Heavy Underground

Det är lätt att bara fokusera på det Ministry som vi känner efter 1992. “Psalm 69” är naturligtvis en monumental milstolpe både för den alternativa musikscenen men också för bandet. Men innan dess hade Ministry en nästan 10 år lång karriär där den elektroniska musiken stod i centrum. Inte så konstigt kanske med tanke på att bandet kommer från Chicago som hade en nyskapande techno- och housescen. Det är rätt spännande att ta sig genom bandets tidiga skivor och höra den långsamma utvecklingen mot det allt hårdare uttrycket.  I centrum står naturligtvis huvudrollsinnehavaren Al Jourgensen. Han är lika känd för sitt kaotiska leverne som för musiken han skapat. Med det sagt ska vi inte glömma Paul Barker och Chris Connelly som också bidrog till det musikaliska. Men Al är den som alltid funnits där och alltid dragit uppmärksamheten till sig.  En ung Jourgensen Han beskriver sig själv som en hippie som provat alla droger som finns. Ett tag bodde han hemma hos LSD-gurun Timothy Leary ...

Punk kan vara magisk i sin enkelhet bara genom att kanalisera rätt energi. Knifven är ett sådant band. Det intensiva riffandet i kombination med snygga punklåtar överlag med smart formulerade texter som framförs som piskrapp gör att det är är oemotståndligt.  Efter sin förra utflykt och hyllning till den gamla hemstaden Linköping, som även gav namnet på förra släppet, så får vi här fem nya låtar som tar sikte på det skeva samhälle vi alla ofrivilligt befinner oss i. Det finns en tröst i musik som sätter fingret på det som skaver och Knifven hittar alla ömma punkter. Den värdelösa kulturpolitiken, egoismen, den bistra framtiden och till slut ställs den obekväma frågan om hur länge vi kan stå ut.  Det är så här jag vill ha min punk. Varken mer eller mindre.  /Magnus Tannergren Kulturen by knifven

Som vi har väntat på att landets bästa röst ska hitta ett permanent hem igen. Ulke har varit lite borttappad sedan Dia Psalma försvann in i tystnaden för några år sedan och Strebers lär aldrig mer stå på en scen. Han har åkt runt med Charta 77 under det senaste åren och det har varit uppenbart att folk saknat honom.  Men nu finns det ett nytt band och tillsammans med Dadde Stark (Asta Kask) och Inge Johansson (Gatuplan m.fl.) så utgör de Vägsjäl. Den trepårs ep som nu släpps låter precis sådär som man vill att det ska låta. Trallig punk där folkmusiken möter Discharge. Ta det bästa från tidigare nämnda band och lägg på en egen karaktär och du har en ganska bra beskrivning.  Ulkes röst får ju det här att låta väldigt bekant men jag tycker ändå att Dadde och Inge ges utrymme för att ge musiken en liten annan karaktär. Att alla instrument hörs i produktionen gör att det här känns väldigt mycket som ett band.  Vänsternäven knyts hårt under öppningsspåret “Gamarna” och i “Stjä...

Titeln säger klart och tydligt vad som är temat på den här skivan. Det är 13 låtar som på 23 minuter och 25 sekunder avhandlar allt som har med hur vi styrs och kontrolleras av samhällets krav och instanser. Det är en skiva om motstånd och motkraft. Det är en vacker och våldsam skiva som är en konsekvens av en värld som håller på att ruttna rakt igenom.  Allt till tonerna av skoningslös hardcore med stark känsla av power violence. men vem bryr sig egentligen om nyanserna här. Det är motståndsmusik när det är som bäst. Bandet har växt musikaliskt sedan förra skivan "Burn" och dynamiken och ljudbilden är råare och kraftfullare. Även när Xiao låter sig sakta in blir det bara tyngre och ännu mer energi i musiken.  En riktigt bra platta att spela på 11 när man behöver någonting som höjer blodtrycket men som ändå ger tröst i en galen värld. /Magnus Tannergren  CONTROL by XIAO

  När band av denna dignitet besöker Sundsvall så är det ju givet att denna gubbe lämnar boets bekvämlighet och drar på sig finstassen och beger sig ut bland stadens metalheads som en helt vanlig hårdrockare.  Jag anländer lagom till att Disrupted går på. När deras HM2-döds ljuder i lokalen så fylls jag av nostalgi och tiden vrids tillbaka och det är tidigt 90-tal igen och man är ung på nytt. Disrupted gör en ok spelning som går mycket i tungungets tecken med inslag av snabbare partier. Man märker att det är kompetenta musiker och sångaren har en dödspipa som är uppgrävd från närmaste kyrkogård. Precis som det ska vara med andra ord. Efter en kortare paus då man han heja på gamla bekanta och fylla på vätska så är det dags för Massgrav att äntra scenen. Som jag sett fram emot att se dem och nu så är det dax. Man kan säga att det är fullt ställ från första stund och det bjuds på både äldre och nyare höghastighetsdängor. Det finns inget band som låter som Massgrav. De har verklig...

