Heavy Underground

Robert Johnson and Punchdrunks har under lång tid varit ett av Sveriges mest egensinniga garageband. De har rört sig sömlöst i gränslandet mellan, psykedelia ,blues och rock’n’roll. På grund av detta blev jag aningen förvånad första gången jag lyssnade på bandets senaste släpp, Surf På Svenska. Det här är inte det Punchdrunks jag vant mig att lyssna på. Där jag förväntade mig skav och friktion möts jag i stället av en öppenhet, gitarrerna har en lite del i skivan. Det är luftigare, mer kontrollerat och mer filmiskt. Något jag la märke när jag läste om skivan var att Håkan Lidbo stod med på samliga låtar.  Det är något som märks tydligt. Från skivans öppningsspår Yngsjömordet till avslutande Kräftrikets förbannelse. Håkan har sin bakgrund inom elektronisk musik och ljuddesign. Det finns en stor omsorg om efterklang och djup i skivans låtar Det hörs kanske mest i låtarnas små subtila ekon och klanger som smyger i bakgrunden.  Som tidigare nämnts så känns låtarna filmiska. Låtarn...

Vissa band har man förmånen att få följa från förste demokassetten. Electric Hydra är ett av dessa. Och bandet har en stadigt positiv utvecklingskurva från de första släppen runt år 2018 tills idag. Då var det stökig stonerpunk och nu fläskigt tung hård rock. För det är kanske den stora skillnaden. Nu är Electric Hydra ett band som satsar på massiva väggar av gitarrer och stundtals nästan thrashdoftande riff. Något som jag tycker klär bandet på ett väldigt bra sätt. Som bäst blir det dock i de långsammare spåren som lutar mer åt en sorts doomgrunge som i låten “It’s all just dirt” som jag gillar väldigt mycket. Ska jag ha någon synpunkt så är det väl egentligen bara en och det är att jag gärna hade låtit Sanne Karlssons röst höras mer. Nu drunknar den lätt i ljudväggen av gitarrer vilket är synd. Men det är en petitess. På det hela taget är det en stabil och gedigen skiva som Electric Hydra fått till med “From the fallen”.  /Magnus Tannergren

En lamrig, suggestiv melodiös ökenvandring. Maulén tar sitt avstamp i en gammal egyptisk kärlekssång. Det låter ju förvisso originellt men inte så vansinnigt upphetsande. Men eftersom det är Carlos Ibarra, mannen bakom Maulén, som tar det där avstampet så når vi rätt snabbt något som liknar en omloppsbana. Långt bort. De inre planeterna passeras med bred marginal. Vi befinner oss runt en av Jupiters månar. Ungefär.  Det här är ett klart fall av en vision som inte tar ett nej. Från någon. Inspelningarna började i Sverige och fortsatte i Marocko. Under bar himmel i en glödhet öken. Det här är ett sådant där projekt där eftertanke inte existerar och där det känns som om musiken måste fram till varje pris. Där visionen är Alfa och Omega och allt annat gör jävligt rätt i att flytta på sig. Det är svårt uppfriskande.  Det som kommer ur det här är 57 minuter långsamt svängande, gungande, gråtande, slamrande och hjärteknipande musik. Fyra stycken som hänger ihop som en enda låt. Man k...

Hardcore föds sällan ur perfektion. Den föds ur trycket i bröstkorgen när något måste ut! Nu, direkt, utan filter.  På Still Falling fångar Manic Ride precis den känslan. Det här är inte musik som ber om ursäkt! Det är musik som piercar hardcore-hjärtat! Hårt, skoningslöst och himmelskt! Från första anslaget känns det som att kastas rakt in i ett svettigt källargolv där tempot driver blodet snabbare än tankarna hinner ifatt. Riffen biter, rytmerna pressas och pressar framåt, melodierna smyger sig in som blåmärken man inte märker förrän efteråt.  Manic Rides skicklighet att balansera rå aggression med ett hjärta som slår öppet och ärligt är de ensam om i sin genre! Det finns en respekt för hardcoretraditionen här, men också en hunger att hålla den levande. Låtarna rusar fram utan onödiga krusiduller Låtarna är föredömligt korta, intensiva och med en närvaro som känns mer levd än producerad. Att Still Falling landar hos alltid pålitliga Quarantined Records känns nästan självklar...

