Heavy Underground

Fem långa år har förflutet sedan Skraeckoedlan förra platta ”Earth” släpptes. Så att påstå att världen suktar efter ny skiva från detta band är nog att betrakta som en grav underdrift. Nu är dock väntan äntligen över och nya verket ”Vermillion Sky” är här till allas glädje.  Det är faktiskt svårt att hitta ord för att beskriva en platta som ”Vermillion Sky” då allt som dyker upp i huvudet när man ska skriva känns futtigt och orättvist. En platta av denna kaliber måste givetvis upplevas! Helst på hög volym och hela vägen från a till ö i ett svep. Att rycka loss fragment (låtar) från helheten av detta verk känns inte bra och gör att man missar delar av den upplevelse som helheten ger en. Det är lite som att gå och se Dune del två innan man sett ettan. Det är helt enkelt ett verk som förtjänar och bör upplevas i sin helhet då ”Vermillion Sky” utan tvekan är ett resultat av ett band som befinner sig på toppen av all kreativitet och dessutom har förmågan och ambitionen att förverkliga den. 

Ska man göra och släppa ännu ett fantastiskt konceptalbum så är det lika bra att absolut inte spara på krutet och dunka på med plusmeny extra allt plus moms deluxe! Jädrar vad dom skämmer bort oss dom mäktiga herrarna i Skraeckoedlan. Rykande nytt och sjukt bra album, ett arkadspel med tillhörande soundtrack och en bok skriven av bandet. Glömde jag något? Troligen.  Dom här talangfulla ödlorna fullkomligt sprutar ur sig bitar som skapar en otrolig helhet till kommande ”Vermillion Sky”. Jag förundras varje gång bandet släpper nya album och tänker ”Nädu, den här kan omöjligt vara bättre än föregångaren!” Tacksamt erkänner jag att jag har fel varje gång för kreativiteten, påhittigheten och nyskapandet verkar vara en källa som aldrig sinar i ödlelägret.  Låtordningen är mycket väl genomtänkt för att verkligen få oss med på resan ut mot den okända och röda himlen som verket kretsar kring. Längtan efter mer då ”Earth” släpptes 2019 har varit stor och här får vi en väldigt naturlig uppf

För lite drygt 13 månader sedan så släpptes ”Meditations in Filth”, debutplattan från Child. En ruggigt bra platta som kvalade in sig på min årsbästalista. Sedan dess så har Child signat med kvalitetsbolaget Suicide Records och inte bara det, man har redan uppföljaren ” Shitegeist” redo att släppas lös över världen också. Det gäller att smida medans järnet är varmt brukar det heta och här är järnet glödande varmt.  ”Everything sucks. Everything’s fucked” vrålar sångaren Jocke Lindström redan efter några sekunder in i inledande titelspåret ” Shitegeist”. De orden berättar väldigt tydligt vilken världsbild som Child målar upp för oss här på andra verket och med sin punkiga och crustiga grind som är infuserad med svängig döds och d-takt. Rovdjurskapitalism och konsumtion förstör vår värld och vi ignorerar alla varningar. Ett polariserat samhälle har resulterat i hat, krig och terror och vi går mot mänsklighetens undergång. Detta är några av de teman som Child tar upp på denna, deras andra

  Vad är det med dagens ungdom? Det senaste åren har väldigt unga band kommit fram som spelar den där perfekta kombinationen av klassisk heavy metal och thrash metal som skruvar tillbaka klockan till 1985 då deras pappor hade hockeyfrilla, fjunig mustasch, åkte moppe och lyssnade på Metallicas "Ride the lighting".  Jag vet inte om kidsen har grävt i skivsamlingen därhemma och hittat alla de här skivorna vilket i så fall är väldigt roligt. Lyssnar man på band som Hostilia, Xion, Eternal Evil med flera så misstänker man i alla fall det.  Bloodstain debuterar nu med en osignad EP som låter fantastiskt bra. Den där sammanfogningen av heavy och thrash sitter där. Jag hör Judas Priest och Metallica slåss om uppmärksamheten och det som kommer ut på "I am death" kittlar alla de rätta platserna när man lyssnar.  Det är kompetent framfört, vilket inte är så konstigt då bandet träffades på Rytmus Musikgymnasium, med en perfekt balans mellan tungt och snabbt. Stundtals går det

Om jag själv får välja så vill jag ha min death metal med lagom mycket svängiga melodier och gärna med en sång som har det där desperata väsandet. Dock hör jag en ganska stor blandning av olika genres som samsas under åtta spår på den redan släppta skivan från bandet. För att vara en rätt så varierad skiva låtmässigt så lyckas bandet Eternal Autumn ge mig mer eller mindre allt jag söker på det planet. Below the Lightless Heavens visar på starkt kompetenta musiker och till min förvåning (eller egentligen inte, han är ju överallt och chefar) ser jag att min vän Lawrence Dinamarca är den som står för trummandet på skivan. Bandets bildades 1992 och vek in årorna 2001 för att 16 år senare återuppstå. Det här släppet är tredje fullängdaren och jag tycker det låter riktigt bra! Kanske att jag hade önskat ett lite mer samlat tag om dom ibland spretiga låtarna. Samtidigt som soundet är tryggt igenkännande så finns det bitar av nytänk vilket uppskattas. Albumomslaget som är gjort av Henrik Gallo