Heavy Underground

Idag blir det inte heavy, utan undersökande på det som håller på att hoppa upp och slå sig fri från underjorden. Nämligen Göteborgs allra senaste fenomen, Valter Nilsson. Jag upptäckte Valter Nilsson genom låten "Jerry", en gubbsvängesque låt med Alf Robertson feeling, som från ingenstans hördes ur kontorshögtalarna, på puben och spreds som en löpeld i samtal runtomkring mig. Och snarbliven gubbe som jag är, har jag alltid lyckats missa musikfenomen som händer omkring mig. Antingen har jag varit för sur, för ung, för gammal eller inte förstått storheten i någon tills den passerat revy och antingen exploderat, eller imploderat. Dagen till ära lyser solen, och jag hittar en plats på en uteservering och dricker öl i solen tillsammans med några vänner (vi pratar om författarskap, hemsidor och AI). Får reda på att bröllopsligan också ska till Pustervik. Så möter upp dom, och alla är taggade. Någon i ligan säger att dom knappt hört Valter Nilsson, en annan säger att hon ska sjunga ...

Det här är en text som kommer att framstå som otroligt nostalgisk och som om den är skriven av någon som tycker att allting var bättre förr. Och det kommer att framstå så för att det är precis så det ligger till. Spola tillbaka bandet (en referens ingen under 40 kan relatera till längre) till tidigt 90-tal. Berlinmuren hade fallit några år tidigare. Nirvana hade ändrat musikhistoriens riktning och Sverige hade fått både kommersiell radio och TV. Var man ung tittade man på MTV för att upptäcka ny musik.  Plötsligt dök det upp en TV-kanal som svarade mot allting som Generation X, den ironiska generationen, ville ha: ZTV. En kanal som var mer än en musikkanal på svenska. Det var en TV-kanal som speglade hela känslan i ungdomskulturen just då. Aningen kaosartad i sitt innehåll och med noll budget skapades säregna humorprogram, livesända talkshows från hustak, maratonsändningar från Hultsfredsfestivalen och mystisk natt-TV. Allt under ledning av folk i ens egen ålder som Sven Hallberg, ...

Allt låter som det brukar. Inga egentliga nyheter rent musikaliskt. Men som vi vet så är ingenting som vanligt eller som det brukar för At the Gates. Det här känns som en känslig och svår recension av en skiva. Det här är inte ett metalalbum i mängden eller en text man skriver lite okoncentrerat med vänsterhanden. The Ghost of a Future Dead är, vad jag tänker och förutsätter, det sista albumet från det band som så länge varit med bland dom svenska giganterna inom metal och format musiken och sättet vi ser på metal. Sällan har en bortgång av en person inom musikscenen slagit så hårt och bottenlöst tragiskt som Tomas Tompa Lindbergs. Att elimineras från denna jord till följd av den vidriga cancersjukdomen är oerhört hemskt. Att drabbas av cancer i munnen när man är en av världens bästa vokalister inom metal är ännu mer surrealistiskt och brutalt ironiskt. Själva låtarna och soundet går inte ifrån den så välkända och patenterade låtstruktur som vi känner ATG för. Jag hade inte förväntat m...

  En sak står jävligt klart i och med det här albumsläppet: Med Aberrations tar Xorsist ett tydligt kliv framåt och visar upp ett band som inte bara har hittat sin identitet, utan också förfinat den. Albumet är mer moget, mer fokuserat och genomsyras av en självklarhet som bara uppstår när man verkligen vet vad man vill uttrycka. Här finns en koncentrerad vilja att definiera vilka Xorsist är — och resultatet är både kraftfullt och övertygande. En av albumets största styrkor är samspelet mellan Birks avgrundsdjupa growl och Gustavs mer nerviga, intensiva röst. Kontrasten mellan dem skapar en dynamik som ger låtarna ett extra lager av dramatik och närvaro. Det är en vokal balans som inte bara fungerar, utan lyfter helheten. För att lyfta några av låtarna så är fjärde spåret ett av albumets absoluta höjdpunkter. Här möts varierande tempon och omsorgsfullt komponerade partier i en struktur som känns både organisk och genomtänkt. Det är ett stycke musik där bandets hantverk verkligen sk...

