Bell Witch är ett doomband från Seattle i USA och de spelar vad man brukar kalla funeral doom. Jag skulle snarare vilja påstå att de spelar en minimalistisk doom som på något slags magiskt sätt ger maximal utdelning. Detta med tanke på att de endast är två medlemmar, sångaren och bassisten Dylan Desmond plus sångaren och trummisen Jesse Shreibman.
På tidigare plattor
så har även Erik Moggridge från "Aerial Ruin" bidragit med sång men på denna platta lyser han
med sin frånvaro.
När jag jag i min övermodiga kaxighet föreslog för big boss Tannergren att jag skulle skriva om
denna platta så tänkte jag efter en stund att nu har jag tagit mig vatten över huvudet. Hur
närmar man sig ens en platta av denna magnitud?
"Future's Shadow Part 1: The Clandestine
Gate" består av en låt "The Clandestine Gate" på nätta en timme, tjugotre minuter och femton
sekunder. Med andra ord en värdig uppföljare till deras förra platta "Mirror Reaper" vars enda låt
faktiskt var en sekund kortare. Enligt Bell Witch själva så ska "The Clandestine Gate" vara första
kapitlet i en triptyk som heter "Future's Shadow". Vidare så ska del tre i denna triptyk avslutas
där denna första del första börjar.
Så kan man ana ett monstruöst verk med den finaste doomen
som loopar och aldrig tar slut måhända, inte mig emot.
"Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate" är den naturliga utvecklingen efter "Mirror
Reaper" men förvänta er för all del inte "Mirror Reaper" del två. På denna platta får kyrkorgel
och syntar mer utrymme än tidigare. Men precis som tidigare så hinner precis alla
känsloregister utspela sig under plattan. Från det vackraste av känslor till de mörkaste och mest
avgrundsdjupa.
Att ta sig igenom en platta av Bell Witch är ingen lätt uppgift men i slutet av
tunneln så blir du rikligt belönad och det känns faktiskt som att kommer ut som en något bättre
människa som har närmare till sina känslor. Man känner sig själsligt renad. Precis som det ska
vara med doom i den högre ligan.
Bell Witch är unika i sitt sound och jag kan inte komma på något annat band som ens liknar
dem.
Jag hoppas vi inte behöver vänta allt för många år på del två och tre då jag verkligen
längtar efter att kunna spela alla tre delarna i detta verk efter varandra. En oändlig
domedagsloop...
/Anders Bergström