Läs fler artiklar

Intervju: Napalm Death - Barney Greenway är en språknörd



Med “Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” släpper Napalm Death sin första skiva på fem år och det blir totalt den 16:e plattan i diskografin sedan 1987. Bandet fortsätter att spränga gränser med sin musik precis som man alltid gjort och på den nya plattan finns både den klassiska grindcoren blandat med tydliga influenser från postpunk och mer obskyra ljudlandskap. Vi tog ett snack med vokalisten Barney Greenway.

- Har man följt bandet genom åren så borde man inte bli så överraskad, menar Barney. Vi har alltid pressat gränserna för vad det här bandet ska vara. Visst kan några som gillat grindcoregrejerna mer bli skeptiska men jag hoppas att folk förstår att Napalm Death aldrig har handlat om att göra samma sak om och om igen.

- Stilmässigt har vi bara tagit några steg framåt egentligen. Alla element från grindcore och punk finns kvar där blandat med postpunk, noiserock och industrirock. Den största skillnaden på skivorna skulle jag säga är att allt det här bara har blandats på ett bättre sätt.

Så hur ser skapandeprocessen ut i Napalm Death?

- Det här är ju den 14:e skivan vi skrivit tillsammans och kemin mellan oss blir bara bättre och bättre med varje skiva. I huvudsak går det till så att det är Shane (Embury) som skriver all musik. Han jammar mycket med Danny (Herrera, trummor) för att få till det med riff och rytmer. Sen skickar han det till mig så att jag kan stänga in mig för att skriva texter. Och då menar jag verkligen stänga in mig. Jag isolerar mig helt, låser dörren, stänger av telefonen. För jag behöver det för att kunna gå upp helt i det här och låta sinnet expandera.

- Visst har det hänt att man har skrivit en hel låt på tre timmar men för det mesta så behövs det mer tid. Jag går alltid tillbaka till texterna flera gånger och arbetar om dem tills dess att de säger precis det jag vill. Och funkar det inte så händer det att jag slänger alltihop och börjar om. Jag är ju en språknörd också vilket säkert märks i texter,  låttitlar och skivtitlar. Men jag försöker att hitta en balans i språket. Man vill ju inte uppfattas som en ordbok.

När det kommer till texterna finns det någon gång de övriga i bandet haft åsikter om det du skrivit och om åsikter du framför där?

- Egentligen inte. De litar på mig. Som textförfattare måste man främst gå till sig själv och vem man själv är. Du måste ju kunna sjunga texterna som att du du menar dem. Men vi står ju varandra väldigt nära åsiktsmässigt naturligtvis. Så de andra har aldrig kommit och ifrågasatt något av det jag skrivit.

video

Hur skulle du beskriva er relation till varandra i bandet idag? Ni har ju hängt ihop i över 30 år nu.

- Band är ju till väldigt stor del ett socialt experiment. Man lever ihop på en liten yta så att säga med allt vad det innebär. Ett band är som ett mikrokosmos som liknar livet i övrigt. Vissa dagar kommer man överens hur bra som helst och andra dagar finns det konflikter och friktion som ibland leder till bråk. Napalm Death är inget undantag från det. Jag har nog bara mött två eller tre band under alla mina år i branschen som helt och hållet varit konfliktfria och haft en stark enhetskänsla. Det är riktigt svårt att få till den där starka solidaritetskänslan i ett band.

- Jag och Shane är väldigt lika och eniga i väldigt många saker som rör bandet men det finns saker där vi ibland befinner oss på helt olika platser. Men vi diskuterar och pratar alltid om det och det kan vara väldigt intensiva debatter ibland. Men det är en del av processen i bandet och det är vad som för oss framåt som band.

 

Du var 19 år gammal när du gick med i Napalm Death och nu är du 51 år. Vad har du för tankar kring att åldras i en så extrem musikgenre?

-  Ska jag vara ärlig så tänkte jag nog då, 1989, att det här kommer nog att pågå i max tre år. För de första åren var riktigt tuffa. Vi blev blåsta, vi hade inga pengar och levde på typ jordnötssmör och rostat bröd. Men vi kämpade på. Min inställning var nog att det här inte skulle hålla så länge. Hade jag då sagt att jag trodde att det här skulle vara mitt liv de kommande 30 åren hade jag varit världens största lögnare.

Men att tre årtionden senare kunna få fortsätta med detta och att få ha hälsan i behåll är ett privilegium.

- Jag försöker hålla mig i trim rent fysiskt. Jag tänker mycket på vad jag äter. Jag är ju vegan sedan många år så kosten har alltid varit viktig för mig. Undviker fett, salt och socker. Jag har ju sådan tur att jag bor så att jag kan ta långa cykelturer ut med kusten nästan dagligen. Så det gör jag varje morgon klockan halv sju. Sånt håller kroppen i god kondition.

När det kommer till din röst då? Du har ju varit rätt hård mot den i över 30 år. Hur har den förändrats och hur tar du hand om den?

- Jag har faktiskt aldrig hållit på med röstövningar och sådant som många andra gör. Det knyter an till det vi pratade om nyss. Tar man hand om hela sin kropp och sköter om den så kommer rösten också att hålla. Och det har faktiskt funkat för mig. Jag har aldrig rökt och jag dricker väldigt sparsamt men aldrig innan en spelning. Möjligen en öl efter spelningen men aldrig mer än en eller två gånger i veckan om vi är på turné.

- När det gäller hur den har förändrats med åren så tror jag att det hänger ihop lite med hur Napalm Death har förändrats med åren. I början försökte vi nog hitta vårat sound väldigt mycket. Det gäller nog även hur jag sjöng. Personligen skulle jag säga att min röst har blivit betydligt aggressivare idag än den var då mycket beroende på hur jag fraserar och betonar. Jag har alltid strävat efter att bli mer aggressiv min sångstil snarare än tvärtom. Dessutom har den blivit bredare i sitt uttryck. Visst finns det folk som föredrar hur den lät förr men det är precis som med Napalm Death generellt och som vi pratade om i början. Man kan inte göra alla nöjda.

(Publicerad på slavestate.se hösten 2020)

Kommentarer