 

Mimfest på Galaxen i Borlänge var väl från början tänkt som en kul grej för att fira att Mimikry fyllde 30 år 2024. Men tydligen, och tack och lov, gav det mersmak, för helgen 20-21 mars kördes det för tredje gången. Med en lineup som skulle få vilken festival som helst att bli avundsjuk, eller vad sägs om just Mimikry x 2, The Baboon Show, LOK, Knogjärn och Hardcore Superstar för att nämna några av de ”tunga” namnen. Med dessa kan det inte bli annat än succé. På detta ska man lägga alla andra band, allt från klassiska punkband, till unga hungriga band, och alla levererade på topp. Borlänge har en slogan som lyder ”Trevligt folk”, och även här visade sig staden från sin bästa sida, för folket på festivalen är alltid trevliga. Under hela helgen såg jag inte till ett enda bråk, ingen med dåligt humör, eller någon som ens var i närheten av något sånt. Visst fanns det någon som var lite överförfriskad, och några stycken som fick lite hjälp att komma ut i friska luften, men inte ens dessa s...

Det har gått tio år sedan Neurosis släppte “Fires with in fires” och sedan 2022 har det varit högst oklart hur bandets framtid såg ut efter att Scott Kelly under tragiska omständigheter lämnade bandet och offentligheten. Knappt någon har pratat om Neurosis efter det. Det har inte spekulerats eller skvallrats och från kvarvarande bandmedlemmar har det varit helt tyst. Steve Von Till har släppt två soloskivor och musik med Harvestman och så sent som januari 2025 så meddelade trummisen Jason Roeder att han sålt all sin utrustning och alla sina instrument. Men i övrigt, ingenting.   Till vårdagjämningen 2026.  Då släpptes helt plötsligt en helt ny skiva med namnet “An undying love for a burning world” och alla blev nog väldigt överraskade. Både av att bandet verkade återaktiverat och av släppet i sig men också över att det nu var en ny medlem med i form av Aaron Turner (Isis, Sumac).  Dessutom annonserades en spelning. Det hela var helt enkelt en omstart. “We are Neurosis” st...

Jag inleder äventyret till Hus 7 och spelningen med Unsane med en gubblur på soffan. Det ska visa sig vara ett bra beslut senare. Man är ju ingen ungdom längre. Att ta sig från Västerås till Slakthusområdet med bil är ganska enkelt men klokheten i att göra det en måndag eftermiddag då trafiken på Essingeleden genom Stockholm är som värst kan ifrågasättas. Det går dock överraskande bra.  Möter upp Svempa på ett sunkhak med thaikäk vid Globens T-bana. Det är fantastiskt gott. Vi funderar på det där om varför man gör det man gör på fritiden och hur länge man ska hålla på. Vi kommer inte fram till någonting konkret men jag tror att vi kommer att fortsätta med det vi gör en stund till.  Eftersom vi är gamla så går vi till Hus 7 strax efter att de öppnat. En hel timme innan första band. det ska visa sig vara framgångsrikt eftersom vi hittar sittplatser på den höga bänken utefter ena väggen med bra utsikt över scenen. Vi blir kvar där hela kvällen och dricker gratis vatten.  Ju...

Låt oss först konstatera att den här splitten innehåller musik som är totalt kompromisslös. Här finns ingenting som andas nervositet eller vilja att rätta in sig i något led.  Legbiter har gör noiserock på det där sättet som man vill att noiserock ska låta. En karg torr ljudbild som ändå har en särskild tyngd och melodi. Tänk Unsane. De tre låtarna  som presenteras här har den där fantastiska dynamiken där det monotona blir det medryckande och fängslade. Bäst gillar jag “Worms” som bäst representerar det jag nyss beskrev. Men de två övriga spåren “Speedball” och “Major motion” har liknande kvaliteter och är minst lika intressanta. Ett styrkebesked. Sverige behöver fler noiserockband som Legbiter! Norna har efter två fullängdare hittat sin formel för hur sludge ska låta. Tomas Liljedahls röst skär som en svetslåga genom den kompakta gitarrväggen. Det låter inte fullt så ångestladdat som man skulle kunna tro då Norna precis som vanligt har någonting i sin musik som handlar om hu...

  Halv storm och virvelvindar i Umeå på fredagen verkade nu i efterhand ha siat om den vackra orkan som kvällens två band skulle bjuda på. Spelstället Droskan var till slut riktigt välfyllt med musikälskare från alla möjliga olika håll inom scenen. Jag har tänkt på det många gånger att just Skraeckoedlan samlar och enar så väl som stonerrockare som metalheads och allt där emellan. Bandet bjuder på något för alla. En av alla otroligt bra saker med Oedlorna. När den här turnéplanen som hyllar tio år av sagor från Skraeckoedlan (alltså tioårsjubileum av albumet Sagor) släpptes så behövde jag ta en sekund för att lugna mig. Man skulle alltså ta med sig magnifika Domkraft till bland annat Umeå! Jag tror jag tjöt till av ren lycka där och då. När Domkraft inledde kvällens långt pågående huvudnickande till båda bandens tunga sound fanns det en förväntan i lokalen och jag kände att det här bli bra. Som sig bör togs vi med på en magisk rajd i ett landskap av riff, otroligt trumspel och njut...

