Heavy Underground

  Doomed & Gloomed samlar alla aktuella releaser vecka så att du har total koll på vad som släpps. Här finns mer info

En resa ut i det okända. Titeln på Mauléns debut-ep "El miedo de amar" betyder ”Rädslan att bli förälskad” – vilket visar sig vara en väldigt passande titel.  Ep:n tar med lyssnaren på en eskapad genom den värld Maulén varit så noga med att skapa. Musiken växlar både stämning och tempo, där enkla melodier byggs upp med oljud och skrammel. Jag tycker mig höra referenser från band som Sällskapet, Nine Inch Nails och valfritt sludgeband - men framför allt känns det här unikt och eget på något sätt. De tre låtarna som utgör ep:n utspelar sig i en värld där huvudmannen Carlos Ibarra tillsammans med sina medmusikanter vågar bryta konventioner och ta ut svängarna. Där varje ljud känns viktigt. Där lyssnaren kastas från ljus till mörker, från hopp till förtvivlan och från desperation till trygghet.  Och det här känns genuint på riktigt, på något sätt. Det kanske beror på att huvudmannen dels brottats med sin egen rädsla för att inte kunna spela musik (han blev tidigare diagnostiserad

Vi vältrar oss i historierna och myterna som omgärdar Alice In Chains andra platta “Dirt" som släpptes den 29 september 1992. En skiva som tar lyssnaren med på en resa långt ner i drogmissbrukets avgrund och som skapades av ett band som inte lät som någonting annat som kom från Seattle.  Magnus Tannergren och Misha Sedini spekulerar och filosoferar kring en platta som båda två har lyssnat nästan ohälsosamt mycket på och har olika perspektiv på. Personliga minnen blandas med fakta och obekräftade legender i det här avsnittet som tar dig med tillbaka till en tid då grungen vandrade på jorden. 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Fireside var ett av 90-talets mest komplexa band. De började som ett svenskt svar på Quicksand och spelade posthardcore samtidigt som just hardcore var som störst vilket gjorde att Fireside verkligen framtsod som något eget. Och det var de ju. Debuten "Fantastic four" och framförallt uppföljaren är två verkliga klassiker om man gillar det alternativa 90-talet. Den sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet.  2003 var senast vi fick musik från Fireside men nu kommer en singel som förebådar en ny skiva i oktober. I låten "Jungle knuckle" tar Kristofer Åström, Pelle Gunnerfeldt plus Kate Breineder och Jacob Douglas oss tillbaka till Fiersides 90-tal och låten andas den där melankoliska posthardcoren som vi alla älskar. En genialisk gitarrslinga med ett drivande trumspel lägger grunden för Kristoffer Åströms sång. Och dynamiken mellan det återhållsamma och förlösande som Fireside alltid har varit mästare på finns där i all sin glans.  En välkommen comeback. /Magnus T

Som en rasande och vackert rivande kraft med mäktigt driv väcker Dödfödd, Aghora och Kim Filppu mig ur vilken trötthet som helst. Det här ger mig energi! "Ave Eva" är Blodskams uppföljare till debutalbumet "Là-Bas" som när den kom tog mig med total storm. Även denna gång lockar dom in mig direkt i den mörka och kompromisslösa världen som musiken skapar.  Detta verk lyssnar jag med stor respekt och uppmärksamhet på. Den svarta tråden genom albumet berättar om Eva, som vi alla känner på ett eller annat sätt. Hur hon tex via min personliga favorit ”Scales and Skin” träffar på ormen i paradiset, vidare tröttnar på Adam och gör uppror. Alla spår är väldigt snyggt svärtade och ”The Decapitation of the First Man” är en starkt talande låt som faktiskt måste få dela förstaplatsen enligt mig. Efter ssex spår vill jag enbart ha mer! Blodskam är ett band i allra högsta ligan av black metal i Sverige, det råder det ingen tvivel om. "Ave Eva" har ett mörker i sig som fr

Här har vi ett gäng ynglingar med rätt referensramar. Hostilia levererar thrash metal i den riktigt gamla skolan. Ekon från giganterna finns där och jag tänker även på Death Angel i viss mån vilket märktes på förra singeln “Power out”  De två låtarna på den nya singeln känns välproducerade och extremt välspelat. Man anar moderna influenser men själen finns någonstans 1987. De två låtarna på singeln är båda två riktiga thrashpärlor. Inledande titelspåret andas Dave Mustaine i gitarrspelet och thrashriffet sitter som en smäck. Det andra spåret "Eaten alive” inleds med en pampig gitarrsymfoni för att sedan övergå i ett mäktigt midtemporiff som jag är så svag för. Extra plus för refrängen som inbjuder till allsång och knytnävshyttande. Och det där Michael Amott-doftande gitarrsolot är väldigt smakfullt.  Kanske finns det några små skavanker här och där som kan slipas bort men helhetsintrycket låter mycket lovande och det glädjer mig att återväxten på den svenska thrashscenen just nu