Straight outta Kalamazoo i Michigan så får ni den här sensationella duon som levererar ett av de mest övertygande släppen i år om man gillar noise rock i samma stil som säg The Jesus Lizard. Att det är en dua tror jag inte är helt oviktigt. Man kommer väldigt långt med trummor och gitarr. Det blir en väldigt primitiv känsla när det låter som om gitarristen och sångaren Blake Bickel och trummisen Garrett Yates spelar mot varandra. Ett trumfill kräver en kontring av riffet och tvärtom. Det blir en spännande dynamik i det samspel som jag gillar med den här låten. Ett namn att lägga på minnet inför fullängdaren den 8 maj.  /Magnus Tannergren

Uppsala har ju en fin tradition av att leverera thrash metal av rang som Midas Touch och F.K.Ü. Sanctrum har funnits sedan 1999 och kommer från just Uppsala. Det är inte renodlad thrash men det lutar nog mer mot det än den death metal som också hörs på den här EP:n.  Och det är fantastiskt kompetent metal vi får oss till livs här. Jag gillar det distinkta gitarrljudet som gör de pilsnabba riffen extremt effektiva. Och medtempotugget i låtar som “Sageling” är mäktigt på Slayernivå.  19 minuter musik fördelat på fem låtar känns lite kort. Men det tyder väl bara på att jag gillar det här väldigt mycket och jag ser verkligen fram emot att få höra mer från Sanctrum i framtiden. 

Danska Eyes spelar någon sorts hybrid mellan hardcore och noise och har tidigare släppt tre potenta fullängdare. Nu kommer den fjärde och det är en blytung pjäs somhållar hc-fanan högt. Bra variation på materialet och snyggt producerat gör att det är lätt att gilla “Spinner”. åtar som “Money mouth” och “Save face on a regular basis” är snygga bangers som det är svårt att värja sig mot precis som många andra låtar på skivan.  Snyggt jobbat.  /Magnus Tannergren. SPINNER by EYES

Det går naturligtvis inte att säga att Ghost är något undergroundband på något sätt längre. Många bittra miner uppstår när man pratar om Ghost från de som gjorde upptäckten av den obskyra debuten 2010. Då var bandet från Linköping en underground företeelse på alla sätt endast känd av få invigda. Men Tobias Forges ambitioner växte snabbt och idag är Ghost ett internationellt arenaband helt utan mystiken från förr.  Nu kommer skivan “Skeletá” och det är extremt lättsmält arenahårdrock så som vi vant oss att höra Ghost vid det här laget. Välpolerat, välskrivet och väl framfört. Jag skulle kunna avfärda alltihopa som irrelevant mainstreamrock. Det skulle vara så lätt.  Men det är det inte. Jag köper hela grejen med hull och påvekrona. Och det har ju naturligtvis med nostalgigiftet som flödar i  Papa V Perpetuas ådror. Alla referenser till favoritband på 80-talet, melodier som klistrar sig fast, arenascenen med ljus och scenproduktion. Vad finns det att inte gilla tänker jag. ...

I bland frågar jag mig själv vad definitionen av tung och hård musik är. Handlar det om hastighet eller om hur distorsion används. Eller hur sången framförs.  När jag lyssnar på Amenras två nya ep:s så blir det inte tydligare men jag inser ändå att tyngden i musiken ligger i dess själ snarare än i själva framförandet. Det är fyra musikstycken blytung postmetal man konfronteras med på dessa två släpp.  Bandet själva beskriver det som ett återbesök och ett avslut som blickar framåt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag konstaterar bara att det här är musik som utmanar ditt öra och att ord egentligen inte räcker för att göra det rättvisa.  Ni få lyssna själva. Med ett öppet sinne. /Magnus Tannergren 

Varje gång Heavy Undergrounds boss, som är en boss med oerhörd koll, skickar förfrågningar om jag skulle vilja lyssna på och recensera en skiva blir jag alltid lika impad av hur bra han känner mig rent musikaliskt. Jag hade faktiskt haft förmånen att se Övervåld från Sundsvall både på House of Metal och på Kungen i Sandviken så när förfrågan kom nappade jag direkt. Maken till stenhård och kompromisslös spelning båda gångerna har jag sällan sett. Dränkt i svärta, raka rör i alla låtar och en makalöst bra sång som spottades ut på ett diaboliskt sätt.  Sedan 2023 när Övervåld föddes har bandet släppt två EPs och nu kommer alltså den tredje. Namnet ”Vigarv” gör mig nyfiken. Fyra låtar som alla är sina egna smälter ändå tillsammans ihop till ett paket som är riktigt, riktigt hårt och snyggt. Jag njuter lika mycket av alla olika delar som skivan ger. Inledningen i form av ”Förruttnelse” brakar igång lyssningen direkt och hela vägen till sista spåret ”Smärta som belöning” som för övrigt ä...