  I en vardag i musikvärlden där jag blir överöst med ny musik är det faktiskt rätt skönt när ett band som Gluttony släpper trygg och kanske inte alltid så nyskapande låtar.  Måste det alltid vara något helt omvälvande som släpps?  Nej det måste det inte.  Jag och öronen känner att det här är så bra så det behöver inte krånglas till. Under dom 17 år som Sundsvalls-dödsarna funnits har dom rätt stadigt kommit ut med album under samma tidsspann och Eulogy to Blasphemy är det fjärde. Det gore-iga temat håller i sig och tillsammans med ett svängigt sound kan jag hemtamt luta mig tillbaka för att njuta av ett bra album. Gillar du klassisk death metal i en blodig kostym så kommer du gilla den här skivan. Man avviker inte från det temat och den linje som man som band vet funkar hos publiken. HM2-drivet är en stark grund att stå på. Fyran ger oss precis vad vi tänker att Gluttony ska ge oss: bra mangel med som vanligt stabil sång och motorsågsgitarrer.  Som grädde på dö...

  Det är ett slitet uttryck men ändå sant: only death is real! Och det har Harrowed tagit fasta på. Bandet centreras runt Tobias Alpadie och Adam Lindmark och här bjuds knappast på några nyskapande idéer utan du får istället death metal så som det ska låta framfört med övertygelse och passion. Jag gillar det. Vissa saker mår bra av att hålla sig till traditionerna.  På 32 minuter levereras åtta spår som manglar sig rakt in i min lilla svarta själ och sprider allmänt välmående när jag lyssnar på det. redan 15 sekunder in i öppningsriffet i första låten "Bayonet" så fattar sätter Harrowed standarden för skivan som även bjuder på pärlor som "Ultra-Terrene Phantasmagoria", "The haunter" och "Formaldehyde dreaming" med flera låtar som alla har sin ruttnande charm.  Som sagt, only death is real, /Magnus Tannergren

Det är här råare än köttet Blackie Lawless slängde på publiken 1984. Jon Jefferson Klingbergs och trummisen Jonas Ohlsson band Nattskri har skalat bort all puts på sin svensktalande kängthrash där riffen river som naken betong mot tunn hud samtidigt som texterna gör sitt bästa för att ta avstånd från.. ja… nästan allting.  Det kanske inte håller hela vägen och ibland blir det aningen utstuderat men samtidigt blir det aldrig tråkigt och man känner det ärliga uppsåtet i hela kroppen när man lyssnar. Och bandet har grävt sig rakt ner till hjärtat i varför man gillar hårdrock över huvud taget. Det finns referenser i både musik och text som en man i min mogna ålder tydligt uppfattar.  Det låter dessutom lite avigt och obekvämt vilket jag konstaterar som en positiv kvalitet. Är det på allvar eller ett skämt? Ingen vet. Men bra är det.  /Magnus EP:n släpps den 6 mars av Majestic Mountain Records

Musik ska byggas utav glädje som Lill Lindfors sjöng en gång. När man lyssnar på Blisterhead blir man glad. Det här är streetpunk som är designad för att gå på fest till i samma anda som Rancid, US Bombs och varför inte lite Flogging Molly. Trallvänligt, skrålvänligt och med en känsla av att om vi bara håller ihop så blir allting bra.  “Where we belong” är en 30 minuter lång förfest med låtar som handlar om gemenskap, vardagens vedermödor och andra ganska vardagliga ämnen. Det känns som om man får små historier berättade för sig med starka melodier och medryckande allsångsrefränger. Punk kan ju ibland vara lite väl dystopisk och arg och Blisterhead kanske också är missnöjda men de pekar med en positiv attityd mot vad livet kan vara. Hela skivan känns hoppfull. Lägg därtill att den låter fantastiskt bra med bra tryck på rätt ställen. Körerna är snortajta och refrängerna sitter som sagt som tuggummi under en Doc Martenskänga. Det är egentligen skandal om inte Blisterhead skulle få en...