Heavy Underground

  Det är mycket snack om nepo babys nu. Allts barn till kändisar som har en räkmacka in i till exempel musikbranschen. Huruvida Violet Grohl har åkt snålskjuts på sin pappas namn vet jag inte men kanske underlättar det att ha en far som spelar i Foo Fighters och är föredetta grungeikon. Allt annat skulle vara konstigt. Intressant att notera är också att det finns en mindre armé av just döttrar till 90-talets stora band där ute som på något sätt gör lite väsen av sig. De heter saker som Vedder, Cobain och Cornell i efternamn bland annat och nu när de är i 20-årsåldern så börjar saker hända med kreativa livsval antar jag. Spännande är det och jag skulle gärna se ett rundabordssamtal där man samlar ihop dem och frågar hur det har varit att växa upp i den här miljön.  Nåväl. Violet Grohl har nu släppt sin debut och jag hade egentligen inga som helst förväntningar. Men jag blev positivt överraskad. Det är 31 minuter alternativ pop/rock som tydlig bär spår av 90-talets stora altrock...

Mina fingrar är stela, och hjärnan är långsam då senast jag skrev någonting här var i samband med Viva Sounds i november förra året. Men om det är någonting som kan mullra upp mig från min skriva om skivträda så är det Monolord. Jag kommer ihåg när jag såg Monolord på Truckstop Alaska anno ca 2017. Ett gigg som fullständigt fick mig att hoppa ned i deras sotstänkta ljudbild, och gjorde mig till stonerrockare på heltid (under en period). Så ett viktigt band, som jag under ganska lång tid helt trodde hade försvunnit från världens spretiga musikkarta. Men nu är dom alltså tillbaka med sitt sjätte (om jag räknat rätt) album Neverending som släpps 29 maj på Relapse. Och den här skivan slår mig med överraskning på ganska många plan. Om det är för att den är inspelad, producerad och mixad av legendaren Sylvia Massy (med fler referenser än som går att nämna här under bältet), för att skivan är väldigt annorlunda i sin musikaliska helhet jämfört med tidigare album (älskar flirtarna med självkla...

  Grindcore, denna extrema musikstil som för de allra flesta människor är fullständigt olyssningsbar. Men för andra är helt underbar. Jag tillhör den senare kategorin människor. Jag måste säga att jag känner mig en smula priviligerad då svenska band på senare tid spottat ur sig den ena grindjuvelen efter den andra. Så det känns som att det är peakgrind i vårt avlånga land just nu. Så det är ju helt självklart att Gadget släpper nytt. Detta underbara band som fått en nytändning efter att Emilia Henriksson och Kristofer Jankarls blivit fasta medlemmar. Har sett denna nya sättning live ett par gånger och de levererar stordåd varje gång.  Så vad vi har här är en ensidig plattan med sju nya låtar och en nyinspelning av en gammal. Vi snackar ju grind så de flesta låtarna håller sig kring minuten. Det är snabbt, våldsamt, skoningslöst och alldeles, alldeles underbart. Emilia skapar stordåd bakom mikrofonen och har en röst som passar Gadget musik som handen i handsken.  Plattan i...

När ett band har en replik från Sällskapsresan 1 med i ett låtintro, ja då hookar man Sjöstrand rätt snabbt. Med det sagt så går vi direkt in på recensionen. The Calling from the Depth är ett album som känns som om det stiger upp ur en mörk, tidlös klyfta och drar lyssnaren med sig ner i djupet. Fayenne bygger sin musik på en grund av klassisk nordisk black metal, men det som gör skivan intressant är hur de låter traditionen möta en modernare känsla för atmosfär och dynamik. Produktionen är rå utan att vara slarvig; gitarrerna ligger som en iskall vägg, trummorna driver framåt med en nästan rituell intensitet och sången skär genom ljudbilden som en röst från något uråldrigt och oförsonligt.  Tematiskt kretsar albumet kring Leviathan som både skapare och förgörare, och den mytologiska tyngden genomsyrar musiken snarare än att bara ligga i texterna. Det är ett album som arbetar med stämning lika mycket som med riff och Fayenne lyckas skapa en känsla av resa snarare än en samling ensk...