Inför det fjärde albumsläppet från LIK har jag haft funderingar. Jag undrade över hur resultatet skulle vara med tanke på den lite längre väntan albummässigt. Kunde det vara så att man under fem år tröttnat på att skriva kungliga låtar som smeker våra metalöron? Har det varit för mycket tid till trixande med låtar och pill med sound? Jag kan lugna er mina vänner! Svaret är nej. Man har tydligt jobbat noggrant. Man kan alltid lita på perfektion när det gäller LIK. Jag ska aldrig misstro/misstänka något negativt om dom igen, jag lovar. Det faktum till exempel att Antman och Åkvik har varit utlånade till sveriges metalelit i form av Bloodbath har kanske påverkat tiden. Kanske behövde man en andningspaus efter tre mastodontsläpp. Oavsett vad anledningen är, så är jag mer än nöjd med Necro. Inledningsvis har det varit ett genidrag att släppa ”War Praise”och ”Morgue Rat” som första singlar. Den förstnämnda ger ett troget LIK-fan ett igenkännande med all finess som vi är van vid och den sistn...

Hierarkin kommer från Norrköping och spelar skitig hardcorepunk. Detta är deras debutplatta och vad jag kan finna så är det deras första släpp överhuvudtaget. Redan i första spåret ”Slitet och nött” så visar Hierarkin att de menar allvar. En arg låt i högt tempo där d-takten sitter som ett smäck och den raspiga och arga sången förkunnar ”Uttjänt och nött - slitet och sprött. Bojorna skaver och plågar mitt kött”. Ren punkpoesi som framförs på precis rätt sätt. Jag är såld redan efter denna inledande låt. Efter det så följer nio bländande punkdängor till i precis samma arga tempo.  Som ni kan läsa så gillar jag verkligen denna platta. Vill nog påstå att Hierarkin släppt ett stycke punkjuvel med ”Bomberna faller” som jag hoppas att många av er får upptäcka. Den finns på streamingtjänster nu men vinylälskaren införskaffar den enklast från Cimex records. /Anders Bergström

  Den här skivan tog mig på sängen ska erkännas. Jag har lite dålig koll på duon bakom det hela men vokalisten Sean Ingram  från bandet Coalesce och producenten och multiinstrumentalisten Josh Barber har hur som helst skapat vad som kan vara något av det bästa jag hört i post metal-väg på mycket länge. Vi snackar Cult Of Luna-nivåer här. Och vill ni ha fler musikaliska referenser så slänger vi in Isis, Red Sparowes och lite Tool (på ett bra sätt). Det är storslaget, ångestdrivet och fullständigt magiskt. Det är bara att lyssna på inlsedningspåret “Loose tooth” bidar sin tid och bygger upp ett bedrägligt lugn innan Sean Ingram levererar ett avgrundsvrål efter exakt tre minuter och en vägg av massiva gitarrer krockar med mullrande bas och trummor. Och den där dynamiken hittar du på flera ställen på “Life is violence". Det här är en skiva att förlora sig i om och om igen. Det har jag gjort. Det är en skiva som kan rädda dig om du känner dig nere då extremt svärtad och tung musik ...

Asocial har en lång historia bakom sig då de bildades redan i början av 80-talet. De lade dock ner verksamheten tidigt 90-tal och bortsett från några spelningar så var det tyst från Asocial fram till 2017 års ”Död åt kapitalismen”. 2019 så släppte de ”För alltid underground” så ”Kolsvart framtid” är tredje fullängdaren sedan Asocial återbildades. Musiken de spelar idag håller kängfanan högt och dessa gubbar slår de flesta småglin som lirar råpunk på fingrarna alla dagar i veckan. Att lyssna på ”Kolsvart framtid” ger mig både positiva och negativa känslor. Musiken ger mig energi och fyller mig med välbehag som snabb käng med massor av d-takt av detta slag brukar göra. Det framförs av herrar som kan hantverket och jag är rätt övertygad att deras hjärtan tickar i d-takt. Den bild av samhället som förmedlas i texterna fyller mig dock med sorg då det inte är någon vacker bild. Det är ett samhälle fyllt av egoism, krig, fascism och miljöförstörelse. Dock så väcker det också en liten eld inom...

