Heavy Underground

Med “Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” släpper Napalm Death sin första skiva på fem år och det blir totalt den 16:e plattan i diskografin sedan 1987. Bandet fortsätter att spränga gränser med sin musik precis som man alltid gjort och på den nya plattan finns både den klassiska grindcoren blandat med tydliga influenser från postpunk och mer obskyra ljudlandskap. Vi tog ett snack med vokalisten Barney Greenway. - Har man följt bandet genom åren så borde man inte bli så överraskad, menar Barney. Vi har alltid pressat gränserna för vad det här bandet ska vara. Visst kan några som gillat grindcoregrejerna mer bli skeptiska men jag hoppas att folk förstår att Napalm Death aldrig har handlat om att göra samma sak om och om igen. - Stilmässigt har vi bara tagit några steg framåt egentligen. Alla element från grindcore och punk finns kvar där blandat med postpunk, noiserock och industrirock. Den största skillnaden på skivorna skulle jag säga är att allt det här bara har blandats på ett bä

Är du ett fan av thrash metal av den riktigt gamla skolan och som befinner sig i skymningslandet mellan thrash- och death metal där natthimlens bleka stjärnor heter Possessed eller Repulsion eller för den del Venom är Morbid Breath något för dig. Strängnäsbandet levererar fem spår som är en orgie i referenser till det ovanstående men som också bekvämt lutar sig mot genrens riktigt stora. Här hörs ekon av både tidig Metallica och framförallt Slayer. Det är riktigt trevligt med andra ord. Med smittsamma riff och en ljudbild som är skitig och opolerad så bjuder debuten på en riktig ockult moshfest. Det hela är kompetent framfört av kvartetten som skickligt undviker att låta som karbonkopior av sina förebilder utan istället äger sin musik helt och fullt. Det är en konst i sig. In the Hand of the Reaper by Morbid Breath

Två år har gått sedan förra plattan ”Dusk to dusk” där Linnea Olsson tog oss med genom Berlinnatten med sitt Maggot Heart. Det var en påträngande och intensiv skiva som grep tag i mig med sin känsla av dekadens och desperation. Nu två år senare känns det faktiskt som om Maggot Heart nått till en helt ny nivå på många sätt inte allra minst märks Linnea Olssons utveckling både som gitarrist och sångerska gått spikrakt uppåt. För ”Mercy machine” är en skiva med fler nyanser och mer känsla än sin föregångare. Där ”Dusk to dusk” var lite trubbig i sitt uttryck är ”Mercy machine mer finkalibrerad och skalpellvass. Kanske är det turnerandet som gjort Linnea säkrare som sångerska och fått henne att våga sjunga lite mer personligt och uttrycksfullt. Hon använder sin rösts begränsningar snyggt och låter stundtals som Iggy Pop och stundtals som Kim Gordon men alltid mest som sig själv. Detta till musik som för tankarna till både Stooges och Killing Joke. Kanske lite mer melodiöst sedan sist men f

Jag undrar hur många olika rum med musik det finns i Mike Pattons huvud. Förra året släppte han vanvettig thrash metal med Mr Bungle och nu kommer mer musik med Tomahawk där mannen med tusen musikaliska ansikten bjuder på en betydligt mer avslappnad men ändå intensiv upplevelse. Tillsammans med Duane Denison (The Jesus Lizard, Unsemble), John Stanier (Helmet) och Trevor Dunn (Mr. Bungle, Fantômas) har Mike Patton på bandets femte giv och första på sju år skapat en platta som har den där perfekta balansen mellan suggestivt och explosiva. Pattons sånginsatser är fantastiska och han håller sig nästa lite i skinnet (förutom några lagom avvägda falsettskrik) känns det som. Naturligtvis finns det udda inslag som flamenco och lite bossa nova i musiken men på något märkligt sätt vävs allt ihop till en snygg helhet så som det ofta gör när dessa herrar samarbetar. Det är lättillgängligt utan att för den delen bli slätstruket. Skivan handlar till viss del om tiden vi lever i med titlar som “Dooms

Allt sedan den svenska doom/sludgescenen tog fart på allvar runt 2013 och 2014 så har i mitt tycke endast ett fåtal av banden som kom fram då lyckats att hålla sig helt relevanta så här tre, fyra plattor in i sin karriär. Jag tänker på svenska band som Monolord, Vokonis, Kingnomad och några till. Och så Domkraft. Jag skulle faktiskt vilja påstå att Domkraft är det band som lyckats bäst med att väcka min nyfikenhet i allt större grad med varje släpp. Trion har en bedrägligt enkel formel för sin musik som de till och med formulerat på en t-shirt. “Riff, hook, riff, repeat until numb”. Där har ni grundreceptet. Krydda det med en allt större dos psykedelia och du har en bra bild av hur Domkraft låter. Det är en blytung vägg som rusar mot dig (fast ganska långsamt då) och Martin Widholms gitarr levererar riff på riff som det ena efter det andra bygger berg av decibel. Det blir som en katedral av ljud med vackra sirliga melodier som slingrar sig som en orm i paradiset genom musiken med Ander