Heavy Underground

Det här är en text som kommer att framstå som otroligt nostalgisk och som om den är skriven av någon som tycker att allting var bättre förr. Och det kommer att framstå så för att det är precis så det ligger till. Spola tillbaka bandet (en referens ingen under 40 kan relatera till längre) till tidigt 90-tal. Berlinmuren hade fallit några år tidigare. Nirvana hade ändrat musikhistoriens riktning och Sverige hade fått både kommersiell radio och TV. Var man ung tittade man på MTV för att upptäcka ny musik.  Plötsligt dök det upp en TV-kanal som svarade mot allting som Generation X, den ironiska generationen, ville ha: ZTV. En kanal som var mer än en musikkanal på svenska. Det var en TV-kanal som speglade hela känslan i ungdomskulturen just då. Aningen kaosartad i sitt innehåll och med noll budget skapades säregna humorprogram, livesända talkshows från hustak, maratonsändningar från Hultsfredsfestivalen och mystisk natt-TV. Allt under ledning av folk i ens egen ålder som Sven Hallberg, ...

Allt låter som det brukar. Inga egentliga nyheter rent musikaliskt. Men som vi vet så är ingenting som vanligt eller som det brukar för At the Gates. Det här känns som en känslig och svår recension av en skiva. Det här är inte ett metalalbum i mängden eller en text man skriver lite okoncentrerat med vänsterhanden. The Ghost of a Future Dead är, vad jag tänker och förutsätter, det sista albumet från det band som så länge varit med bland dom svenska giganterna inom metal och format musiken och sättet vi ser på metal. Sällan har en bortgång av en person inom musikscenen slagit så hårt och bottenlöst tragiskt som Tomas Tompa Lindbergs. Att elimineras från denna jord till följd av den vidriga cancersjukdomen är oerhört hemskt. Att drabbas av cancer i munnen när man är en av världens bästa vokalister inom metal är ännu mer surrealistiskt och brutalt ironiskt. Själva låtarna och soundet går inte ifrån den så välkända och patenterade låtstruktur som vi känner ATG för. Jag hade inte förväntat m...

  En sak står jävligt klart i och med det här albumsläppet: Med Aberrations tar Xorsist ett tydligt kliv framåt och visar upp ett band som inte bara har hittat sin identitet, utan också förfinat den. Albumet är mer moget, mer fokuserat och genomsyras av en självklarhet som bara uppstår när man verkligen vet vad man vill uttrycka. Här finns en koncentrerad vilja att definiera vilka Xorsist är — och resultatet är både kraftfullt och övertygande. En av albumets största styrkor är samspelet mellan Birks avgrundsdjupa growl och Gustavs mer nerviga, intensiva röst. Kontrasten mellan dem skapar en dynamik som ger låtarna ett extra lager av dramatik och närvaro. Det är en vokal balans som inte bara fungerar, utan lyfter helheten. För att lyfta några av låtarna så är fjärde spåret ett av albumets absoluta höjdpunkter. Här möts varierande tempon och omsorgsfullt komponerade partier i en struktur som känns både organisk och genomtänkt. Det är ett stycke musik där bandets hantverk verkligen sk...