Jag har ju tidigare skrivit om både den självbetitlade debutplattan från ALARM! och sjuan ”Heavy on the heart”. Båda har verkligen fallit mig på läppen då ALARM! spelar hardcore i den högre skolan. Så när big boss Tannergren frågade om jag ville skriva om deras nya platta så var svaret givetvis ja. Det första som slår mig när jag lyssnat igenom ”Failure by design” är att jag upplever ett lite mer förbannat ALARM! vilket bara gör gott men det är även ett mer sammansvetsat band som funnit sina platser och denna platta flyter på bättre än debuten. De tio spåren passar verkligen ihop och tillsammans så känns ”Failure by design” mer som ett album än vad debutverket gjorde. Topparna är många men just när jag skriver dessa rader så ljuder ”Chaotic system” ur mina högtalare. En riktig höjdare! Gillar du välspelad och förbannad hardcore så är det nog svårt att hitta en bättre platta än denna just nu. ALARM! har med sin andra platta skapat en riktig hardcorejuvel som kommer att vara bland toppar...

Demian, Tallroth och Meyerson bjöd på en magisk kväll när de gästade Centralteatern i Gävle på lördagskvällen. Med en helt ny platta i bagaget är dessa herrar just nu ute på ett segertåg genom landet, och ingen kan vara besviken på vad de levererar. För min egen del började det i mitten av -90 talet, då jag fick för mig att köpa en CD med Lars Demian, ”Man får vara glad att man inte är död” hette den och förmodligen var det titel som lät häftig som gjorde att jag inhandlade den. Utan att egentligen veta vad det var så laddades CD-spelaren, och där var jag fast, and the rest is history….. Däremot har jag inte lyckats pricka in någon spelning, förrän nu. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Men nu är Demian tillbaka, tillsammans med David Tallroth och Love Meyerson har han släppt plattan ”Vem e de som bestämmer”, en lätt ironisk och samhällskritisk sak, helt enkelt en platta som ligger rätt i tiden. Och med just den plattan som grund så har man också ge...

  Vad vill man helst ha en valborgsmässoafton? Alkohol, grilla eller frysa vid en brasa? Inget av dom går upp mot förbaskat bra livemusik. På DIY-stället Verket i Umeå arrades det Rockaganda på torsdagskvällen. En trio av band som alla gick i stonern, rockens och fuzzens tecken.  Först ut och med en grym kapacitet att få lokalen att svänga var Malgomaj. 70-tals rock när den är som bäst som för kvällen var en trio istället för kvartett. Bongolirandet fick hoppas över eftersom instrumentansvarige hade ena armen i mitella. Resterande medlemmar fixade spelningen med bravur och eldade verkligen igång evenemanget. Att vi bjussades på tre nya, ej ännu inspelade låtar, kändes lyxigt. Andra bandet ut var I Am Low. Precis som Malgomaj kommer dom också från Umeå. Som ni förstår är scenen stark i min stad vilket känns otroligt roligt. Trion bjöd oss på sväng med härlig basgång. Spellokalen fylldes på rejält när det var deras tur och undertecknad i skinnjacka befarade en kommande attack av...

Idag blir det inte heavy, utan undersökande på det som håller på att hoppa upp och slå sig fri från underjorden. Nämligen Göteborgs allra senaste fenomen, Valter Nilsson. Jag upptäckte Valter Nilsson genom låten "Jerry", en gubbsvängesque låt med Alf Robertson feeling, som från ingenstans hördes ur kontorshögtalarna, på puben och spreds som en löpeld i samtal runtomkring mig. Och snarbliven gubbe som jag är, har jag alltid lyckats missa musikfenomen som händer omkring mig. Antingen har jag varit för sur, för ung, för gammal eller inte förstått storheten i någon tills den passerat revy och antingen exploderat, eller imploderat. Dagen till ära lyser solen, och jag hittar en plats på en uteservering och dricker öl i solen tillsammans med några vänner (vi pratar om författarskap, hemsidor och AI). Får reda på att bröllopsligan också ska till Pustervik. Så möter upp dom, och alla är taggade. Någon i ligan säger att dom knappt hört Valter Nilsson, en annan säger att hon ska sjunga ...