 Ambientmusik har länge burit på en paradox. Den existerar ofta i periferin i bakgrunden, som atmosfär, som något som fyller tomrum men jag upplever genrens styrka när den är som bäst  är hur den förändrar själva upplevelsen av tid. På sitt självbetitlade album placerar sig Göteborgsbaserade Trio Ramberget mitt i denna tradition, samtidigt som de skapar ett uttryck som känns lika mycket förankrat i nordisk melankoli som i ambientens historiska arv. Sedan bildandet 2016 har den akustiska ambienttrion metodiskt byggt sin katalog genom fyra album samt ett flertal EP:s och singlar. I en tid där ambientmusik ofta drivs mot digital perfektion och syntetiska ljudlandskap väljer Trio Ramberget en mer kroppslig och taktil väg. Deras musik känns spelad snarare än programmerad, formad i realtid snarare än konstruerad i efterhand. Det ger albumet en märklig känsla av närvaro som om lyssnaren inte bara hör musiken utan befinner sig i samma rum där den uppstår. Jämförelser med Brian Eno och...

  En av den svenska alternativrockens bästa band Rome Is Not a Town är tillbaka med sin andra fullängdare. Efter debuten "It´s a dare" har det kommit ett par ep.s så ett släpp i fullängdsformat är efterlängtat.  Bandet har bibehållit sitt sound till stora delar men hittat en lite mörkare nerv som ger musiken en ny intensitet. Det är lågmält men intensivt. Sonic Youth-riffande gitarrer driver på musiken samtidigt som Kajsa Poidnaks sång fortfarande har den där skevheten som gör att bandet verkligen skiljer ut sig från mängden. Att lyssna på "Echoes of love" är att svepas in i ett shoegazemys samtidigt som det låter stenhårt i botten. Detta gör att Rome Is Not A Town har ett helt unikt sound.  Och här finns fantastiska spår som titellåten och singlarna som ni redan har hört. Eller varför inte "Tears on a monday" eller den sköra indiepärlan "The whites bed". Det är svårt att välja en favorit så jag låter bli. Jag konstaterar bara att det har skrivit...

  Ill Jill kommer från Sundsvall/Timrå området och spelar punk. Detta är deras första ep och oj vad den ger mersmak. Denna ep består av fyra spår och visar ett band med många influenser. Dock så känns det ändå sammanhållet och väldigt medryckande. Lägg där till en stor portion attityd som gör att det inte dröjer lång tid innan du sitter där med näven i luften och skriker med i tredje spåret ”Banshee Cry”. Jag vill påstå att det är i princip omöjligt att låta bli att göra det. Ill Jill skriver själva att de spelar queercore och det är nog en rätt bra beskrivning. Om musiken är full av attityd så är texterna likaså. Miljöförstöring, krig och korkade män får sig en rejäl skopa ovett som de verkligen förtjänar. Allt levererat med attityd och energi så att det känns ordentligt. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge tills en fullängdare landar. /Anders Bergström Denna ep släpptes digitalt förra veckan och släpps på vinyl i samband med releasfesten på Pipeline nu på lördag den 7 fe...

New Mexican Doom Cult dök upp på min radar i och med debutalbumet Necropolis!Jag upplevde då en skiva som visade ett band med ett tydligt grepp om den ockulta, fuzzindränkta sidan av doom och stoner metal. Ziggurat placerar dem tydligt i den svenska doom-undergroundens mörkare och mer ritualistiska hörn. Här finns ett tydligt släktskap med band som Electric Wizard, Saint Vitus och The Obsessed, men också moderna inslag som för tankarna till Acid Mammoth och Green Lung, utan att det någonsin känns som rena efterapningar. Mitt första intryck av Ziggurat är hur smutsig och varm skivan låter. Produktionen har en tydlig vintage-känsla, med enorm fuzz, mättade förstärkare och ett sound som känns både tidlöst och levande. Det är tungt, men inte statiskt. Det finns framåtlutande rörelse, psykedeliska svängar och en vilja att tänja på ramarna som gör att skivan lever och skapar nyfikenhet från start till mål! Öppningen med The Church of Starry Wisdom sätter tonen direkt: malande riff, ritualisk...

  Circular Ruin har inte bara ett snyggt namn, dom låter också väldigt snyggt på kommande albumet "A Sermon In Tongues". Precis i slutet av kalla januari släpper bandet deras första album som en vacker present som värmer is och snö. Vi som lyssnare kommer snabbt märka att det inte saknas något på släppet. Först och främst är sången/vocals riktigt fint bemästrad där både djup och finess finns. Alla delar sammantaget har en riktigt bra harmoni. Lagom mycket svärta samsas med blast beats. Vackra och känsliga harmonier samsas med råa, framåtlutade partier. Gör man något väldigt annorlunda jämfört med andra band inom samma genre/område? Nej, inte nödvändigtvis.  Har man fått till ett mörkt skimmer som ger den där lilla extra tweaken?  Ja, det har bandet och just det är det stiliga i det hela som är debuten album mässigt. Bandet härstammar från Öland och Uppsala, vilket verkar vara en unholy match made in hell. Det hörs tydligt att grunden av musiken ligger i famnen hos black m...

