kill Wonder). Det är både en ynnest och med genuin glädje som jag skriver den här recensionen men andra sidan av myntet bjuder på ett eget krav av att skriva en riktigt bra samling ord eftersom bandet ligger mig ofantligt varmt om hjärtat. När jag aktningsfullt gör min första genomlyssning av skivan så kan jag snabbt konstatera att gubbarna kan än! Med besked. Än en gång övertygas jag om att Adrian Erlandsson måste vara en omänsklig skapelse så som han blastar och bankar på trummorna och att Marco Aros röst absolut inte på något sätt har försämrats under åren. Alla vocals är mäktiga och starka. Tvärtemot vad...

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet: Musiken med banden som ett litet skivbolag i Köping som hette Birdnest Records släppte. Jag minns hur det var att inse att det fanns band som sjöng om det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna i baksätet med en back Norrlands Silver till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna med DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna, även om ma...