Det här är en text som kommer att framstå som otroligt nostalgisk och som om den är skriven av någon som tycker att allting var bättre förr. Och det kommer att framstå så för att det är precis så det ligger till. Spola tillbaka bandet (en referens ingen under 40 kan relatera till längre) till tidigt 90-tal. Berlinmuren hade fallit några år tidigare. Nirvana hade ändrat musikhistoriens riktning och Sverige hade fått både kommersiell radio och TV. Var man ung tittade man på MTV för att upptäcka ny musik.  Plötsligt dök det upp en TV-kanal som svarade mot allting som Generation X, den ironiska generationen, ville ha: ZTV. En kanal som var mer än en musikkanal på svenska. Det var en TV-kanal som speglade hela känslan i ungdomskulturen just då. Aningen kaosartad i sitt innehåll och med noll budget skapades säregna humorprogram, livesända talkshows från hustak, maratonsändningar från Hultsfredsfestivalen och mystisk natt-TV. Allt under ledning av folk i ens egen ålder som Sven Hallberg, ...

Allt låter som det brukar. Inga egentliga nyheter rent musikaliskt. Men som vi vet så är ingenting som vanligt eller som det brukar för At the Gates. Det här känns som en känslig och svår recension av en skiva. Det här är inte ett metalalbum i mängden eller en text man skriver lite okoncentrerat med vänsterhanden. The Ghost of a Future Dead är, vad jag tänker och förutsätter, det sista albumet från det band som så länge varit med bland dom svenska giganterna inom metal och format musiken och sättet vi ser på metal. Sällan har en bortgång av en person inom musikscenen slagit så hårt och bottenlöst tragiskt som Tomas Tompa Lindbergs. Att elimineras från denna jord till följd av den vidriga cancersjukdomen är oerhört hemskt. Att drabbas av cancer i munnen när man är en av världens bästa vokalister inom metal är ännu mer surrealistiskt och brutalt ironiskt. Själva låtarna och soundet går inte ifrån den så välkända och patenterade låtstruktur som vi känner ATG för. Jag hade inte förväntat m...

  En sak står jävligt klart i och med det här albumsläppet: Med Aberrations tar Xorsist ett tydligt kliv framåt och visar upp ett band som inte bara har hittat sin identitet, utan också förfinat den. Albumet är mer moget, mer fokuserat och genomsyras av en självklarhet som bara uppstår när man verkligen vet vad man vill uttrycka. Här finns en koncentrerad vilja att definiera vilka Xorsist är — och resultatet är både kraftfullt och övertygande. En av albumets största styrkor är samspelet mellan Birks avgrundsdjupa growl och Gustavs mer nerviga, intensiva röst. Kontrasten mellan dem skapar en dynamik som ger låtarna ett extra lager av dramatik och närvaro. Det är en vokal balans som inte bara fungerar, utan lyfter helheten. För att lyfta några av låtarna så är fjärde spåret ett av albumets absoluta höjdpunkter. Här möts varierande tempon och omsorgsfullt komponerade partier i en struktur som känns både organisk och genomtänkt. Det är ett stycke musik där bandets hantverk verkligen sk...

 

Mimfest på Galaxen i Borlänge var väl från början tänkt som en kul grej för att fira att Mimikry fyllde 30 år 2024. Men tydligen, och tack och lov, gav det mersmak, för helgen 20-21 mars kördes det för tredje gången. Med en lineup som skulle få vilken festival som helst att bli avundsjuk, eller vad sägs om just Mimikry x 2, The Baboon Show, LOK, Knogjärn och Hardcore Superstar för att nämna några av de ”tunga” namnen. Med dessa kan det inte bli annat än succé. På detta ska man lägga alla andra band, allt från klassiska punkband, till unga hungriga band, och alla levererade på topp. Borlänge har en slogan som lyder ”Trevligt folk”, och även här visade sig staden från sin bästa sida, för folket på festivalen är alltid trevliga. Under hela helgen såg jag inte till ett enda bråk, ingen med dåligt humör, eller någon som ens var i närheten av något sånt. Visst fanns det någon som var lite överförfriskad, och några stycken som fick lite hjälp att komma ut i friska luften, men inte ens dessa s...