  Vad vi har här är en alldeles ny splitplatta som delas av Amerikanska Nightfeeder och Svenska Verdict. Bägge bandens bidrag till plattan spelades in redan 2024 men nu kan vi alltså njuta av resultatet.  Sida a är Nightfeeders. De har en fullängdare och två sjuor i bagaget. Men tro inte att detta är ett ungt och oerfaret band. Medlemmarnas cv slår det mesta. Det är crust på Amerikanskt vis. Det är svettigt och smutsigt, du känner svetten och blodet när medlemmarna vränger ur sig punkjuveler som ”Shit filled paddock” och ”Born to suffer”. Det är precis lika bra som deras briljanta debutplatta ”Cut all of your face of” som släpptes 2022.  När vi vänder till sida b så väntar oss mäktiga Verdict. Deras cv är minst lika imponerande som Nightfeeders. Verdict har två helgjutna fullängdare i bagaget. Deras debut ”Time to resign” kom 2022 och album nummer två ”The rat race” följde året efter. Här bjuds det på den finaste hardcore/käng/d-takt du kan tänka dig. Här uppfinns verklig...

  Bödel kommer från skaraborgsområdet och ”Dödsbringaren” är deras debutplatta. Bakom instrumenthanteringen i Bödel finns det gott om rutin. Band som exempelvis Deny, The Crown, Pastoratet och Vänsternäven finns på punk-cv´t. Bödel spelar crust med mycket d-takt. Så med andra ord är tempot högt och du sitter med andan i halsen mest hela tiden och det finns ingen tid för rast eller vila. Som jag skrev så finns det rutin bakom instrumenten och det märks. Det är stabilt, kompetent och med precision. Dock så är det stora stjärnskottet i Bödel sångerskan Leya. Hon har en helt makalös pipa som är precis sådär rå och aggressiv så att varje låt känns som en lavett i ansiktet. Hon fullkomligt trycker ner den råa rättframma lyriken rakt ner i halsen på dig och du bara står där och ber om mer. När plattans dryga tjugo minuter nått sitt slut så undrar man vad fan det var som hände och man måste genast starta om.  Att bödels debutplatta bör stå i skivhyllan hos varje älskare av d-takt känn...

Vad händer när en idé plötsligt blir verklighet? När ett band som bara funnits på skiva plötsligt står på scenen? Strevellna har släppt två fantastiska skivor men "bandet" har varit lite av en enhörning. En myt skapad av Magnus Larnhed (59 Times The Pain) som kanaliserar hans musikaliska ursprung från 80- och 90-talet. Vilka som förutom Larnhed spelat på skivorna har bara varit känt i en liten krets. Musiken sattes främst. Men på ett ögonblick förändrades allt det där en lördagskväll i januari. Inför ett fullsatt Nalen i Stockholm där minst två tredjedelar av publiken verkar vara direkt inresta från en förfest i norra Västmanland så äntrar Strevellna scenen till ljudet av hjärtslag. Och plötsligt blir en vision verklighet. Jag var orolig för att magin som det här bandet skapat för mig de senaste åren skulle försvinna. Men det gör den inte som tur är. När markeringen faller och bandet till slut står fullt synliga i strålkastarljuset blir det bara en förlösande effekt. Äntligen...

Ett rått ljus i en rå värld. Tiderna är turbulenta. Tiderna är hårda. Vansinnet breder ut sig. Den dyra friheten är inte längre självklar. Ibland ger man nästan upp. Man vill stänga av, lägga ner, flyta bort. Försvinna in i sin älskades famn och låta världen gå sin egen väg. Men så dyker något upp. Något som tänder den där gnistan. Något som kastar bränsle på den där envisheten. Den som säger att man aldrig ska ge upp. Det här är något sådant. Något som tänder gnistor. En hoppfull varm knuten näve i en kall värld. Det är ett kontrollerat kaos som kastar vit magi över världen. Som rätar upp krökta ryggar och får nävar att knyta sig och fara rakt upp i luften. Det här är ett amalgam av all upprorisk rock genom decennierna. Något som tänder hoppet om musikens fruktansvärda makt. Redan i första spåret, A Hate Inferior, slår ett underbart riff fast att det här händer något av bibliska proportioner. Saxofonen är en domedagsbasun med Coltranes elegans. Ett mäktigt och vrålande Yeah öppnar dam...

