Det här är en skiva som består av två delar, eller EP´s om man så vill. Den första (El Miedo De Amar) släpptes redan förra året, och har varit en stor del av min lyssning sedan dess. Nu kommer sista delen (och andra EP´n) som tillsammans utgör debutalbumet El Miedo De Amar Pero Igual Lo Hago, som översatt via Google Translate betyder The fear of loving but I still do (hoppas det stämmer).
För det första måste jag hylla såväl ambitionerna som pretentionerna med det här projektet. Den första delen känns som att man blivit tappad rakt ned i en avgrund, och i den andra lyfts man sakta upp ur densamma. Rädslan för att bli kär, men att ändå våga bli det.
I den värld som Maulen (Carlos Ibarra) skapat leds lyssnaren in i en dimension som utgörs av olika röster, uttryck och språk - vilket (för mig) gör att musiken ställs helt i centrum – och rösterna och de olika språken blir som instrument som bidrar till helhetsupplevelsen, istället för att ta över den (som det så ofta är). Och rent musikaliskt vävs ambienter samman med skrot, gitarrer och elektronik. Från Sigur Ros till Deftones och vidare till Nine Inch Nails.
Så hur landar det här då? Jo, helt fantastiskt bra faktiskt. Det är klart att det spretar lite ibland, men det får det göra. För den här skivan handlar inte om konformitet, utan om att utmana musiken och våga hela vägen. Och det har man gjort. Om rädslan att blir kär, men att ändå våga bli det.
P.S. Vinylutvågan ser helt vansinnigt tjusig ut, så hugg er en sådan när ni ändå är i farten. Det ska jag göra.
/Emil Gustafsson