Heavy Underground

Sju låtar fullt ös på drygt tio minuter. Historiskt sett är jag inte så bevandrad i den här genren, men har lyssnat en hel del på exempelvis Axe Rash och Bleachdrinker på senare tid. Och uppskattat det. För det är väl i genren powerviolence som Xiao kan placeras in? Dock med mer hardcore-riffande/partier. Som till exempel ”Europe must burn” som är en svinfet låt med stundtals galen fart, stundtals lite mer gung. Jävla bra låt. Sångerskan är angelägen, det känns på allvar minst sagt.  Xiao kommer från Stockholm, släppte debut EP:n Pain 2021 och består av fyra bandmedlemmar. Plattan Burn finns att köpa av Malmö-baserade Quarantine Records på vinyl. Gillar du stökig hardcorepunk och även typ vissa delar av Converge kommer du inte bli missnöjd. Det kan jag nästan lova.  / Johan Terrac BURN by XIAO

Ordet ”Hamartia” betyder fritt översatt ”att missa målet”.  Att göra just det, är ingenting Arvikas musikaliska kungar behöver oroa sig för. Ta tre färska låtar och en väldigt välgjord cover och paketera den snyggt och proffsigt.  Där har ni Tribulations kommande EP!  Välkända skräckdödsarna är i min mening tillbaka med det sound som jag har uppskattat allra mest under deras snart 20 åriga karriär.  Jag hade hoppats så mycket på att det skulle låta precis så där karaktäristiskt som det faktiskt gör vilket gjorde mig peppad och glad. ”Hamartia” inleder spåren med det som kittlar mig absolut mest med Tribulation; dom lekande, melodiska slingorna och gitarrsmekandet. ”Axis Mundi” är den stora kronjuvelen i det här släppet där sången som vanligt nästan spottas ut på ett njutningsfullt sätt. ”Hemoclysm” som för övrigt betyder ”en våldsam och blodig konflikt” avslutar det egenskriva från bandet och vilken vacker avslutning sen! Jag kan nästan känna dom mörka slöjorna runt om mig.  Sista spår

Det här är en skiva som består av två delar, eller EP´s om man så vill. Den första (El Miedo De Amar) släpptes redan förra året, och har varit en stor del av min lyssning sedan dess. Nu kommer sista delen (och andra EP´n) som tillsammans utgör debutalbumet El Miedo De Amar Pero Igual Lo Hago, som översatt via Google Translate betyder The fear of loving but I still do (hoppas det stämmer). För det första måste jag hylla såväl ambitionerna som pretentionerna med det här projektet. Den första delen känns som att man blivit tappad rakt ned i en avgrund, och i den andra lyfts man sakta upp ur densamma. Rädslan för att bli kär, men att ändå våga bli det.  I den värld som Maulen (Carlos Ibarra) skapat leds lyssnaren in i en dimension som utgörs av olika röster, uttryck och språk - vilket (för mig) gör att musiken ställs helt i centrum – och rösterna och de olika språken blir som instrument som bidrar till helhetsupplevelsen, istället för att ta över den (som det så ofta är). Och rent musikali

  Vad får du om du tar en handfull veteraner från den Svenska dödsmetallscenen och släpper in dem i Sunlight studio med nestorn Tomas Skogsberg bakom spakarna? Jag antar att du kan gissa svaret. En platta som fullkomligt dryper av Svensk dödsmetall ala tidigt 90-tal. Är det inte något som tilltalar dig så är denna platta absolut inget jag rekommenderar.  Skulle det dock vara så att du har plattor såsom "Left hand path" eller Like an ever flowing stream" i din skivsamling och de fortfarande snurrar på din skivtallrik lite då och då så tycker jag verkligen att du bör kolla upp "Doomsday & Salvation" av The Grifted. Medlemmarna i The Grifted är rutinerade herrar med ett förflutet ifrån band som Tiamat, Septic Grave, Mr Death och en drös band till. Som grädde på moset så sköts dödsrosslandet med bravur av Jocke Lindström. Jag personligen har knappt vaknat upp från den vrålknockout som han levererade på Childs debutplatta tidigare i år och här gör han ännu en st

Under 2023 kommer Black Birch släppa en låt varje månad. Ett koncept som både är innovativt och som håller lyssnaren i ett spännande grepp. Ett spännande beroende skulle jag till och med säga. Dom två personerna som är Black Birch är Gina och Ulf; troligen det coolaste paret just nu. För mig låter det som en dröm att få skapa magiskt bra black metal med sin partner i sitt eget hem. Enligt egen utsago är det enklare och mer tillgängligt att snabbt ta beslut i processen med att få till nya låtar och även kanske en jäkligt fin parterapi på ett vis. I skrivande stund har duon släppt tre av dom tolv låtarna som kommer under året. ”Weak”, ”Fallen” och ”Scour” är en otrolig trio av mörker och svärta med fräsch black metal utan att för den delen vara tillrättalagd eller polerad. Soundet med snabba och dyra gitarrslingor tillsammans med Ginas underbara, nästan ångestladdade röst är en perfekt kombo.  Rösten och sången ska helst låta som en rutten kråka, även det enligt paret själva. Jag har lys

Svempa och Ylva tar ett snack med Carlos, som ni hört tidigare i Heavy Undergrounds podcast, om hans projekt Maulén som handlar om att skapa gränslös musik både genremässigt och geografiskt. 

Jag ska börja med att vara helt ärlig; jag är inte något diehard-fan av Enslaved. Dock finns det väldigt mycket som tilltalar mig i deras musik.  Nysläppta Heimdal bjuder på både berg- och dalbana samt en musikalisk resa i ett varierat landskap. Efter 16 stycken fullängdare sedan 1991 kan man inte annat än lyfta på hatten inför dessa veteraner. Norrmännen blandar rensång, growl, vackra melodier, industri, folkmusik och tunga partier av black metal som gör att jag verkligen känner som om jag åker med på en resa. Otroligt klyschigt men dock helt relevant i det här sammanhanget. Dom ibland väldigt ombytliga delarna i en och samma låt görs sömlöst och är inte alls irriterande. Alla låtar är unika och har sin helt egen känsla. Man behöver inte lyssna länge för att förstå att dom här medlemmarna är mästare på det dom gör. Som lyssnare hoppar du in i berg- och dalbanans ena vagnar och åker med på en 48 minuter lång färd distribuerad över 7 stycken låtar. Sista låten med samma namn som albumet

Älskade Eskilstuna! Jag har en rätt personlig koppling till stadens mer experimentella musikscen som sträcker sig bortom Kent och Yvonne så jag kanske är part i målet här men jag är inte ett dugg förvånad över att industristaden ständigt producerar ny intressant musik som spränger gränser. Anders Bergström and Thomas Wahlström har sina rötter i punkscenen och spelar nu mer en sorts postpunk med starka elektroniska inslag. Och på “Quint” är de förstärkta av saxofonisten och nestorn inom stadens jazzscen Stefan Wistrand (The Electric MZ, WRQ, Memento Mori med fler) som ger musiken ytterligare en spännande dimension.  Stundtals är det elektroniskt och monotont och ibland är det fjäderlätt jazzrock, allt med en punkig spoken word-attityd i sången som säger till dig att den här musiken egentligen skiter i allt vad genrer är. Det hela är magiskt och jag har efter ett otal genomlyssningar inte tröttnat än. Det här är bandets sjunde släpp och jag tycker nog bandet nu hittat ett uttryck som jag