David Fridlund och hans band Ior levererar en skiva med känslorna utanpå huden med sina texter och musik som berör på djupet. "Livsvärk" heter den och om den pratar David med Magnus i den här podcasten. Det pratas också om åldrandet, rösten, språket, språkmelodier, skrivstunder, kreativitet, musikskapande, spelningar och om varför Ior är det bästa livebandet du kan se just nu.  Skivan köper du digitalt eller på vinyl här: https://ior-gbg.bandcamp.com/album/livsv-rk

Soen är ett band som under lång tid byggt sin identitet i en brytpunkt mellan tyngd och eftertanke.  Bandets rötter  finns i Stockholm och med en historia som sträcker sig tillbaka till debuten Cognitive har bandet steg för steg rört sig från ett mer tekniskt och Tool-nära uttryck mot något mer melodiskt, sammanhållet och emotionellt direkt.  Skivor som Lykaia, Lotus, Memorial och Imperial har alla varit hållplatser på den resan. Reliance känns för min del som ett naturligt, självsäkert nästa steg. Soen tillhör en svensk tradition där melankoli och kraft går hand i hand, och de kan utan problem placeras i samma samtal som band som Katatonia och Opeth, även om de idag rör sig i ett mer melodiburet och tillgängligt uttryck. Influenserna av nämnda band finns där, men Soen låter i dag obestridligen som sig själva. Det första intrycket  jag får av Reliance är hur sammanhållet och fokuserat albumet är. Produktionen är varm och luftig, men samtidigt tung där den behöver var...

Jag skrev i juni förra året om det Australiensiska  bandet Vampire och deras fantastiska debutplatta ”What seems forever can be broken”. Precis som jag skrev då så släpptes den ju ursprungligen i deras hemland året innan men den Europeiska utgåvan släpptes 2025. Då jag verkligen gillade den plattan så jag beslutade mig för att kolla upp vad de haft för sig de senaste året och jag upptäckte då att de släppt både en splitsjua och en väldigt limiterad och formad lackskuren skiva med tre spår.  Splitsjuan delar de med Phantasm som också kommer från Australien. Det spår som Vampire bjuder på heter ”Centre” och inleds med ett rytmiskt trumkomp innan basen kryper in. Efter ett antal sekunder ansluter gitarren. Efter ett tag kommer låten igång på riktigt och denna dänga till låt skulle lika bra kunnat platsa på fullängdaren. Den är inspelad blott ett halvår efter att den spelades in.  Phantasm som har b-sidan bjuder på två spår med betydligt stökigare punk. Det är kompetent och j...

I det här internationella avsnittet av Heavy Underground Podcast pratar Magnus med Marika Zorzi (@marika_zrz på Instagram) som jobbar med promotion och marknadsföring på skivbolaget The Flenser . Men hon har också en lång och väldigt intressant historia att berätta om hur hon hamnade där. Ämnen som tas upp är: första musikminnen, att knyta an till sina föräldrar genom musik, att bestiga berg, vad man kan göra med en kniv, att säga ja till saker, ett världsomspännande community, Roadburn, att skaffa vänner, mörk och våldsam musik, crustpunk och mycket mer. In english: In this international episode of the Heavy Underground Podcast Magnus is talking to @marika_zrz who works with promotion and marketing at @theflenser But she has a long and very intresting story to tell of how she got there.  Topics are: first memories of music, connecting to parents through music, climbing mountains, what you can do with a knife, saying yes to stuff, world wide community, Roadburn, making friends, da...

  21 år har gått sedan norska Gluecifer släppte något nytt på skiva vilket är en bisarrt lång tid men den som väntar på något gott och så vidare.  Så har det hänt något sedan sist? Nej, egentligen inte. Titeln på skivan säger egentligen allt. Det är samma fina blandning av punk och rock'n'roll som man är van att höra från bandet. Det är sjukt tajt och snyggt genomfört med starka låtar som gör dig på gott humör. "Förfestmusik" tänker jag när jag lyssnar på skivan.  Det är en svår konst att skiva låtar som å ena sidan kommer att tilltala en bred publik utan att det känns urvattnat och meningslöst (hej Foo Fighters och Hellacopters) men Gluecifer har lagt något i den här rockgroggen som gör att det finns något väldigt tilltalande i nästan alla låtar. Att ljudproduktionen är extremt snygg hjälper ju också till.  En välkommen återkomst på skiva.  /Magnus Tannergren