Det finns få band som jag har haft så lätt att ta till mig samtidigt som det är det är ett av de band som bjudit mig mest motstånd att tycka om. Kanske är det därför jag tycker att de är så bra. 2017 intervjuade jag Neurosis sångare och gitarrist Steve Von Till i en soffa längst bak i deras turnébuss. Han var trött och lite irriterad. En kombination av jetlag och missnöje. Kvällen innan hade bandet spelat på Roskildefestivalen men Steve var inte nöjd.  “We did not get in the zone” sa han.  Neurosis har utåt sett, enligt bandmedlemmarna själva (och troligtvis är det helt sant), handlat om en kollektiv ritual. Ritualen i att samlas och skapa musik tillsammans och ritualen att spela musiken på en scen. De har alltid talat om att musiken kommer till dem och att det inte är någonting de själva styr över egentligen. Som att de styrs av någon sorts högre makt eller kraft. Och har man upplevt bandet live så förstår man nog precis vad de menar. Det är en närmast andlig upplevelse. Neur...

Titeln anspelar på det latinska uttrycket för att be om Guds förlåtelse men Isolated Youth behöver knappast be om nåd för den här skivan. En fantastisk mix av postpunk och indierock som ibland slår över i ett skamlöst flörtande med sådant som New Order och annan brittisk musik från tidigt 80-tal. Samtidigt låter det lite emo och väldigt här och nu. Det är underbart.  Det här är en sådan skiva som jag kommer att spela om och om igen för den suger liksom tag i dig när du lyssnar och släpper inte taget ens när den är slut. Jag ska erkänna att jag hade dålig koll på Isolated Youth innan men är grymt imponerad över hantverket och genomförandet på den här skivan och är glad för att jag fått upptäcka dem nu.  Stora känslor och mäktig indierock. Det kommer man långt på. Med eller utan Guds förlåtelse. /Magnus Tannergren   Miserere Mei by Isolated Youth

  Illvilja kommer från Lidköping och spelar nattsvart crust. ”Döden” är deras andra fullängdare. Föregångaren hette ”Livet” och mellan dessa har ep´n ”Mörkret” och en splitsjua med M:40 också släppts. Att lyssna på Illvilja rekommenderas inte för människor som finner livets lite mörkare sidor jobbiga. Här snackar vi texter som behandlar livets aviga och mörka sidor. Titlar som ”Sorg”, ”Ärr” och ”Slutet” talar sitt tydliga språk. Detta är inte för den ängslige. Att texterna levereras av två grymma sångare som med total inlevelse och rakbladsvassa strupar gör ju inte det hela mer lättsmält. Den musik som ljuder ur högtalarna till den svarta lyriken är precis lika mörk. Vi snackar den svartaste crust du kan tänka dig och den innehåller såväl tyngd, blastbeats som d-takt. Illviljas svärta känns på riktigt och de underbara gitarrslingorna ger kalla kårar längs ryggraden och får dig att titta under sängen innan du lägger dig både en och två gånger. Det är ett tight band som levererar och...

  Anti Zurowski (Nova Blast, Happy Hour) och Tess de la Cour (Snake, Memoria) fann varandra musikaliskt i en gemensam kärlek till 90-talets alternativa rock och shoegaze. Resultatet blev Motylki och duon blev en trio tillsammans med trummisen Markus Tiedemann. Resultatet kan vi nu höra på denna fullängdsdebut.  Och att det är 90-talet som är ledstjärnan här råder det inget tvivel om. Det är fantastisk gitarrdriven musik som river och sliter och det känns som om man kastas in i MTV:s 120 Minutes någon gång runt 1994. Och det är inte menat som en nostalgisk markör utan som en kvalitetsstämpel.  Förutom energin i låtarna så bygger dynamiken mycket på samspelet mellan Anti och Tess sång där han står för det ångestdrivna och råa och Tess svävar runt som en hybrid mellan Hope Sandoval och Kim Deal. Låtarna har bra variation och spänner över allt från halvpunkiga attacker till några riktigt medryckande “hits” som har refränger och melodier att dö för.  Jag är en sucker för ...

Det är nu över 30 år sedan det sista stora populärkulturella skiftet inträffade. Det höll på i ungefär 5 år och förändrade inte bara musikscenen utan även andra saker som mode, konst och för den delen litteratur. Och allting roterade kring en liten sömnig stad i nordöstra hörnet av USA: Seattle. Seattle var mest känt för tre saker innan 1990. Timmer, The Space Needle och att staden inte förstördes av St Helens gigantiska vulkanutbrott som inträffade 1980. I övrigt var det som sagt en liten provinsstad långt bort från allting förutom Kanada. Men plötsligt hände någonting i staden. Eller det kanske är en överdrift. Egentligen var det bara en lokal rockscen som plötsligt fick enorm uppmärksamhet när ett av banden fick en världshit.  Och över en natt blev Seattle någonting alla pratade om. Band som Nirvana, Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden samt skivbolaget Sub Pop blev plötsligt det som alla var tvungna att förhålla sig till. När man tänker på det så var det ganska märkligt e...