Bränd är ett punkband från Göteborg och ”Sjuk stad” är deras första släpp på vinyl. De har tidigare släppt en demo och en singel digitalt. Bränd har ett rätt eget sound och om jag ska försöka mig på att med ord beskriva dem så skulle jag kanske dra till med anarkopostpunk med jäkligt schysst växelsång mellan varven.  Denna ensidiga vinylplatta består av sex spår och jag vill påstå att de är alla starka. Knivskarpa texter med syrlig samhällskritik ackompanjerar musiken som tillsammans träffar en rakt i bröstet där den ligger kvar ett bra tag. Jag gillar detta som fan! Ska jag nämna två favoriter på plattan så är det just nu inledande ”Jag älskar dig” och avslutande ”Hittade skratten (i varandras misstag)”. Vill ni införskaffa ett ex av plattan så kontaktar ni Bränd på Instagram.  /Anders Bergström

Vi brukar ju tjata om att MTV var den främsta källan till ny musik på 90-talet och nu när kanalen har slutat sända så kan det ju vara på sin plats att visa varför MTV var så viktigt förr i tiden.  Så här får ni en spellista med MTV's Alternative Nation . På samma Youtubekanal hittar ni även 120 Minutes och en massa annat godis från en tid då andra bestämde åt dig vilken musik du skulle kolla upp.

Den svenska indierockscenen lever och frodas. Det är banden Ronster och Palmevapnet bra bevis på och båda banden är aktuella med ny musik.  RONSTER Ronster från Uppsala var en aktiv och inte minst högljudd del av studentstadens indiescen under andra halvan av 1990-talet. Sedan tog de en paus i 25 år. Våren 2023 släpptes de första låtarna i samarbete med Viskningar & Vrål och under 2025 väntar flera nya släpp. Musiken är och förblir energisk indierock med amerikansk slagsida och influenser som Buffalo Tom, Lemonheads, Jayhawks och Teenage fanclub.  - ”Two Dalmatians” är för ovanlighetens skull en låt om kärlek som består och övervinner både tvivel och inbördeskrig, säger Christer Widén Engqvist. Dessutom med en riktig allsångsrefräng och maffiga stråkar i slutet.  - Jag tänkte på min tidigare chef som flydde till Sverige från kriget på Balkan, och på vad de som överlevde kriget och fortfarande är tillsammans har gått igenom. ”Dalmatians” är både dalmatinerhundar och pe...

Örebroarna i Master Killer levererar en övertygande metallisk hardcore på sin andra demo. För mig är den stora begivenheten här det extremt feta gitarrljudet som gör att riffen river rejält djupa revor i trumhinnan. Att bandet kan sin sak bevisade man ju på förra årets släpp och de här två nya låtarna bekräftar det vi alla redan visste.  Ska jag anmärka på något så är det kanske att sången kunde vara lite mer vässad men det är är en liten detalj som inte stör helheten. I övrigt så kan de här gossarna sin sak utan och innan och framifrån och bak och levererar benkäckande tung hardcore och jag hoppas att vi snart får se mer konkreta släpp från Master Killer.  /Magnus Tannergren PROMO ’26 by MASTER KILLER

Heavy Undergrounds recensenter sammanfattar skivåret 2025 och lyfter utan någon inbördes ordning några av alla de skivor som gjort störst intryck under året som gått. Barrens - Corpse lights Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se. Coca Carola - När sen är försent “När sen är försent” är ett av de starkaste Coca Carola-släppen där bandet hittat balansen mellan de tidiga plattornas punkiga melodiösa rock till de lite tyngre plattorna som följde under senare delen av 90-talet. Och som vanligt är Curres sång felfri och hans socialrealistiska texter är som bilder ur olika liv i ett samhälle som tappat värmen. Lite som Cornelis Vreeeswjik fast råare och brutalare. Novarupta - Astral sand...

Så ska ett av Sveriges viktigaste band genom tiderna återigen begravas. Efter en 13 år lång återuppståndelse så har bandet som satte Umeå och Sverige på hardcorekartan återvänt hem efter en lång avskedsturné. Den 21 december gör bandet sin sista spelning och det sker där allting började.  Få band har väl orsakat så mycket debatt som Refused. Veganismen, aktivismen, musiken, splittringen, återföreningen, ja allt har orsakat diskussioner som rört upp känslor och orsakat konflikter och kontroverser. Och det var kanske inte så konstigt. Det har kanske alltid varit syftet med Refused. Att provocera och flytta gränser. Medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt. Och konflikten fanns från början inbyggd i själva bandet vilket orsakade en implosion hösten 1998. Bandet pressade sig själva och sin kreativitet så hårt att Refused bröts i småbitar av trycket både inifrån och utifrån. Den kompromisslösa kreativiteten har sitt pris.  Men på vägen dit skapade bandet en helt egen hardcore ...